BEFRIA SVENSKA KYRKAN!
BEFRIA SVENSKA KYRKAN!BEFRIA SVENSKA KYRKAN!

måndag 30 augusti 2010

Det goda samtalet


Valspurtens hetsiga debatter understryker en fundamental brist i det mellanmänskliga spelet i vårt samhälle. Hur kommer det sig att vi människor inte har förstånd och förmåga att kunna inse att andra människor oftast handlar och resonerar med utgångpunkt för vad de faktiskt tror är det goda. Varför denna mediala svartmålning av varandra. Som om de olika partierna faktiskt inte ville skapa goda samhällen? Hur kan någon säga saker som underförstått utpekar någon annan som en ond typ? Svaret blir naturligtvis att vi är bristfälliga människor. Människor som trivs bättre med självförhärligande och svartmålande av de andra. Den bristen kallas uraktlåtenhet att följa det åttonde budet.

Åttonde budet: Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.

Därför är vi människor inte förmögna till det goda samtalet utan bara till synd. Det är beviset för att vi behöver Jesu försoning. Men det är också svaret på varför ett försonande samtal inte kommer tillstånd inom många samfund (däribland Svenska kyrkan).

Slutsats: där ser man vad en realistisk människosyn ställer till det.

Att väga mellan människors rättigheter


Hur väger man mellan människors fri- och rättigheter? Hur drar man gränsen mellan rättigheter som kolliderar? I många sammanhang brukar det nu för tiden verkar det vara så att människor inte kan få uppväga en balans mellan olika rättigheter. En balans som är nödvändig för att man ska kunna leva tillsammans utan förtryck. Vårt modernistiska samhälle bygger ju på att den normerande entiteten för varje människa är just varje den egna individen. Om vi inte kan upprätthålla en balans mellan olika människors rättigheter blir just inga rättigheter utan någon människas gränslösa krav på andra.

Ett exempel på hur absurd en sådan situation kan vara är följande sentenser. och dess logiska följder P: Pelle får ligga med vem han vill. Q: Lisa vill inte ligga med Pelle. Slutsats: Lisa respekterar inte Pelles rätt till sin egen kropp. Tanken är naturligtvis absurd. Lika absurd är dessa sentenser. P: Pelle får göra vad han vill för sina pengar. Q: Quintus vill inte bli såld som slav. Slutsats: Quintus respekterar inte de mänskliga rättigheterna. De facto innebär ju detta att Quintus och Lisas rättigheter åsidosätts eftersom man inte förmår inse att det faktiskt inte är den ena rättighetens trumf över alla andras som är den mest rimliga avvägningen mellan mänskliga rättigheter som kolliderar.

Detsamma gäller de diskriminerande trossamfunden som inte viger homosexuella eller betraktar det som synd. Det skulle kunna beskrivas på följande sätt. P: Pelle får ligga med vem han vill. Q: Quintus religiösa övertygelse tillåter inte uppsåtlig synd. Är den rimliga slutsatsen att Quintus diskriminerar Pelle genom att tillvara ta sin frihet till att yttra sig, organisera sig och utöva sin religion? Är det inte i själva verket just den tanken som är det yttersta tecknet på diskriminering. Vissas rättigheter har rätt att breda ut sig på andras bekostnad. Är det förenligt med ett liberalt samhälle eller har friheten plötsligt blivit totalitär?

söndag 29 augusti 2010

HERREN sade: Stå upp och smörj honom, ty denne är det

Varning
Följande inlägg har tillkommit som en följd av ett tankeexperiment som undersöker gränserna för adiafora (dvs. icke förpliktigande kyrkliga ordningar) och gränserna mellan det världsliga och det andliga regementet. Tankarna kan vara lätt svindlande och säkert inte helt utan kontroversiella påståenden. Läsaren bör vara medveten om inläggets experimentella karaktär och reflektera kring det med utgångspunkt för de verkliga och bakomliggande frågorna om tvåregementsläran. Udden i inlägget riktar sig alltså inte mot det avhandlade ämnet utan de teologiska ramar som ämnesvalet måste diskuteras med utgångspunkt för.


Om kröning och smörjelse

David och Saul smordes till kungar av Israel. I den österländska kyrkan betraktas smörjningen och kröningen av en kung som ett sakrament. Den evangeliska kyrkan lär att överhetsståndet är en av Gud tillsatt ordning som inte utan vidare ruckas. Denna överhet regerar genom Guds nåd. De har alltså fått sin makt till låns av Gud. Det gäller också den överhet som är insatt att regera idag. Den regerar, ytterst sett, eftersom Gud låter dem regera.

Smörjningen och kröningen av kungarna är här en symbol för just detta: att regenten har sin makt av Gud och inte av egen kraft eller värdighet. Hur bör man de se på kröning och smörjning av regenter. Är det ett krav och är det ett sakrament eller en sakramental handling?

Med en sakramental handling avses här alltså de handlingar som inte faller under de tre sakramenten (nattvard, dop och avlösning) utan bara har element av de definitioner som utgör ett sakrament. Vad utgör då ett sakrament?

Melanchthon skriver:

I den trettonde artikeln gilla motståndarna vårt hävdande av att sakramenten icke blott äro igenkänningstecken människor emellan, såsom somliga föregiva, utan fastmera tecken och vittnesbörd om Guds vilja gent emot oss, varigenom Gud beveker hjärtana till tro.

Men de ålägga oss här att räkna med ända till sju sakrament. Vår mening är, att man bör tillse, att de gudstjänstformer och bruk, som Gud själv förordnat enligt Skriften, må bevaras, huru många de än äro. Vi anse det icke heller vara av någon större betydelse, om några för undervisningens skull räkna på ett sätt, andra på ett annat, blott att man riktigt bevarar det i Skriften meddelade. Ej heller räknade de gamle här på ett och samma sätt.

Om vi med sakrament mena gudstjänsthandlingar, som Gud förordnat och till vilka han fogat ett löfte om nåd, så är det lätt att avgöra, vilka som äro sakrament i egentlig mening. Ty av människor inrättade gudstjänstbruk kunna icke på detta sätt sägas vara sakrament i egentlig mening. Ty det står icke i mänsklig makt att giva löfte om nåd. Därför äro de tecken, som äro instiftade utan någon Guds befallning, icke några säkra tecken på nåd, även om de till äventyrs kunna vara de okunniga till undervisning och förmaning.

Sakrament i egentlig mening äro sålunda dopet, Herrens nattvard och avlösningen eller botens sakrament.

Som Melanchthon beskriver är alltså termen sakrament ett rent systematiskt begrepp som kan ges den definition man vill. Lämpligast förefaller däremot begreppet vara om man definierar det så att bara tre sakrament återstår. De andra handlingar som t.ex. bönen, prästvigningen, äktenskapet m.fl. är då inte sakrament men kan ändå bära på drag därifrån (eller vara förutsättningar för något annat) det kan då vara lämpligt att kalla dessa för sakramentala handlingar alternativt utöka sakramentens krets och kalla dopet, nattvarden och avlösningen för nådamedel.

Melachthon skriver därför bl.a. följande 0m prästvigningen:

Men om man vill fatta prästvigningen såsom gällande predikoämbetet, så hava vi intet emot att kalla prästvigningen ett sakrament. Ty predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften, t.ex. ordet i Rom. 1: Evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Likaså i Jes. 55: Ordet, som utgår ur min mun, skall icke vända tillbaka till mig fåfängt, utan skall verka, vad jag velat o.s.v. 12] Om prästvigningen förstås på detta sätt, så hava vi icke heller något emot att kalla handpåläggningen ett sakrament. Ty kyrkan har i uppdrag av Gud att förordna tjänare, vilket bör vara oss synnerligen tacknämligt, emedan vi veta, att Gud gillar detta ämbete och är närvarande däri.

Det finns naturligtvis en skillnad mellan prästämbetes vigning och smörjelsen eller kröningen av en kung. Denna att "den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. Överheten skyddar icke själar, utan kroppar och lekamliga ting mot uppenbara oförrätter och betvingar människorna med svärd och kroppsliga straff för att upprätthålla borgerlig rättfärdighet och fred". Likväl kan vi konstatera att denna är en Guds ordning; ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma (Rom 13:4). En Guds tjänares insättning i sitt ämbete innebär alltså ett Guds aktiva eller passiva handlandeGöteborgs universitet.

Om vi konstaterar detta innebär det också att insättandet av en konung i makt är en gärning som i vart fall kan tänkas beskrivas som en sakramental gärning. Det är en tänkbar teologisk konstruktion. För den som inte betraktar vigningen av präster som en i sig föreskriven handling utan anser att ett val eller ett domkapitelsbeslut är det naturligvis en icke-fråga om den sakramentala karaktären i smörjningen är en förpliktigande form. Den som ser ett längre historiskt perspektiv i kyrkan såsom varande förpliktigande för kyrkan bör fundera på om en monarki kan bestå utan att ta hänsyn till dess historiska ritual? Eller med andra ord. Kan en kung vara en kung utan att vara smord? Den som ser adiafora som förpliktigande bara genom att den historiska ordningen, rent evolutionärt, borde vara den bästa ordning (och därmed t.ex. vill se vigningar av präster) kan följande fråga ställas: gäller denna slutsats också smörjelsen av kungar?

Sett till svenska förhållanden torde frågan iofs kunna besvaras genom att man konstaterar att kungamakten inte längre finns och följaktligen inte längre tillhör överhetsståndet annat än rent formellt.

Då till saken. Den som inte bejakar Melanchthons definition av sakrament, som inte heller bejakar den evangeliska tvåregementsläran och som ser en full kontinuitet mellan det gamla och nya förbundets formkrav får en väldig förklaringsbörda i följande frågor. Varför skulle smörjningen av kungar inte vara ett sakrament om insättandet i det ämbetet är förenat med ett Guds handlande mot människorna? Hur kan sakramenten definieras utan att smörjningen ingår? Om smörjningen är en förpliktigande ordning eller ett sakrament: vilka politiska implikationer har detta och vilka krav måste man ställa på det politiska systemets omdaning?


För alla gäller frågorna: vad betyder det att något är en ordning (tradition) och inte en lära (t.ex. sakrament)? Vad är ett sakrament och vad är en sakramental handling? Vad betyder det att något tillhör det andliga och det världsliga regementet? Hur upprätthåller vi skillnaden mellan dessa begrepp på ett naturligt, korrekt och fruktbart sett?

Tanken svindlar.

måndag 23 augusti 2010

Vems vägar och vems vilja


Mannen i mitten på bilden är Henrik den helige - finlands apostel. Under hela den Svenska kyrkans historia i den odelade kyrkoprovinsens dagar och i tiden för Finlands evangelisk-lutherska kyrkas tillblivelse fanns hans reliker i Åbo domkyrka. Fullt rimligt kan det tyckas. 1920 tyckte den finska staten att en sådan nationalklenod bättre passade på Nationalmuseum. Vackert så. Expropriering har ju hänt förr. Men så kom man sig för att göra något extraordinärt. På Henriksdagen den 19 januari år 2000 bestämde sig Finska staten för att lämna relikerna till en kyrklig inrättning. Valet föll inte på Åbo domkyrka, inte på Borgå domkyrka, inte på någon evangelisk-luthersk domkyrka utan på [trummvirvel] Sankt Henriks domkyrka. Uppförd i mitten på 1800-talet saknar den varje koppling till sankt Henrik. Samt i realiteten till relikens rätte ägare. Herrens vägar är outgrundliga och statens vägar vill man inte försöka förstå.

Om svenska staten funderar på liknande generositet med det svenskkyrkliga kulturarvet kan de slå en signal. Själva är de vakande ögonen bakom Ad orientem versus lätt intresserade av en röd-brun tegelbyggnad i Östra Aros. Men vi kan nöja oss med den något mindre och knubbigare byggnaden något söder därom. Den är ju trots allt är nedklottrad med gamlat målarbludder på insidan.

Nästa inlägg:

Ad orientem versus tar en titt på kyrkomötets motioner.

söndag 22 augusti 2010

Två sätt att tala om försoning

Igår var det utfrågning inför biskopsvalet i Växjö stift. Den hittar man här under en månad till. En av frågorna från allmänheten rörde frågan hur kandidaterna ville se att man fick bort kvinnoprästmotståndet i Svenska kyrkan och Växjö stift. Alla kandidaterna framhöll behovet av att diskutera kring frågan om ämbetet. Genom samtalet och diskussionen skulle man skaffa undan med problemet. Lisa Tegby framhöll därefter att man måste samtala och att hon hade stor erfarenhet av samtal men tillade då också snabbt att ramen för samtalen måste var att den nu gällande ordningen skulle gälla. Dvs. samtalsparterna som inte håller med har axiomatiskt fel.

Nu får någon expert rätta mig om jag har fel men är inte utgångspunkten för ett verkligt möte mellan människor och ett samtal eller diskussion mellan dem att man är öppen för att något nytt och annorlunda ska hända. Är det inte vad det betyder att faktiskt mötas? Att våga bryta argumenten mot varandra och se om argumenten, på båda sidor, faktiskt håller? Att man faktiskt är beredd att förändras och accepterar att det kan ske. Man kan ju tillhändelse ha haft fel tidigare och bli överbevisad om det. Det är enligt min mening den enda möjligheten till ett försonande samtal; eller för den delen den enda möjligheten till ett verligt samtal.

Det är lätt att förstå om man, från alla sidor, inte vill ha sådana samtal. Man måste ju erkänna att strävan efter det goda, sanningen och efter Gud också finns hos den andre. Den andre blir en människa och inte en svartrockare eller politruk. Man måste ge avkall på nidbilder och propaganda och börja ta in världen så nyanserad som den är.

I ett sådant samtal riskerar alla inblandade dessutom att behöva möta en medmänniska och erkänna sin egen brist. Erkänna att man haft fel och att man med utgångspunkt för sin tidigare tro också skadat och syndat mot sina medmänniskor. Eller om det skulle visa sig att man råkar vara den som övertygar samtalspartnern: att man genom sin senfärdighet till förklaring, samtal och försoning syndat mot sina medmänniskor.

Om man inte vågar riskera detta; om man inte vill ha ett samtal utan säkerheten att man redan har rätt och aldrig måste pröva sin egen ståndpunkt. Då ska man ju inte säga att man är intresserad av samtal och försoning. Då är man intresserad av inkvisition och fördömande. Lisa Tegby är inte den stora brottslingen här. Det är inte hon som skapat denna ohälsosamma kultur. Det är Kyrkans fiende djävulen som gjort att enigheten inte finns och det är han som gör allt för att hindra den från att uppkomma. Tegby sätter däremot ord till det mönster som finns i denna fråga. Ett mönster som görs gällande såväl inom den kyrkliga hierarkin som i den kyrkliga oppositionen och i alla möten dem emellan. Vad som behövs är försoning eller i vart fall samtal om försoning. Ett samtal med öppenhet, ödmjukhet och ett gemensamt sökande efter Guds vilja.

Ett positivt exempel på hur en försoningsprocess kan inledas finns i videoklippet nedan.




Matthew Harrision, den bekännelsetrogna kandidaten, har just blivit vald till ärkebiskop (ordförande) i LCMS (Missoury synoden). Mannen som presenterar honom är avgående ordförande vars förslag på en förändrad kyrkoordning med en kraftig maktcentralisering blivit godkänt dagen innan. Nu tvingas han lämna över hela makten i kyrkan till sina motståndare. Harrison inleder i talet ett samtal, i ödmjukhet, i kärlek och i kristlig anda. Han säger inte: nu ska vi sätta oss ner så att jag kan förklara varför jag har rätt och ni har fel. Han understryker sina egna brister, påtalar sin företrädares förtjänster och säger: jag förstår att ni lider och med er lider hela kyrkan. Sedan tillägger han att han inte kommer agera inkvisitor och tvinga motståndarna att böja sig varefter han pekar på det gemensamma, evangeliet om Jesus Kristus och förklarar sig vilja arbeta för enhet kring Guds vilja och Ord.

Följande utdrag ur den första delen av talet kan vara värt att citera.

If one member suffers, all suffer together. If one rejoices, all rejoice together. Right now there are many rejoicing and there are many suffering. Luther says when youre walking along and you strike your little toe on a chair or a table, a table leg, what happens is the whole body bends over, the face grimaces and grabs that little toe. And there’s no use sayingthat’s just a little toe,” because the whole body suffers.

This I realize is a tumultuous change in the life of our Synod. I wish to thank President Kieschnick for his heart for evangelism, and his deep desire to move this Synod forward. Many are suffering, and it will be very challenging times to work together.

I wish to inform you that you have kept your perfect record of electing sinners as presidents of the Missouri Synod. [applause] I guarantee you I will sin and fail. I will fall short. I will sin against you. I wish also to say, that right now I forgive all who have in any way have sinned against me or anybody else, and plead your forgiveness for anything that I said or did that offended you. I beg of you your prayers, I beg of you your daily prayers and intercession. These are challenging times. I promise you that I will be as straight with you as I possibly can, to the best of my ability, guided by the Spirit of God. I pledge to you that I will not coerce you. I will do my best by the Word of Christ to lead with a generous Gospel of Jesus Christ, which forgives us all of our sins, and motivates us to love and care for our neighbor in mercy and compassion. And I will work as hard as I possibly can for unity around the clear and compelling Word of God and nothing else.


Gud give oss att ett sådant samtal kan inledas i Svenska kyrkan. Kan vara att skismen redan är för stor. Att oviljan, nidbilderna och hatet är för stort från båda sidor; men låt oss då samtala och sedan skiljas som vänner eller bröder och systrar i Kristus Jesus.

fredag 20 augusti 2010

Homeopatisk teologi eller evangelisk tro och lära

Elisabeth Sandlund skriver i Dagen under rubriken Tro inte bara i kyrka om kyrkornas inre sekularisering. Sandlund menar helt riktigt att en mängd kyrkor och samfund har blivit ljumma och försöker föra fram en lightversion av den kristna tron. Detta är ingen framgångsväg utan en återvändsgränd eftersom bara Jesuscentrerade församlingar växer i storlek. Eva Hamberg kommenterar och kritisererar, särskilt Svenska kyrkan, men det brukar hon ju göra.

Bl.a. skrivs följande.

De kyrkor som växer är inte sådana som satsar på liberalteologiska lightvarianter av kristen tro utan de som är Jesus-centrerade.

Och i detta ligger, för att återanknyta till analysen av pingströrelsens situation i Sverige och internationellt, att låta den kristna tron påverka hela livet, inte bara vara en verksamhet som utövas några timmar en dag i vecka


Man kan ha tre synpunkter.

1. Homeopatiska teologi är tanken att ju mindre Jesus och bibel vi har i gudstjänsten desto mer potent blir vår mixtur. Det är ett fenomen som just nu gör sig gällande i nästan alla kyrkor och det gör den med ett gott uppsåt. Ja just det, med ett gott uppsåt. Man vill förändra kyrkan för att möta människors behov. Det är inte vad jag tror är den sanna kristendomen, men homeopatisk teologi är likväl ett försök att erbjuda människor en tjänst. Mänskligt sett förstår jag det allt för väl. Med trons glasögon är det helt oförståeligt.

2. Jesuscentrerad eller Jesus i centrum. Där är skillnad mellan att tala om Jesus och att förkunna evangelium. En pastor/präst/biskop kan tala hur mycket som helst om Jesus men förkunnar personen inte syndernas förlåtelse genom tron av nåd så är det lika illa som den homeopatiska teologin. Ja, kanske är den homeopatiska teologin inte så illa eftersom vad den lägger till så sällan har ett eget absolut sanningsanspråk.

3. Lag och evangelium. (10 000 kronors frågan) Sandlund menar att den kristna tron ska påverka livet och att det är samma sak som att vara Jesuscentrerad. Frågan är om det är att i Jesu namn förkunna lag eller evangelium? Äkta kristen tro är naturligtvis något som förändrar livet, men att kräva att församlingsengagemanget ska vara en verksamhet som tar upp mer än några timmar i veckan eller att man ska leva på ett speciellt andligt liv är något annat än att predika evangelium. Då har man inte Jesus i centrum utan verksamheten. Ska Jesus vara i centrum måste vi se, tala och bekänna att det är något annat än att ha det förändrade livet eller kyrklig verksamhet; det är syndernas förlåtelse för Jesu Kristi skull.

torsdag 19 augusti 2010

Sista gudstjänsten i Caroli kyrka

Kyrkans tidning rapporterar: den sista gudstjänsten har firats i Caroli kyrka som nu ska bli köpcentrum. Carloi kyrka har, genom gudstjänsterna som Caroli kyrkas vänner ordnat, länge fungerat som en alternativ gudstjänstgemenskap för de högkyrkligt sinnade malmöiterna. Att det varit till välsignelse för många är uppenbart. Att det arbetet nu gått under är en sorg. I Skåne släcks nu de gammaltroende gudstjänstgemenskaperna och församlingarna i en jämn följd. Vad framtiden bär i sitt sköte är det svårt att vet men genom trons hopp vet vi att kyrkan ska bestå till evig tid.

The Church Union - anglikanska aKF väljer väg

The Church Union, eller anglikanska aKF, deklarerar sitt uttåg ur den anglikanska kyrkogemenskapen. Frågan är om detta säger mer om situationen i den anglikanska kyrkogemenskapen eller den dogmatiska skillnaden mellan dem och den svenska högkyrkligheten. Klart är i vart fall att de gör ett tydligt val som tycks baseras på såväl dogmatiska som kyrkopolitiska hänsynstaganden. Att det dessutom är ett uttryck för det vrakgods som modernismen lämnar efter sig efter att de lagt sin dödshand på de västeuropeiska kyrkosamfunden.

De skriver bl.a. följande.

A Message from Bishop Edwin Barnes

President of The Church Union

There are some in the Church of England, who call themselves Catholics, yet say they are waiting on the Synod before deciding what they should do. This is futile. We have depended on Synod ever since 1992, and with each new step down the primrose path of so-called 'liberalism' we have been betrayed and deceived ever further. It will be no different with Synod this time round, and we are tired of waiting for others to make decisions for us.

The Church Union has always declared that the Church of England is part of the One, Holy, Catholic and Apostolic Church. What the Archbishops' ruse would achieve at best is that PART of the Church of England might still claim to be Catholic. For us, that is hopeless. Either the Church as a whole is Catholic, or it is not. The last two hundred years have been spent trying to persuade our Church that it is Catholic, or it is nothing. Well, we have failed.

Thanks be to God, that is not the end of the matter. If the Church of England has discarded its last Catholic credentials, there is another way open to us - the way set out by Pope Benedict in his call to Anglicans, "Anglicanorum Coetibus".

These are exciting times; and the Church Union intends to play its part.

+ Edwin Barnes

Var och en måste välja sin väg. Varje väg får konsekvenser för den egna bekännelsen och för det egna samvetet.

tisdag 17 augusti 2010

En allt för lång kommentar...

Den välbekante Populisten skriver följande om föregående inlägg: En fråga om sekterism eller kärlek till kyrkan?

"Några reflektioner och tankar om detta inlägg:

Personligen fäster jag mycket stor vikt vid den apostoliska successionen, låt vara möjligen endast mekanisk, såsom upprätthållande en obruten kedja tillbaka till Herren Jesus Kristus. Utan denna hur kan prästen uttala avlösningsorden "på Jesu Kristi uppdrag" eller ha mandat att dela ut nattvarden? Samarbeta med kyrkor utan succession kan man så klart däremot göra så länge det är klart för den som bevistar en gudstjänst om prästen är vigd i apostolisk ordning eller inte."

Inledningvis kan jag skriva att detta är för mig ett typexempel på frågor som måste behandlas mer utförligt i den bekännande evangeliska kyrkan. Ändock dristar jag mig till ett svar.
Det föranleder en mycket omfattande kommentar med många stickspår.

När det gäller frågan om den apostoliska successionen finns det två ytterfåror i den evangelisk-lutherska traditionen. Den ena företräds av Laurentius Petri och finns bl.a. i hans kyrkoordning. Där kallas den för en del av kyrkans bona esse. Här är det fråga om en egen evangelisk teologi som kritiserar den romerska successionslärans avfärdande av apostolisk succession i de evangeliska kyrkorna. För min del är det en tes som måste prövas mot Skriften. Men det är helt och hållet inom ramen för en evangelisk-luthersk tradition.

Den andra vill helt röja den ur vägen för att slippa alla romaniserande tendenser. För dem är det fråga om en ren mekanisk succession. Men om man med katolsk menar att det romersk-katolska är ett ideal är detta den bekännelse man skriver under på; Svenska kyrkans succession är då bara mekanisk och kunde lika gärna vara avskaffad. Den linjen finner jag vedervärdig.

Mellanlinjen menar att det är en kyrklig adiafora - en kuriosa som mässhakar och rökelse.

Missionsprovinsens position torde vara mellan den första och den mellersta linjen. Min uppfattning på denna fråga är att successionen knappast är oväsentlig.

Att församlingar kallar präster utan att biskopar viger och prövar dem är inte ett normaltillstånd för kyrkan och heller inte önskvärt. Det är inte ens tillåtet om det inte råder yttersta nöd i kyrkan. Men frågan om den är nödvändig för det rätta ämbetet måste jag för egen del svara nej. I nödsituationer har varje församling möjligheten att, såsom en Herrens meddelade kallelse, urskilja män till det särskilda prästämbetet. Då är det en meddelad sändning av Gud. Detta är lika mycket, ja långt mycket mer, än bara en mekanisk succession. Det är en Guds indirekta kallelse och utkorelse men lika mycket en kallelse som den som sker genom biskoparna eller för den delen de profetiska kallelserna i gamla förbundets tid.

Hur går detta till? Församlingen är lik en stamcell till Kristi kyrka. Till den cellen är givet löftena och sakramenten. Det är kyrkans materia eftersom kyrkan vilar på evangeliets löften. Dessa löften kräver i sin själva instiftelse också en form; ett sätt att meddela sig. Det förstår vi eftersom själva instiftelserna förutsätter att de förvaltas av en människa, en präst. Eftersom materia betingar form och inte tvärtom kan vi sluta oss till att kyrkan kan utkora nya präster. Materiat, alltså instiftelserna av predikan, avlösning, dop och nattvard är givna till kyrkan och kyrkan kan i sina minsta celler sätta denna materia i omsättning. Likt en stamcell kan löftena ta form genom att det kallas nya präster.

För att exemplifiera med din fråga om avlösningsorden är löftet givet till hela Kyrkan och prästerna ska förvalta det. Det är en Kristus som gjort sig närvarande genom en form eller om man så vil Guds realontiska närvaro. Därigenom blir Gud närvarande i prästens sakramentala funktion. Nycklamakten ligger i instiftelsen, i evangeliet och Guds löfte att han ska binda och lösa det prästen binder och löser med sina ord. Det är en Guds närvaro långt mycket mer påtaglig än bara en succession. På denna grundval vilar också de av biskopar vigda prästernas nycklamakt inte bara i deras vigning. Löftet är evangelium, det är nycklamaktens materia och prästämbetet är dess form.

Att kalla präster från församlingar och inte viga dem av biskopar är inte ett idealtillstånd. Likväl är de bärare av Guds löften eftersom det är Gud och inte människor som verkar evangelium. Med detta har frågan om betydelsen av den apostoliska successionen inte lösts bara komplicerats.

En fråga om sekterism eller kärlek till kyrkan?


Min käre broder Nicolaus har återkommit i samma ärende på Kyrkliga betraktelser. Han skriver bl.a. följande.

"Jag har - av naturliga skäl - svårt för den extremt lutherska framtoning Missionsprovinsen valt att företräda, där man anknyter till samfund utan apostolisk succession, tendenserna till ekumenisk ovilja (ja undantaget +Göran och Helgeandsystrarna!) och främst av allt bitterheten och de sekteristiska dragen. Några tankar tänkte jag dela med mig av detta meningsutbyte och med det avsluta debatten."

Den evangeliska bekännelsen ställer förvisso inga krav på apostolisk succession för giltiga ämbeten. En succession som för övrigt, med undantag för den mekaniska successionen, inte erkänns av något av de österländska eller romerska samfunden. Nu har Missionsprovinsen bl.a. för att bevara Svenska kyrkans katolicitet valt att ha biskopar och viga dem och präster i apostolisk succession. Detta hade man alltså inte behövt göra sett till bekännelsen utan är ett försök att bevara kyrkans enhet; både historiskt och samtida. Någon form av sekterism kan det sålunda inte heller vara att samarbeta med kyrkor utan apostolisk succession. Något som Svenska kyrkan villigt gör med den norska kyrkan, den danska kyrkan, Missionskyrkan, Baptisterna, etc. Tvärtom är det ett försök att sträva mot kyrkans enhet. Detta har varit möjligt av kärlek till Kyrkan i alla samfund, sekter och kyrkor.

På frågan om den ekumeniska oviljan kan jag konstatera att Missionprovinsen bjöd in alla, alla, alla i den svenskkyrkliga oppositionen till överläggningar. Trots den historiska separatismen i vissa rörelser verkar det som om man faktiskt kan ena människor från laestadianer till högkyrklighet i en gemensam provins. Det är ekumeniskt och stort, mycket stort. Till och med otänkbart bara för 15 år sedan. Dessutom har den läkt samman den Svenska kyrkoprovinsens splittring sedan 1809 något som Borgåöverenskommelsen inte förmått göra. Vidare har man genom samarbetet med de norska väckelserörelserna (jfr. Kyrka och Folk nr 20) lyckats få den lågkyrkliga norrmännen att söka samarbete mellan varandra och med biskopar vigda i apostolisk succession. Detta är om möjligt den största bedriften hittills. Detta har varit möjligt av kärlek till Kyrkan i alla dess former.

Vad gäller bitterheten kan jag konstatera att den bästa kuren mot bitterhet är att få fira Gudstjänst i ande och sanning. Att genom prästvigningar och biskopsvigningar få känna att Guds rike går framåt och inte genomför en mördande reträtt över flat terräng beskjutna av kulspruteeld från fiender i statens säkra bunkrar. Detta har varit möjligt av kärlek till Kyrkan och Guds evangelium.

Låt mig då också säga att jag inte vet om Missionsprovinsen är rätt väg men jag tågar därstädes och i deras led tills jag inte längre tror det är rätt väg. Vad Gud vill det visar han för där finns seger. Även om det sker i källare, katakomber, funkiskyrkor eller katedraler. Därmed är jag trygg i min förvissning att önska br Nicolaus lycka och välgång i hans val. Det gör jag av kärlek till honom, av kärlek till Kyrkan och Guds evangelium.

måndag 16 augusti 2010

Dag Sandahl bekänner Ecclesia Suecana

Dag Sandahl bloggar som mycket ofta bloggar han bra. Utan att föregripa den längst ner i detta inlägget placerade citationen kan jag konstatera att det båda finns en glädje och en utmaning i det. En utmaning som kan vara så stor att anta att man går under om man försöker. Mycket korrekt redovisar han reformatorernas syn att de var katoliker, de sanna katolikerna, för de höll också fast vid den rena evangeliska läran de var ecclesia evangelica et catholica. Den inställningen måste återupptäckas.

Vad säger bekännelsen och vad är dess talande tystnad?
I den evangeliska bekännelserörelsen finner man många röster som säger att inget behöver sägas efter bekännelseskrifterna. Det stämmer naturligtvis inte. De författades i sin samtid och ehuru fortfarande chockerande aktuella i behov av komplettering. T.ex. frågan om homofili, skapelsedebatten och kvinnoprästfrågan behöver ytterligare debatt. Vissa saker behövde inte kompletteras när bekännelseskrifterna skrevs. Den rena evangeliska läran var redan praktiserad. Den behövde man inte disputera om. Men efterhand så glömdes dessa frågor bort. Det rör särskilt frågorna om kyrkans katolicitet. Där finns bekännelseskrifternas talande tystnad. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt den synliga kyrkans essens. Vad är kyrkan och vad binder den samman? Frågan om biskopar, församlingar, präster och deras inre relation. Här finns en stor utmaning som innebär att vi måste våga se hur organisk den evangeliska teologin är. Inte bara på den interpersonella nivån utan också sett till kyrkoorganisation. Detta får konsekvenser både för självbild, sättet att se på andra kyrkor och samfund men också för vad man med bestämdhet måste fastslå inför omvärlden. Vi måste låta oss säga att vi är Ecclesia Suecana, Guds församling i Sveriges land, den sanna evangeliska och katolska kyrkan.

Vad måste vi göra
I den mån vi inte i förmår vara det inför det synliga ögat måste det vara vår strävan. I vårt sätt att agera när vi vänder oss till gemensamma bekännare i Svenska kyrkan, i Missionsprovinsen, i de välsignade evangelisk-lutherska frikyrkorna. Vad exakt jag menar med detta får jag låta bestå att utveckla till ett senare inlägg. Med detta sagt kan jag fortfarande säga så mycket som att gestaltningen av den Kyrka som Skriften talar om, som vi känner av kyrkans historia och som Guds evangelium skapat kräver ett bekännande enhetssträvande långt större än vad världen sett idag.

Ett embryo till denna förståelse ser vi bl.a. i följande passager ur bekännelseskrifterna.

VII. Om kyrkan

Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium *rent* förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.

Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud som är allas Fader etc.



VIII. Vad kyrkan är

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga äro med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga.

Ny skribent: Fru Birgitta


De av skribenterna som nu framträder under egen pseudonym ökar drastiskt i antal. Låt mig så presentera fru Birgitta. Tidigt präglad på birgittinska kors och rökelsedoft. Uppvuxen i backwater county och med en rejäl konfirmation i bagaget svävar hon nu i virrvarret av kyrkligheter. Med en faibless för det dråpligt komiska levererar hon spridda salvor och samtidsbetraktelse.

Sedelärande dialog???


A: Hallå där syndare! Gud vill inte att du skall göra det där.

B: Syndare! Det kan du väl vara själv, du som sätter dig på såna höga hästar och talar om vad Gud vill och inte vill.

A: Ja, det är jag! Jag är född med synd och har syndat varje dag i hela mitt liv. Och jag är glad över det. Ja, jag är såklart inte särskilt glad över att jag syndar, jag försöker hela tiden sluta, men det verkar inte lyckas. Däremot är jag glad för att veta om att jag är en syndare.

B: Och vad skulle det vara för glädje med det? Vem vill vara en dålig människa egentligen?

A: Jo, för sedan jag förstod att jag är en syndare har jag också förstått att jag inte klarar av det här med livet och evigheten alldeles själv. Först blev jag ledsen och tänkte att det innebar att Gud inte ville ha med mig att göra. Hur kan en god Gud vilja ha att göra med en ond människa?

B: Ja, det kan jag verkligen inte förstå.

A: Sedan fick jag veta att Gud bara ville ha att göra med syndare.

B: Vad menar du?

A: Alla människor är syndare, men om vi inte inser att vi behöver Guds nåd får han aldrig en chans att ge oss den.

B: Men jag källsorterar och skänker pengar till Rädda Barnen. Och jag försöker faktiskt vara snäll mot folk. Räcker inte det?

A: Nej, vad vi gör kan aldrig vara tillräckligt. Gud kräver fullkomlig rättfärdighet av oss, allt annat är ett misslyckande, ett brott mot Guds vilja. Men så fort vi ber om Guds förlåtelse för Jesu skull får vi det –och det innebär inte bara att vårt syndkonto nollställs, utan att vi tillräknas en enorm rikedom i form av hela Jesu rättfärdighet.

B: Ok, så vi är alla lika misslyckade inför Gud.

A: Helt riktigt. Jag säger inte att du är en syndare för att peka finger, utan för att hjälpa dig till frälsning.

B: Och hur får jag frälsning?

A: Genom att bekänna dina synder och be om Guds förlåtelse. Det kommer att bli mer glädje i himmelen om du gör det, än om det kommer tio källsorterande och snälla personer till kyrkan på söndag.


                                              

Bekännelsetrogen teologi i samhällsdebatten

Hur ofta känner man inte en enorm frustration över att ingen (ingen!) förstår vad man menar när man försöker förklara sin tro i förhållande till någon aktuell samhällsfråga. Här är några punkter där det allt som oftast verkar gå fel.

Vad vill vi förmedla?
Svaret på den frågan bör alltid vara evangelium. Vi vill att andra människor skall få veta A. Att de behöver en frälsare B. Att det finns en frälsare och C. Att han räcker dem sin frälsning.

Varför vill vi förmedla detta?
För att det finns en andlig verklighet och för att döden inte (bara) är slutet på jordelivet utan också början på evigheten. Den evigheten innebär evigt liv i gemenskap med Gud eller evig död utan Gud. Talet om helvetet får aldrig innebära att vi önskar någon till helvetet, vilket många människor verkar tro att man menar när man talar om att X är synd och syndens lön är döden. Tvärtom är det ju så att vi måste tala sanning om synden så att ingen förleds bort från Gud, utan istället söker syndernas förlåtelse i Jesu offer.

Det är många som inte förstår att vi tror på den dubbla utgången. Evighetsperspektivet är essentiellt för att förstå det kärleksfulla i att upplysa om synden.


När det gäller synden och att vara en syndare kan vi som jag ser det inte heller nog betona att vi alla så att säga sitter i samma båt. Vi är alla syndare som driver omkring på dödens hav, men några av oss har fått räddande livbojar kastade till oss, vi behöver inte kämpa ensamma längre utan bara hålla fast vid den frälsning som räckts oss.

Subjektivitetsöverskott och tolkningsnycklar
I postmodernismens fotspår och med en historia där teologer och präster velat göra förkunnelsen till tröstande lögner är det naturligt att förtroendet för andliga budskap är svagt. Den viktiga frågan om sant och falskt har bytts ut mot frågan om snällt och elakt, eller om man så vill hat och kärlek. Varje påstående idag tolkas i ljuset av ett sårat "Men jag då?! Du sårar faktisk mina känslor!", vare sig det gäller en teologisk debatt eller en samhällelig. Det är inte heller ovanligt att känslosamma andliga företrädare ger "vad de känner i hjärtat att Gud vill" tolkningsföreträde över skriften och dess inre klarhet. Det är viktigt att inte glömma bort att den som vill vara trogen gudsordet också använder tolkningsnycklar för att förstå det (Jesus som Bibelns kärna och stjärna, lag och evangelium och skriftens inre klarhet), det finns goda skäl för satt använda dessa nycklar och det är inte svårt förklara och försvara, till skillnad från påståendet att just lilla jag och mina tankar för dagen är de bästa riktlinjerna för att förstå bibelordet.

Erfarenhetsfällan
Det är lätt att hänvisa till sina erfarenheter när man är i diskussion. Men det finns stora problem med detta, dels på ett generellt plan, hur ska man veta att de är representativa för det vi erfarit och hur stor del av erfarenheten består av yttre respektive inre verklighet. Visst kan vi förmedla mycket av våra erfarenheter till varandra men helhetsupplevelsen behåller vi alltid för oss själva. Dels (och särskilt) på ett teologiskt plan, vi måste grunda oss på Guds ord, för vad spelar det någon annan för roll om jag har haft en andlig upplevelse, tvärtom kan för mycket tal om detta verka på ett exkluderande och högtravande vis och leda oss till en upplevelsekristendom där känslan får primat över sanningen. Våra upplevelser av Gud är skatter som vi skall gömma i våra hjärtan, men också pröva, även i hedniska religioner kan man ha mycket positiva "gudsupplevelser", det gör dem inte sanna.


Detta var några lösa tankar på ämnet, vi får se om det dyker upp några fler från min sida eller i kommentarsfältet. Mvh, Fru Birgitta

PS. Är det förresten inte lustigt det här med mission. Ibland tycks vi vara mer angelägna om att omvända andra än om att vårda vår egen Gudsrelation, varför?

lördag 14 augusti 2010

Evangelisk, lutheran, protestant, katolik, apostolisk och ortodox?

Ad orientem versus har lockat en del besökare på senare tid. Ett och annat mail har influtit på e-postadressen ettevangelisktrike@sverige.nu. Ett av dessa efterfrågar en terminologisk redogörelse för vissa av de begrepp som skribenterna svänger sig med. Denna kommer läggas upp som en egen sida som ni hittar här.

fredag 13 augusti 2010

Den ultimativa psalmvalslistan

Oöverträffad på marknaden. Nästan alltid mitt i prick.
Finns att köpa på Din boks hemsida.

En fråga om semantik eller bekännelse?






























Min ytterst välformulerade och på många sätt mycket duktiga granne i "den kyrkliga bloggosfären", Broder Nikolaus, som skriver på bloggen Kyrkliga betraktelser svara på mitt inlägg Stakar aKF ut vägen? under rubriken Alternativet: att måla in sig i ett hörn. Läs gärna inlägget, det ger trafik till honom också!

Huvudpunkterna i Br Nikolaus inlägg är i princip följande:

1. Det är helt klanderfritt att högkyrkliga präster skriver under på kyrkoordningens krav att förklara sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.
2. Alternativen som för övrigt står till buds är Missionsprovinsen och marginalisering.
3. Alternativen är icke önskvärda eftersom valet mellan döden genom pest (Missionsprovinsen) och kolera (marginalisering).
4. Missionsprovinsen är särskilt oönskade eftersom det rör sig om en luthersk sekt.

Tillåt mig först att säga att Br Nicolaus har helt rätt när det gäller punkten två. Det finns bara två alternativ i någon form av kontinuitet med Svenska kyrkan. Det är Missionsprovinsen eller undergång. Den givna situationen innebär också att man måste genomgå en dogmatisk metamorfos, man måste förrändra sin position, för att möta de praktiska utmaningarna som står inför en. Detta är särskilt viktigt eftersom valet står mellan livet eller döden.

Alla måste välja väg
Som situationen ser ut i Svenska kyrkan måste man agera. Där är jag och br Nikolaus fullständigt överens. Där vi befinner oss finns det inga svenskkyrkliga biskopar som man kan luta sig tillbaka på. Alla måste agera och först och främst måste man agera för sig själv. Sen måste man välja sin väg. Det måste man göra efter eget samvete. Kan man låta sig vigas i Svenska kyrkan helt utan samvetskval då är det väl helt ok. Kan man inte det eller har den minsta lilla ångest över sitt val bör man nog inte göra det. Det är aldrig vist att agera mot sitt samvete.

Det måste alltså här noteras att jag varken vill eller kan sätta mig till doms över människor som tror på annorlunda sätt än jag. Varken katoliker, judar, metodister eller pingstvänner.

När det gäller frågan om det är klandervärt att låta sig prästvigas i Svenska kyrkan och därmed svara ja på ovan refererade stycke ur Kyrkoordningen måste man ställa sig en rad frågor. Den viktigaste är: är jag lojal mot kyrkoordningen och är jag lojal mot den lära som Svenska kyrkan kräver och är jag lojal på ett sådant sätt att jag kan avlägga prästlöften att följa denna ordning? Om man inte är det måste man fråga sig: vilken teologi är det som gör att mitt samvete inte bjuder mig att svara sanningsenligt? Står denna i överensstämmelse med Skriften, med traditionen eller med den lärokälla man håller sig med.

Min personliga uppfattning är att man i detta sammanhang inte kan hänga upp sig på semantik. Alla vet varför bestämmelserna i kyrkoordningen finns. Alla vet hur de ska tolkas. Med en avancerad tolkningsövning kan man kanske komma till en annan slutsats. Men är det lojalt mot kyrkans ordning? Vad kommunicerar man till andra? Vilka budskap sänder man ut till andra genom sina handlingar och sin bekännelse? Hur många i lekfolket förstår den semantiska övningen och kan förstå vad kyrkans lärare egentligen vill att de ska göra? Det får var och en pröva efter eget samvete.

Br Nikolaus menar uppenbarligen att det inte finns något problem. Man behöver inte uppfatta Kyrkoordningens krav såsom det var avsett. Man kan svara ja på den första frågan och fortfarande vara motståndare mot kvinnors tillträde till prästämbetet. Så kan man hantera situationen. Men det betyder en förändrad läromässig position. Detta kan uppfattas som ett svek av en del, kanske särskilt av de f.d. kandidater som på högkyrklig grund blev nekade prästvigning

Men kan kort säga att alla måste välja sin väg och allt får konsekvenser för en själv och för andra. Först och främst måste man vara trogen mot vad ens eget samvete bjuder och vad den egna tron kräver. Om någon annans lära och samvete bjuder dem att agera på ett sätt som inte överensstämmer med den egna läran och det egna samvetet då får man acceptera det. Det finns, som Br. Nikolaus påpekar, ingen anledning till bitterhet över att man inte längre eller aldrig hållit med varandra. Det är ett normaltillstånd i kyrklig kollaps. Varje man för sig själv är den ordning som gäller tills man sällat sig till nya biskopar och präster. Därefter gäller rättning i ledet.

Missionsprovinsen - en luthersk sekt?

Är missionsprovinsen en luthersk sekt eller en evangelisk, katolsk och apostolisk lösning i full kontinuitet med Svenska kyrkans historia, tro och lära? Frågan är värd att ställas. Min erfarenhet av Missionsprovinsen är att det finns en stor (kanske allt för stor) tolerans mot läromässig inkongruens. Personligen tycker jag påståendet faller på sin egen orimlighet genom mina erfarenheter av biskop Göran och av systrarna i Alsike. De skulle nog inte uppfatta situationen som Br. Nikolaus gör det. Det gör nog ingen med en bredare erfarenhet av Missionsprovinsen heller. Jag kan referera till Sr Mariannes ord i sitt månadsbrev för provinsen.

Missionsprovinsen vill återvända till kyrkan pre 1958. Dvs. till en evangelisk, katolsk och apostolisk kyrka. Med hela den bredd som då gjorde sig gällande inom den bekännelsetrogna rörelsen. Då såväl som i teorin idag (genom lagstiftning och tradition) var och är Svenska kyrkan en renlärig evangelisk kyrka. Att döma ut Missionsprovinsen som en "luthersk sekt" är alltså att döma ut Svenska kyrkan sedan reformationen. Fram till liberalteologins dagar. Det är inget gott betyg åt den egna teologin och kyrkopolitiska hållningen om man inte känner sig hemma i Svenska kyrkan före 1986 års handbok och det teologiska förfallet som inträffat sedan 1958.
Om man inte känner att man vill ha någon gemenskap med den kyrka som varit förstår jag inte vad man vill ha att göra med Svenska kyrkan av idag? Man måste vidare fråga sig om vägen fram för de högkyrkliga är att döma ut den position som t.ex. Bo Giertz och GA Danell (aKF:s förste ordförande) hade som luthersk sekterism. Det är ju att rycka undan fötterna på sitt eget anspråk på hemortsrätt i Svenska kyrkan. Då har man verkligen målat in sig i ett kyrkopolitiskt och teologiskt hörn.

Den tydligaste risken för att bli sekterisk är när man dömer ut andra som sekteriska. Där löper många (möjligtvis inklusive jag själv och mina medbloggare) en risk. Den risken blir än större om man alltid tvingas pröva allt efter egna teologiska hopkok av skiftande kvalitet eller när man inte kan luta sig tillbaka på en ordning och en organisk kyrkogemenskap som förvaltar såväl lära som ordning.

Länkar angående tro, lära och liturgi


Internet är ett fruktansvärt underskattat verktyg för kyrkan. Den romersk-katolska kyrkan har tillsammans med den Rysk-ortodoxa kyrkan försökt aktivera sig med egna you-tube kanaler, blogger och andra internetresurser. Den evangeliska trons förnyelse på 15- och 1600-talet relaterade helt till tryckpressens uppfinnande. Nu var det möjligt att få ut kunskap till redan läskunniga folket. Den kunskapen förvaltades väl. Arbetet skulle påbörjats för länge sedan och ännu har ingen börjat på riktigt. Ett exempel på några som har lyckats är den s.k. traditionalistiska falangen i den Romersk-katolska kyrkan. Genom internet sprids deras lära och deras liturgi och når mycket större kretsar än man kunnat förvänta sig för bara 15 år sedan.

Här kommer däremot några länktips både för den läromässigt intresserade.

http://xrysostom.blogspot.com/

En blogg där Walter Snyder (LCMS) svarar på teologiska frågor med med teologisk stringens såväl som en tydlig samtidskoppling.

http://societyforlutheranliturgy.blogspot.com/

Pastor Jack R. Whritenour
(ELCA) bloggar om evangelisk liturgi.

http://www.catholicliturgicals.com/

Vackra såväl som prisvärda liturgiska kläder och föremål.

http://www.logia.org/

Evangelisk-luthersk teologi i sin prydno. Teologisk reflektion från pastorala och akademiska källor med verklig fördjupning och teologisk klarhet. En underbar läsning.

torsdag 12 augusti 2010

Kyrko(o)ordningen dikterar villkoren

















Eller dikterar kyrkoordningen villkoren? Dagen rapporterar att Matti Väisänen avstängs från prästämetet. Det är gott att veta att det inte längre är kyrkoordningar och politiska beslut som är gränssättande för att nya präster vigs, nådamedlen fördelas och lag och evangelium predikas. Detta är alltså inte ett nederlag utan varje förrättad gudstjänst efter detta är ett tecken på Guds seger. Därför har vi anledning att ifrågasätta rubriken på detta inlägg. Nej, kyrkoordningen regerar inte över Guds ord från det skjuter kyrkan ständigt rotskott.


Vid Juutas hade skotten tystnat alla,
se'n döden gjort der re'n sin första skörd,
den finska truppen, färdig blott att falla,
ej segra mer, stod bruten, spridd och störd.
Ett anfall var tillbakakastadt bara,
och Kosatschoffski ordnade sin skara,
beredd att allt förkrossa med ett nytt.
En dyster stillhet rådde under tiden,
som då en åsksky, nyss från hvalfvet skriden,
står dubbelt hotfull åter, der den flytt.

Hvem skulle samla våra glesa leder,
en återstod från dyra segrars dar?
Af mod, af kraft, af guldren tro och heder
fans nog, ja, nog; men ordnarn borta var.
Den man som tändt vårt hopp i nödens tider,
som fört i hundra blodigt sköna strider
sin tappra, björneborgska skara an,
han skulle nu ej se dess sista öden,
hans veteraners lugna gång mot döden,
den skulle slumpen leda, icke han.
Gif akt, tyst, hör!

Det ljöd hurra på höjden.

En man till häst syns nalkas. Hvem är han?
Hör, hvilken storm af rop! Hvad vållar fröjden,
som brusar jublande från man till man?
Hurra, hurra far öfver fält och kullar,
det slukar massor, vidgas växer rullar
som en lavin af röster ned mot daln.
Ha, han har kommit, han och ingen annan,
den lilla mannen syns med band om pannan,
den ädla, tappra, varma generaln.

Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar
till detta folk, som striden nyss förspred;
han rider fram, de sluta sig, hans hopar,
och det blir skick på nytt från led till led.

I täta rader blixtra re'n gevären,
den svartnade, i trasor klädda hären
står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;
den har ej mer blott döden att förbida,
den tänker segra nu, ej endast strida,
en annan ande hvilar öfver den.

tisdag 10 augusti 2010

Vägar framåt


Allt för ofta inriktar sig den som sysslar med kyrkliga frågor på det negativa. På det dåliga, det man vill ha bort och det man vill kritisera. Alltför sällan diskuterar man vad man vill åstadkomma och det sätt som det är möjligt att genomföra detta på. Helt kort kan jag skriva att detta inte är en heltäckande beskrivning eller ett manifest. Det är en skiss. En skiss för att vinna människor i mötet med dem. Vägen till människorna är att vinna deras hjärtan och deras förtroende. Vägen att vinna prästerna är att vinna människorna. I mötet med människan krävs en omsorg, en ödmjukhet, en fasthet och stor kärlek och tålamod. De flesta människor saknar dessa grundläggande egenskaper. Så även undertecknad. Desto viktigare att verkligen inskärpa deras betydelse.

Att acceptera gradskillnad
En svår fråga för den som är mycket fördjupad i sin kyrklighet och i sin teologi är att både acceptera och uppskatta att alla människor (såväl präster som lekmän) inte relaterar till dessa frågor med samma absoluta bestämdhet som en själv. Man måste uppskatta och uppmana till förändring och börja med det väsentliga för att kunna leda människor rätt. Ingen tycker om att bli skriven på näsa för det man inte har. Däremot uppskattar folk att höra att de gör något rätt. Det kallas positiv förstärkning och så bygger man upp för det kairos som gör att människor svänger som ett gångjärn och intar en ny position.

Leta alltså efter det positiva, förstärk det och peka människor i rätt riktning. Gör det i mötet med människor och de kommer ta intryck.

Läromässig förnyelse

Frågan om läromässig förnyelse innehåller många delar. Vem som helst kan skapa en lära. Att förankra denna i historien, i uppenbarelsen och göra den relevant i samtiden. Att påpeka felaktigheter i kallelseläran är helt enkelt meningslöst. Här krävs det en början vid det personliga, det frälsningsavgörande och återigen med den positiv förstärkning. Samtidigt är det av betydelse att betona det som är överraskande och förnyande. Det mest självklara exemplet är faktiskt läran om lag och evangelium.

Lag och evangelium
Läran om lag och evangelium bygger, på ett förenklat vis, på läran att det finns en radikal skillnad mellan Guds krav på människorna, lagen. Den upplever vi i naturen och i bibeln varhelst det finns "du skall" bud på människorna. Denna upplevelse av krav leder också till lidande, syndens konsekvens. Evangelium är Guds gåva. Syndernas förlåtelse i Jesus Kristus. Givet utan några som helst krav på människan. T.o.m. frälsningens medel, tron, ges människan och är ingen gärning. Det är kristendomens kärna. De gärningar vi gör i helgelsen är sedan inte egentligen våra och har inte sitt goda esse i oss utan i Jesus som tvättat dem rena med sitt blod. I honom har både vi och alla våra gärningar sin rättfärdighet.

All teologi som inte till sitt esse är reformatoriskt och evangeliskt förmår inte skilja mellan lag och evangelium. Människan skall göra än det ena än det andra. Man ska källsortera eller gå på pilgrimsresor. Man ska engagera sig i sin församling med liv och lust eller förevisa särskilda nådegåvor. Överallt i kristenheten finns detta lagiska tänkande. Värst av alla är nästan de modernistiska teologerna med deras snuttifierade snällhetskristendom. När den gyllene regeln blivit till kristendomens väsen har man ju just förlorat kärnan. Man har ersatt lag med evangelium.

Johannesprologens fortsättning sammanfattar det på ett fullkomligt vis.

"Och Ordet blev kött och bodde bland oss,* och vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. Johannes vittnar om honom och ropar: "Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är före mig, eftersom han var före mig." Av hans fullhet har vi alla fått , nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud* och är hos Fadern, har gjort honom känd."

Här är något nytt, något befriande, detta är en lära som kan slå. Om den bara förklaras och aktualiseras på rätt sätt. Här är det viktigt att arbeta med positiv förstärkning. Många fler försöker skilja mellan lag och evangelium. Lyckas de med detta är de evangeliska kristna och då måste man också låta den kopplingen gå upp för dem. Detta är det dolda kittet som förenar kryptolutheraner och evangeliska kristna.

Kyrklig förnyelse

När det gäller kyrklig förnyelse kräver det en rätt lära. En rätt lära så att man ser betydelsen av nådemedeln. Om inte nådemedeln är i centrum så är inte heller den kyrkliga förnyelsen värd något. Den yttre skönheten helt obsolet. Den är null and void. Å andra sidan finns det för kyrksamma människor en vana i de kyrkliga formerna. Hur tomma de än kan vara. Dessa kan fyllas med ett innehåll. Ett innehåll som kommer förstärka deras förståelse av den kyrkliga förnyelsen.

För den som aldrig besökt en gudstjänst finns det å andra sidan en bortasidighet i den kyrkliga liturgin. Man känner inte till den och den får representera något helt annat. Något nytt. Denna avsaknad av världens dennasidighet skapar en möjlighet att relatera till det man erfar i livet. Nämligen på det sättet att här möter jag något radikalt annorlunda än det världsliga och kravfyllda som upptar vår vardag. Detta måste vara liturgins och den liturgiska förnyelsen primus motor. Inte att förvalta det vi har tagit för vana i tradition. Utan att åskådliggöra att detta är tillvarons eget innersta spel något som rör sig bortom våra sinnen men som låter sig gestaltas - inkarneras - här och nu och förhanden.

måndag 9 augusti 2010

Stakar aKF ut vägen?

aKF publicerar en mycket intressant strategi för framtiden i nr 14 i SPT. Jag har nedan under rubriken "Ett ödesval för högkyrkligheten" skrivit om frågeställningen hur ska den svenska högkyrkligheten gå vidare. aKF, som inte utan vidare ska betraktas som synonyma med den svenska högkyrkligheten, visar här var deras argumentation går.

Man kan inte ge upp de svensk kyrkliga biskoparna. Målsättningen måste vara att konvertera dem. Man vill helt enkelt fortsätta arbeta på sin prästväckelse och föra samtal med ett biskopskollegium bestående av Ragnar Persenius, Gunnar Weman och Biörn Fjärstedt. Dessa tre är tillräckligt katolskt orienterade för att kunna utgöra samtalspartners för aKF. Läroämbetet, läro- och ämbetssuccessionen och dess betydelse kan inte nedvärderas för att de avviker i en eller två frågor. Härvid kan vi notera att det är är en spårväxling till alternativ ett eller två i mitt inlägg. Nu hoppas man på det bästa.

Det finns då två stycken frågor som s.a.s hänger i luften. Den första vilka präster ska man väcka? Detta förutsätter vigningen av nya präster som vigs. Sannolikt väckelse innan de vigs. Vilka biskopar ska viga? Naturligtvis svenska kyrkans biskopar. Detta innebär åtminstone en underförstådd acceptans av att prästkandidater går under oket. Svär falskt och gör våld på kyrko(o)ordningen. Så långt fint.

Detta är naturligtvis en avvikelse från vad man hittills har gjort. Hur många drönare finns inte på de högkyrkliga ändhållsplatserna som vägrat gå med på detta? Hur många kandidater har inte förklarats icke-behöriga i biskopsvalen? Fler än två.

Denna omorientering var naturligtvis nödvändig om man ser som sin målsättning att förändra svenska kyrkan inifrån. Annars skulle man ju inte areta innifrån utan bara dö ut. Frågan är då om man inte med emfas måste hävda att det ändock innebär en undergång genom massdesertering. Man kan inte längre hålla ställningarna utan intar en ny position med bättre rekryteringsmöjligheter och bättre försvarspositioner.

Samtidigt är det uppenbart att man ger emerit biskopen Jonas Jonsson rätt i hans recension av Sandahls bok Förnyarna (finns i pappersupplagan av Kyrkans tidning). Den svenska högkyrkligheten upphörde gick in i en återvändsgränd genom kvinnoprästmotståndet. En återvändsgränd eftersom den enda vägen bort från den vara kapitulation. Om så inte i ord så åtminstone i handling.

Det är i ljuset av denna utveckling som Dag Sandahls omvändelse på dödsbädden ska tolkas. Han söker en väg ut ur återvändsgränden. Skulle han lyckas skulle det i vart fall ge aKF, m.fl. ett par års respit innan det var fyra emerit biskopar som de hade i sitt samarbetsråd. Det intressanta och verkligen tankeväckande är att han faktiskt tror att han har en chans. Annars hade han inte gjort det. Antar jag i vart fall. En intressant fråga är nog: kan det vara så att han har en chans. Den intressantast är däremot: vad säger den svenska högkyrkligheten om dessa krombukter och vilken potential tror man att de har?

Dag Sandahl och kvinnorna

Kyrkans tidning skriver bl.a. följande.

Dag Sandahl beredd viga kvinnor


– Jag har skrivit under att jag är beredd att viga både män och kvinnor till präster och diakoner. Vad skulle jag annars viga, tuppar och hönor, säger Dag Sandahl.

Vad har då skett med din åsikt i ämbetsfrågan?

– Min vetenskapliga insikt står kvar, den som jag blev docent på.

Dagen skriver bl.a. följande.

Dag Sandahl redo prästviga kvinnor

Komminister Dag Sandahl säger sig nu vara redo att prästviga kvinnor. Sandahl är nominerad som biskopskandidat i Växjö stift och inför Ansvarsnämnden har Sandahl meddelat att han kan tänka sig att viga kvinnor, skriver Kyrkans Tidning.
Dag Sandahl är känd för sitt stenhårda kvinnoprästmotstånd. Men nu har han alltså, precis som övriga biskopskandidater, skrivit under på att han är beredd att viga kvinnor till präster och diakoner. Ansvarsnämnden kan därför förklara honom behörig.


Vad kan detta betyda? Är det en taktik? Är det phyrrusseger? Är det att gå under oket? En analys väntas, snart.

Carl Carlsson: ny skribent

Härtill anmodad presenterar jag nu Carl Carlsson som tidigare har postat under Mäster A:s namn.


Carl Carlsson: lekman. Bördig från mellansverige. Högkyrklig, därför reformatorisk, därmed apostolisk och katolsk. Under morgondagen kommer en ny bloggpost.

torsdag 5 augusti 2010

Det romerska svärmeriet

Förbundet kristen enhet ger ut skriften Kristen enhet. I en sentida kommentar till nummer 2 från 2008 Niklas Adell skriver om Katoliciteten i Svenska kyrkan vill vi anföra följande.

Adell, då präst i Linköping och flitig skribent i Svensk pastoraltidskrift, skriver om hur Ola Tjörholms bok "Visible Church - Visible Unity" avfärdar tanken på bevarad katolicitet i de nordiska folkkyrkorna. De är genompyrda av "samtida postmodern liberal pietism". Adell invänder att Tjörholms bok är skriven för nära inpå hans egen konvertering till Rom varpå han förlorat perspektiv.

Det perspektiv som är genomgående i Adells artikel är att den romerska katoliciteten fortfarande finns kvar i generna, eller praktiken. Alla katolska uttryck för tro praktiseras i många svenskkyrkliga församlingar. Kyrkklockorna ringer fortfarande till söndagsmässa, etc. Han skriver att han kan inte bevisa det men att han erfar det i den praktiska verkligheten. Precis som distriktläkaren inte kan bevisa sina erfarenheter utan förlitar sig på att andra ska göra det åt honom. Det andra exemplet är OAS-rörelsen som genom sin väckelse visar på existensen av ett katolskt arv. Där katolicismen finns där finns också väckelse. Bara någon på högre nivå har att se till att den enhet som finns i praxis skulle bli tydligt utåt.

Signifikant är här en form av romerskt svärmeri. Man har andliga erfarenheter av romersk religion och de sätter man över den kunskap som man kan få genom uppenarelsen. Det spelar i sak ingen roll om det rör sig om den romerska traditionen eller skriftens ord. Bägge dessa dogmatiska system fordrar nämligen en strukturell integritet för att man ska kunna luta sig tillbaka på dem. Sakligt sett är det fråga om ett förakt för den romersk-katolska dogmatiken och den bekännelsegemenskap som finns kring påven. Ett bekännelseförakt förakt som man ofta visar prov på när det gäller att nedvärdera den evangeliska bekännelsen. Ett exkurisvt exempel kan vara kh Karl-Erik Tysk artikel i Dagen: Det är bra att Luther är bortglömd. Att överkompensera sin aversion mot den rena evangeliska läran för att ställa sig in gentemot Rom torde inte imponera.

Adells tes bygger på en erfarenhet som både tumfar kyrkomöte, skriften och den evangeliska kyrkans teologi. Vidare trumfar den också den romerska teologins integritet, densamma som den andliga erfarenheten syftar till att bevisa. Detta är ett svärmeri och svärmarandar finns det gott om i många sammanhang. Besynnerligt blir det däremot när man tror sig kunna svärma sig in i den romerska kyrkans förbi dess teologiska gatekeepers. Det är mest pinsamt att läsa ett sådant illa formulerat försvar för kyrkliga böjelser. Det är möjligt att försvara en högkyrklig, icke evangelisk tro i Svenska kyrkan eller annorstädes. Men bara med ett eget, realistiskt teologiskt system då kan jag tro att de själva verkligen tror på det. Annars blir det lika illa och oegentligt som fläskpannkaka utan fläsk, mjöl, mjölk och ägg; mest en tesked salt och kanske lite bakpulver.

*UPPDATERING*
Nu lyckades jag radera en kommentar som i princip gick ut på att det är svårt att förstå vad jag har för inställning till Rom av den ovanstånde kommentaren.

Jag uppskattar Rom för dess tydlighet, dess ordning och för dess bekännelsetro. Vackert så men det är inte min religion. Däremot är det lättare att både hitta gemensamma ståndpunkter med Rom än med olika privatreligiösa svärmare som saknar bekännelsetro utan sätter sina andliga upplevelser av olika saker som måttstock för sin tro. Med dem delar jag mycket lite eftersom en position, en teologi och en tro blir omöjlig att kommunicera, diskutera och dela med sig av om den inte relaterar till något utanför den egna varelsen. Det romerska svärmeriet delas alltså inte av genuina romerska-katoliker (i de flesta fall i vart fall).

Så ja, jag tycker om Rom. Men inte för deras teologis praktiska konsekvenser utan för deras konsekventa dogmatik som de sedan omsätter i praktiska konsekvenser. Så ska en kyrka, samfund eller sekt gestalta sitt liv för att vara trovärdig.