HERREN sade: Stå upp och smörj honom, ty denne är det

Varning

Följande inlägg har tillkommit som en följd av ett tankeexperiment som undersöker gränserna för adiafora (dvs. icke förpliktigande kyrkliga ordningar) och gränserna mellan det världsliga och det andliga regementet. Tankarna kan vara lätt svindlande och säkert inte helt utan kontroversiella påståenden. Läsaren bör vara medveten om inläggets experimentella karaktär och reflektera kring det med utgångspunkt för de verkliga och bakomliggande frågorna om tvåregementsläran. Udden i inlägget riktar sig alltså inte mot det avhandlade ämnet utan de teologiska ramar som ämnesvalet måste diskuteras med utgångspunkt för.

Om kröning och smörjelse

David och Saul smordes till kungar av Israel. I den österländska kyrkan betraktas smörjningen och kröningen av en kung som ett sakrament. Den evangeliska kyrkan lär att överhetsståndet är en av Gud tillsatt ordning som inte utan vidare ruckas. Denna överhet regerar genom Guds nåd. De har alltså fått sin makt till låns av Gud. Det gäller också den överhet som är insatt att regera idag. Den regerar, ytterst sett, eftersom Gud låter dem regera.

Smörjningen och kröningen av kungarna är här en symbol för just detta: att regenten har sin makt av Gud och inte av egen kraft eller värdighet. Hur bör man de se på kröning och smörjning av regenter. Är det ett krav och är det ett sakrament eller en sakramental handling?

Med en sakramental handling avses här alltså de handlingar som inte faller under de tre sakramenten (nattvard, dop och avlösning) utan bara har element av de definitioner som utgör ett sakrament. Vad utgör då ett sakrament?

Melanchthon skriver:

I den trettonde artikeln gilla motståndarna vårt hävdande av att sakramenten icke blott äro igenkänningstecken människor emellan, såsom somliga föregiva, utan fastmera tecken och vittnesbörd om Guds vilja gent emot oss, varigenom Gud beveker hjärtana till tro.

Men de ålägga oss här att räkna med ända till sju sakrament. Vår mening är, att man bör tillse, att de gudstjänstformer och bruk, som Gud själv förordnat enligt Skriften, må bevaras, huru många de än äro. Vi anse det icke heller vara av någon större betydelse, om några för undervisningens skull räkna på ett sätt, andra på ett annat, blott att man riktigt bevarar det i Skriften meddelade. Ej heller räknade de gamle här på ett och samma sätt.

Om vi med sakrament mena gudstjänsthandlingar, som Gud förordnat och till vilka han fogat ett löfte om nåd, så är det lätt att avgöra, vilka som äro sakrament i egentlig mening. Ty av människor inrättade gudstjänstbruk kunna icke på detta sätt sägas vara sakrament i egentlig mening. Ty det står icke i mänsklig makt att giva löfte om nåd. Därför äro de tecken, som äro instiftade utan någon Guds befallning, icke några säkra tecken på nåd, även om de till äventyrs kunna vara de okunniga till undervisning och förmaning.

Sakrament i egentlig mening äro sålunda dopet, Herrens nattvard och avlösningen eller botens sakrament.

Som Melanchthon beskriver är alltså termen sakrament ett rent systematiskt begrepp som kan ges den definition man vill. Lämpligast förefaller däremot begreppet vara om man definierar det så att bara tre sakrament återstår. De andra handlingar som t.ex. bönen, prästvigningen, äktenskapet m.fl. är då inte sakrament men kan ändå bära på drag därifrån (eller vara förutsättningar för något annat) det kan då vara lämpligt att kalla dessa för sakramentala handlingar alternativt utöka sakramentens krets och kalla dopet, nattvarden och avlösningen för nådamedel.

Melachthon skriver därför bl.a. följande 0m prästvigningen:

Men om man vill fatta prästvigningen såsom gällande predikoämbetet, så hava vi intet emot att kalla prästvigningen ett sakrament. Ty predikoämbetet är förordnat av Gud och har härliga löften, t.ex. ordet i Rom. 1: Evangeliet är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Likaså i Jes. 55: Ordet, som utgår ur min mun, skall icke vända tillbaka till mig fåfängt, utan skall verka, vad jag velat o.s.v. 12] Om prästvigningen förstås på detta sätt, så hava vi icke heller något emot att kalla handpåläggningen ett sakrament. Ty kyrkan har i uppdrag av Gud att förordna tjänare, vilket bör vara oss synnerligen tacknämligt, emedan vi veta, att Gud gillar detta ämbete och är närvarande däri.

Det finns naturligtvis en skillnad mellan prästämbetes vigning och smörjelsen eller kröningen av en kung. Denna att "den världsliga styrelsen sysslar med helt andra ting än evangelium. Överheten skyddar icke själar, utan kroppar och lekamliga ting mot uppenbara oförrätter och betvingar människorna med svärd och kroppsliga straff för att upprätthålla borgerlig rättfärdighet och fred". Likväl kan vi konstatera att denna är en Guds ordning; ty överheten är en Guds tjänare, dig till fromma (Rom 13:4). En Guds tjänares insättning i sitt ämbete innebär alltså ett Guds aktiva eller passiva handlande.

Om vi konstaterar detta innebär det också att insättandet av en konung i makt är en gärning som i vart fall kan tänkas beskrivas som en sakramental gärning. Det är en tänkbar teologisk konstruktion. För den som inte betraktar vigningen av präster som en i sig föreskriven handling utan anser att ett val eller ett domkapitelsbeslut är det naturligvis en icke-fråga om den sakramentala karaktären i smörjningen är en förpliktigande form. Den som ser ett längre historiskt perspektiv i kyrkan såsom varande förpliktigande för kyrkan bör fundera på om en monarki kan bestå utan att ta hänsyn till dess historiska ritual? Eller med andra ord. Kan en kung vara en kung utan att vara smord? Den som ser adiafora som förpliktigande bara genom att den historiska ordningen, rent evolutionärt, borde vara den bästa ordning (och därmed t.ex. vill se vigningar av präster) kan följande fråga ställas: gäller denna slutsats också smörjelsen av kungar?

Sett till svenska förhållanden torde frågan iofs kunna besvaras genom att man konstaterar att kungamakten inte längre finns och följaktligen inte längre tillhör överhetsståndet annat än rent formellt.

Då till saken. Den som inte bejakar Melanchthons definition av sakrament, som inte heller bejakar den evangeliska tvåregementsläran och som ser en full kontinuitet mellan det gamla och nya förbundets formkrav får en väldig förklaringsbörda i följande frågor. Varför skulle smörjningen av kungar inte vara ett sakrament om insättandet i det ämbetet är förenat med ett Guds handlande mot människorna? Hur kan sakramenten definieras utan att smörjningen ingår? Om smörjningen är en förpliktigande ordning eller ett sakrament: vilka politiska implikationer har detta och vilka krav måste man ställa på det politiska systemets omdaning?


För alla gäller frågorna: vad betyder det att något är en ordning (tradition) och inte en lära (t.ex. sakrament)? Vad är ett sakrament och vad är en sakramental handling? Vad betyder det att något tillhör det andliga och det världsliga regementet? Hur upprätthåller vi skillnaden mellan dessa begrepp på ett naturligt, korrekt och fruktbart sett?

Tanken svindlar.