En allt för lång kommentar...

Den välbekante Populisten skriver följande om föregående inlägg: En fråga om sekterism eller kärlek till kyrkan?

"Några reflektioner och tankar om detta inlägg:

Personligen fäster jag mycket stor vikt vid den apostoliska successionen, låt vara möjligen endast mekanisk, såsom upprätthållande en obruten kedja tillbaka till Herren Jesus Kristus. Utan denna hur kan prästen uttala avlösningsorden "på Jesu Kristi uppdrag" eller ha mandat att dela ut nattvarden? Samarbeta med kyrkor utan succession kan man så klart däremot göra så länge det är klart för den som bevistar en gudstjänst om prästen är vigd i apostolisk ordning eller inte."

Inledningvis kan jag skriva att detta är för mig ett typexempel på frågor som måste behandlas mer utförligt i den bekännande evangeliska kyrkan. Ändock dristar jag mig till ett svar.
Det föranleder en mycket omfattande kommentar med många stickspår.

När det gäller frågan om den apostoliska successionen finns det två ytterfåror i den evangelisk-lutherska traditionen. Den ena företräds av Laurentius Petri och finns bl.a. i hans kyrkoordning. Där kallas den för en del av kyrkans bona esse. Här är det fråga om en egen evangelisk teologi som kritiserar den romerska successionslärans avfärdande av apostolisk succession i de evangeliska kyrkorna. För min del är det en tes som måste prövas mot Skriften. Men det är helt och hållet inom ramen för en evangelisk-luthersk tradition.

Den andra vill helt röja den ur vägen för att slippa alla romaniserande tendenser. För dem är det fråga om en ren mekanisk succession. Men om man med katolsk menar att det romersk-katolska är ett ideal är detta den bekännelse man skriver under på; Svenska kyrkans succession är då bara mekanisk och kunde lika gärna vara avskaffad. Den linjen finner jag vedervärdig.

Mellanlinjen menar att det är en kyrklig adiafora - en kuriosa som mässhakar och rökelse.

Missionsprovinsens position torde vara mellan den första och den mellersta linjen. Min uppfattning på denna fråga är att successionen knappast är oväsentlig.

Att församlingar kallar präster utan att biskopar viger och prövar dem är inte ett normaltillstånd för kyrkan och heller inte önskvärt. Det är inte ens tillåtet om det inte råder yttersta nöd i kyrkan. Men frågan om den är nödvändig för det rätta ämbetet måste jag för egen del svara nej. I nödsituationer har varje församling möjligheten att, såsom en Herrens meddelade kallelse, urskilja män till det särskilda prästämbetet. Då är det en meddelad sändning av Gud. Detta är lika mycket, ja långt mycket mer, än bara en mekanisk succession. Det är en Guds indirekta kallelse och utkorelse men lika mycket en kallelse som den som sker genom biskoparna eller för den delen de profetiska kallelserna i gamla förbundets tid.

Hur går detta till? Församlingen är lik en stamcell till Kristi kyrka. Till den cellen är givet löftena och sakramenten. Det är kyrkans materia eftersom kyrkan vilar på evangeliets löften. Dessa löften kräver i sin själva instiftelse också en form; ett sätt att meddela sig. Det förstår vi eftersom själva instiftelserna förutsätter att de förvaltas av en människa, en präst. Eftersom materia betingar form och inte tvärtom kan vi sluta oss till att kyrkan kan utkora nya präster. Materiat, alltså instiftelserna av predikan, avlösning, dop och nattvard är givna till kyrkan och kyrkan kan i sina minsta celler sätta denna materia i omsättning. Likt en stamcell kan löftena ta form genom att det kallas nya präster.

För att exemplifiera med din fråga om avlösningsorden är löftet givet till hela Kyrkan och prästerna ska förvalta det. Det är en Kristus som gjort sig närvarande genom en form eller om man så vil Guds realontiska närvaro. Därigenom blir Gud närvarande i prästens sakramentala funktion. Nycklamakten ligger i instiftelsen, i evangeliet och Guds löfte att han ska binda och lösa det prästen binder och löser med sina ord. Det är en Guds närvaro långt mycket mer påtaglig än bara en succession. På denna grundval vilar också de av biskopar vigda prästernas nycklamakt inte bara i deras vigning. Löftet är evangelium, det är nycklamaktens materia och prästämbetet är dess form.

Att kalla präster från församlingar och inte viga dem av biskopar är inte ett idealtillstånd. Likväl är de bärare av Guds löften eftersom det är Gud och inte människor som verkar evangelium. Med detta har frågan om betydelsen av den apostoliska successionen inte lösts bara komplicerats.