Det romerska svärmeriet

Förbundet kristen enhet ger ut skriften Kristen enhet. I en sentida kommentar till nummer 2 från 2008 Niklas Adell skriver om Katoliciteten i Svenska kyrkan vill vi anföra följande.

Adell, då präst i Linköping och flitig skribent i Svensk pastoraltidskrift, skriver om hur Ola Tjörholms bok "Visible Church - Visible Unity" avfärdar tanken på bevarad katolicitet i de nordiska folkkyrkorna. De är genompyrda av "samtida postmodern liberal pietism". Adell invänder att Tjörholms bok är skriven för nära inpå hans egen konvertering till Rom varpå han förlorat perspektiv.

Det perspektiv som är genomgående i Adells artikel är att den romerska katoliciteten fortfarande finns kvar i generna, eller praktiken. Alla katolska uttryck för tro praktiseras i många svenskkyrkliga församlingar. Kyrkklockorna ringer fortfarande till söndagsmässa, etc. Han skriver att han kan inte bevisa det men att han erfar det i den praktiska verkligheten. Precis som distriktläkaren inte kan bevisa sina erfarenheter utan förlitar sig på att andra ska göra det åt honom. Det andra exemplet är OAS-rörelsen som genom sin väckelse visar på existensen av ett katolskt arv. Där katolicismen finns där finns också väckelse. Bara någon på högre nivå har att se till att den enhet som finns i praxis skulle bli tydligt utåt.

Signifikant är här en form av romerskt svärmeri. Man har andliga erfarenheter av romersk religion och de sätter man över den kunskap som man kan få genom uppenarelsen. Det spelar i sak ingen roll om det rör sig om den romerska traditionen eller skriftens ord. Bägge dessa dogmatiska system fordrar nämligen en strukturell integritet för att man ska kunna luta sig tillbaka på dem. Sakligt sett är det fråga om ett förakt för den romersk-katolska dogmatiken och den bekännelsegemenskap som finns kring påven. Ett bekännelseförakt förakt som man ofta visar prov på när det gäller att nedvärdera den evangeliska bekännelsen. Ett exkurisvt exempel kan vara kh Karl-Erik Tysk artikel i Dagen: Det är bra att Luther är bortglömd. Att överkompensera sin aversion mot den rena evangeliska läran för att ställa sig in gentemot Rom torde inte imponera.

Adells tes bygger på en erfarenhet som både tumfar kyrkomöte, skriften och den evangeliska kyrkans teologi. Vidare trumfar den också den romerska teologins integritet, densamma som den andliga erfarenheten syftar till att bevisa. Detta är ett svärmeri och svärmarandar finns det gott om i många sammanhang. Besynnerligt blir det däremot när man tror sig kunna svärma sig in i den romerska kyrkans förbi dess teologiska gatekeepers. Det är mest pinsamt att läsa ett sådant illa formulerat försvar för kyrkliga böjelser. Det är möjligt att försvara en högkyrklig, icke evangelisk tro i Svenska kyrkan eller annorstädes. Men bara med ett eget, realistiskt teologiskt system då kan jag tro att de själva verkligen tror på det. Annars blir det lika illa och oegentligt som fläskpannkaka utan fläsk, mjöl, mjölk och ägg; mest en tesked salt och kanske lite bakpulver.

*UPPDATERING*
Nu lyckades jag radera en kommentar som i princip gick ut på att det är svårt att förstå vad jag har för inställning till Rom av den ovanstånde kommentaren.

Jag uppskattar Rom för dess tydlighet, dess ordning och för dess bekännelsetro. Vackert så men det är inte min religion. Däremot är det lättare att både hitta gemensamma ståndpunkter med Rom än med olika privatreligiösa svärmare som saknar bekännelsetro utan sätter sina andliga upplevelser av olika saker som måttstock för sin tro. Med dem delar jag mycket lite eftersom en position, en teologi och en tro blir omöjlig att kommunicera, diskutera och dela med sig av om den inte relaterar till något utanför den egna varelsen. Det romerska svärmeriet delas alltså inte av genuina romerska-katoliker (i de flesta fall i vart fall).

Så ja, jag tycker om Rom. Men inte för deras teologis praktiska konsekvenser utan för deras konsekventa dogmatik som de sedan omsätter i praktiska konsekvenser. Så ska en kyrka, samfund eller sekt gestalta sitt liv för att vara trovärdig.