aKF publicerar en mycket intressant strategi för framtiden i nr 14 i SPT. Jag har nedan under rubriken "Ett ödesval för högkyrkligheten" skrivit om frågeställningen hur ska den svenska högkyrkligheten gå vidare. aKF, som inte utan vidare ska betraktas som synonyma med den svenska högkyrkligheten, visar här var deras argumentation går.
Man kan inte ge upp de svensk kyrkliga biskoparna. Målsättningen måste vara att konvertera dem. Man vill helt enkelt fortsätta arbeta på sin prästväckelse och föra samtal med ett biskopskollegium bestående av Ragnar Persenius, Gunnar Weman och Biörn Fjärstedt. Dessa tre är tillräckligt katolskt orienterade för att kunna utgöra samtalspartners för aKF. Läroämbetet, läro- och ämbetssuccessionen och dess betydelse kan inte nedvärderas för att de avviker i en eller två frågor. Härvid kan vi notera att det är är en spårväxling till alternativ ett eller två i mitt inlägg. Nu hoppas man på det bästa.
Det finns då två stycken frågor som s.a.s hänger i luften. Den första vilka präster ska man väcka? Detta förutsätter vigningen av nya präster som vigs. Sannolikt väckelse innan de vigs. Vilka biskopar ska viga? Naturligtvis svenska kyrkans biskopar. Detta innebär åtminstone en underförstådd acceptans av att prästkandidater går under oket. Svär falskt och gör våld på kyrko(o)ordningen. Så långt fint.
Detta är naturligtvis en avvikelse från vad man hittills har gjort. Hur många drönare finns inte på de högkyrkliga ändhållsplatserna som vägrat gå med på detta? Hur många kandidater har inte förklarats icke-behöriga i biskopsvalen? Fler än två.
Denna omorientering var naturligtvis nödvändig om man ser som sin målsättning att förändra svenska kyrkan inifrån. Annars skulle man ju inte areta innifrån utan bara dö ut. Frågan är då om man inte med emfas måste hävda att det ändock innebär en undergång genom massdesertering. Man kan inte längre hålla ställningarna utan intar en ny position med bättre rekryteringsmöjligheter och bättre försvarspositioner.
Samtidigt är det uppenbart att man ger emerit biskopen Jonas Jonsson rätt i hans recension av Sandahls bok Förnyarna (finns i pappersupplagan av Kyrkans tidning). Den svenska högkyrkligheten upphörde gick in i en återvändsgränd genom kvinnoprästmotståndet. En återvändsgränd eftersom den enda vägen bort från den vara kapitulation. Om så inte i ord så åtminstone i handling.
Det är i ljuset av denna utveckling som Dag Sandahls omvändelse på dödsbädden ska tolkas. Han söker en väg ut ur återvändsgränden. Skulle han lyckas skulle det i vart fall ge aKF, m.fl. ett par års respit innan det var fyra emerit biskopar som de hade i sitt samarbetsråd. Det intressanta och verkligen tankeväckande är att han faktiskt tror att han har en chans. Annars hade han inte gjort det. Antar jag i vart fall. En intressant fråga är nog: kan det vara så att han har en chans. Den intressantast är däremot: vad säger den svenska högkyrkligheten om dessa krombukter och vilken potential tror man att de har?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ägnar Dag S sig åt en taktik som - felaktigt, jag ber alla jesuiter om ursäkt - skulle kallas "jesuitisk"? Vilken exakt ordalydelse har de frågor han besvarat? Har han månne sagt sitt "ja" bara med tanke på att att diakonviga kvinnor, samtidigt som han räknar med att aldrig prästviga en kvinna eftersom han aldrig kan övertygas om att hennes kallelse är genuin? Att "samarbeta fullt ut i alla uppgifter" - räknar han inte med att biskopen själv får välja sina koncelebranter och att problemet att fira nattvard tillsammans med en kvinnlig präst därmed aldrig ska ställas på sin spets? Att samarbeta i andra uppgifter - typ byråkratiska - är ju inget problem. Kanske är han mest ute efter att visa hur tandlös och politiskt tillrättalagd "behörighetsprövningen" är?
SvaraRaderaKanske får vi aldrig veta, eftersom han troligtvis inte blir vald. Men det vore väl hederligast att ändå - förr eller senare - berätta hur det var tänkt.
Jag tror då Sandahl redan försökt förklara hur det var tänkt på dagbloggen (http://www.ostran.se/bloggar/dagblogg).
SvaraRaderaFrågan är bara om man kan fästa sådant avseende på semantiken som Sandahl verkar göra. Läser vi Kyrkans tidning och Dagen är deras uppfattning klar. De läser Sandahl försäkran till ansvarsnänmden på samma sätt som de är avsedd att läsas.
Rent faktiskt måste nog den läsning vara mest korrekt som syftar tillbaka till den i kyrkoordningen stipulerade norm som försäkran är satt att skydda. Vilket i sin tur måste läsas i ljuset av den normens betydelse.
Frågan är hur man skulle bedöma hörsamhet inför sina biskopslöften.
5 § En biskop får förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, om biskopen
1. har brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen,
Vad gäller frågan om aKF är detta iofs en relativt perifer fråga.
Som en f.d. kandidat känns det jobbigt med alla dessa omsvängningar. 1994 rådde man mig att inte hålla min övertygelse hemlig. 2003 sa man att mp inte var något för oss. Nu förväntas jag gå på mässa för präster som gjort vad jag inte skulle göra och förväntas stödja dom som drev igenom prästvigningsstoppet.
SvaraRadera