Dag Sandahl bekänner Ecclesia Suecana

Dag Sandahl bloggar som mycket ofta bloggar han bra. Utan att föregripa den längst ner i detta inlägget placerade citationen kan jag konstatera att det båda finns en glädje och en utmaning i det. En utmaning som kan vara så stor att anta att man går under om man försöker. Mycket korrekt redovisar han reformatorernas syn att de var katoliker, de sanna katolikerna, för de höll också fast vid den rena evangeliska läran de var ecclesia evangelica et catholica. Den inställningen måste återupptäckas.

Vad säger bekännelsen och vad är dess talande tystnad?
I den evangeliska bekännelserörelsen finner man många röster som säger att inget behöver sägas efter bekännelseskrifterna. Det stämmer naturligtvis inte. De författades i sin samtid och ehuru fortfarande chockerande aktuella i behov av komplettering. T.ex. frågan om homofili, skapelsedebatten och kvinnoprästfrågan behöver ytterligare debatt. Vissa saker behövde inte kompletteras när bekännelseskrifterna skrevs. Den rena evangeliska läran var redan praktiserad. Den behövde man inte disputera om. Men efterhand så glömdes dessa frågor bort. Det rör särskilt frågorna om kyrkans katolicitet. Där finns bekännelseskrifternas talande tystnad. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt den synliga kyrkans essens. Vad är kyrkan och vad binder den samman? Frågan om biskopar, församlingar, präster och deras inre relation. Här finns en stor utmaning som innebär att vi måste våga se hur organisk den evangeliska teologin är. Inte bara på den interpersonella nivån utan också sett till kyrkoorganisation. Detta får konsekvenser både för självbild, sättet att se på andra kyrkor och samfund men också för vad man med bestämdhet måste fastslå inför omvärlden. Vi måste låta oss säga att vi är Ecclesia Suecana, Guds församling i Sveriges land, den sanna evangeliska och katolska kyrkan.

Vad måste vi göra
I den mån vi inte i förmår vara det inför det synliga ögat måste det vara vår strävan. I vårt sätt att agera när vi vänder oss till gemensamma bekännare i Svenska kyrkan, i Missionsprovinsen, i de välsignade evangelisk-lutherska frikyrkorna. Vad exakt jag menar med detta får jag låta bestå att utveckla till ett senare inlägg. Med detta sagt kan jag fortfarande säga så mycket som att gestaltningen av den Kyrka som Skriften talar om, som vi känner av kyrkans historia och som Guds evangelium skapat kräver ett bekännande enhetssträvande långt större än vad världen sett idag.

Ett embryo till denna förståelse ser vi bl.a. i följande passager ur bekännelseskrifterna.

VII. Om kyrkan

Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium *rent* förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika. Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud som är allas Fader etc.

VIII. Vad kyrkan är Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga äro med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga.