Nu får någon expert rätta mig om jag har fel men är inte utgångspunkten för ett verkligt möte mellan människor och ett samtal eller diskussion mellan dem att man är öppen för att något nytt och annorlunda ska hända. Är det inte vad det betyder att faktiskt mötas? Att våga bryta argumenten mot varandra och se om argumenten, på båda sidor, faktiskt håller? Att man faktiskt är beredd att förändras och accepterar att det kan ske. Man kan ju tillhändelse ha haft fel tidigare och bli överbevisad om det. Det är enligt min mening den enda möjligheten till ett försonande samtal; eller för den delen den enda möjligheten till ett verligt samtal.
Det är lätt att förstå om man, från alla sidor, inte vill ha sådana samtal. Man måste ju erkänna att strävan efter det goda, sanningen och efter Gud också finns hos den andre. Den andre blir en människa och inte en svartrockare eller politruk. Man måste ge avkall på nidbilder och propaganda och börja ta in världen så nyanserad som den är.
I ett sådant samtal riskerar alla inblandade dessutom att behöva möta en medmänniska och erkänna sin egen brist. Erkänna att man haft fel och att man med utgångspunkt för sin tidigare tro också skadat och syndat mot sina medmänniskor. Eller om det skulle visa sig att man råkar vara den som övertygar samtalspartnern: att man genom sin senfärdighet till förklaring, samtal och försoning syndat mot sina medmänniskor.
Om man inte vågar riskera detta; om man inte vill ha ett samtal utan säkerheten att man redan har rätt och aldrig måste pröva sin egen ståndpunkt. Då ska man ju inte säga att man är intresserad av samtal och försoning. Då är man intresserad av inkvisition och fördömande. Lisa Tegby är inte den stora brottslingen här. Det är inte hon som skapat denna ohälsosamma kultur. Det är Kyrkans fiende djävulen som gjort att enigheten inte finns och det är han som gör allt för att hindra den från att uppkomma. Tegby sätter däremot ord till det mönster som finns i denna fråga. Ett mönster som görs gällande såväl inom den kyrkliga hierarkin som i den kyrkliga oppositionen och i alla möten dem emellan. Vad som behövs är försoning eller i vart fall samtal om försoning. Ett samtal med öppenhet, ödmjukhet och ett gemensamt sökande efter Guds vilja.
Ett positivt exempel på hur en försoningsprocess kan inledas finns i videoklippet nedan.
Följande utdrag ur den första delen av talet kan vara värt att citera.
If one member suffers, all suffer together. If one rejoices, all rejoice together. Right now there are many rejoicing and there are many suffering. Luther says when you’re walking along and you strike your little toe on a chair or a table, a table leg, what happens is the whole body bends over, the face grimaces and grabs that little toe. And there’s no use saying “that’s just a little toe,” because the whole body suffers.This I realize is a tumultuous change in the life of our Synod. I wish to thank President Kieschnick for his heart for evangelism, and his deep desire to move this Synod forward. Many are suffering, and it will be very challenging times to work together.
I wish to inform you that you have kept your perfect record of electing sinners as presidents of the Missouri Synod. [applause] I guarantee you I will sin and fail. I will fall short. I will sin against you. I wish also to say, that right now I forgive all who have in any way have sinned against me or anybody else, and plead your forgiveness for anything that I said or did that offended you. I beg of you your prayers, I beg of you your daily prayers and intercession. These are challenging times. I promise you that I will be as straight with you as I possibly can, to the best of my ability, guided by the Spirit of God. I pledge to you that I will not coerce you. I will do my best by the Word of Christ to lead with a generous Gospel of Jesus Christ, which forgives us all of our sins, and motivates us to love and care for our neighbor in mercy and compassion. And I will work as hard as I possibly can for unity around the clear and compelling Word of God and nothing else.
Gud give oss att ett sådant samtal kan inledas i Svenska kyrkan. Kan vara att skismen redan är för stor. Att oviljan, nidbilderna och hatet är för stort från båda sidor; men låt oss då samtala och sedan skiljas som vänner eller bröder och systrar i Kristus Jesus.
Några sådana samtal kommer med största sannolikhet inte ske i Svenska kyrkan. Man har gått från ordningsfråga till bekännelsefråga när de gäller kvinnopräster. Och frågor om enkönade äktenskap har alltsedan kyrkomötets beslut härom blivit en bekännelsefråga. Naturligtvis i båda fallen utan att äga något Guds ord som grund härför, utan endast för att bekänna sig till världen och människorna.
SvaraRaderaAtt det så är i Svenska kyrkan och att denna tendens snarare stärks än förminskas, visade ärkebiskopen för mig i torsdags då jag var på begravning till konstnären Sven Ljungberg. Begravningen hölls av Wejryd och ingenstädes i sitt "griftetal" nämnde han Jesus Kristus. Utan påstod i enlighet med en rabbin han hört, att tron inte var det viktiga och avgörande, utan det räcker med att ha en tradition och sed.
Det var inget annat än att bekänna sig till världen och människorna. Om det var av feghet, vet jag inte.
Men som Jesus säger:
"Den som förnekar mig inför människorna..."
Rent mänskligt är jag övertygad om det som Anonym skriver. Bägge dessa frågor har blivit en bekännelsefråga och man är uppbackad av överheten. Å andra sidan är det min bestämda uppfattning att dessa frågor ALLTID har varit en bekännelsefråga.
SvaraRaderaDäremot finns det all anledning att peka med hela handen i riktning mot vad som borde göras. Inte bara för att svär sig fri från skuld utan för att uttömma alla möjligheter till en försoning.
Samma modell kan med fördel användas i andra samtal av ekumenisk karaktär också.
Den verkliga skandalen som uppdagades i utfrågningen omnämns dock ingen annanstans än på Dag Sandahls egen blogg: två av fem kandidater har inte läst Svenska Kyrkans Bekännelseskrifeter!
SvaraRaderaAv dessa två sticker naturligtvis domprosten ut. Som Sandahl skriver: "Så i domkapitlet sitter en man som prövar prästernas renlärighet mot en dokumentsamling han icke läst." Man kan nog misstänka att detta knappast endast gäller denna domkapitelsledamot eller endast detta domkapitel. Sett i detta ljus så är det närmast självklart att det blir som det verkar blivit att man friar villolärare men fäller på ordningsfrågor.
Rent allmänt är det märkligt att inte alla präster är väl inlästa på de dokument som slår fast kyrkans lära, men att de ska kunna bli domprostar eller biskopar utan att vara det är ju helt oerhört.
Ser man det positivt så är det förstås en underbar möjlighet att åstadkomma en förändring bara genom att få fler att läsa SKB.
Den skandalen var inte särskilt oväntad. Men visst en skandal är det. En rättsskandal eftersom bekännelsen stipuleras i lagtext. Men å andra sidan en uppenbart positiv sak att de vågade erkänna det.
SvaraRaderaDe lättroade rösterna bakom Ad orientem versus diskuterade frågan i korthet och flyttade det till en senare kommentar.
SvaraRaderaJo en rättelse bara; några biskopar eller ärkebiskopar i egentlig mening har man inte i Missiourisynoden. Av texten framgår ju att det är just "president" han är.
SvaraRadera@Jonas: eftersom Ad orientem versus skribenter är svenskspråkiga använder vi huvudsakligen det svenska språket. Undantag medges främst för grekiska, hebreiska, latin och tyska vilket är den evangeliska kyrkans universella språk. Det betyder alltså att det inte är korrekt att säga att LCMS har en president. Det är ett frankoanglosaxiskt ord som översätt som ordförande i ett normalt sammanhang. Därför står det också ordförande i inlägget.
SvaraRaderaTermen ärkebiskop är däremot bättre om översättningen ska spegla den kyrkorättsliga positionen sedd ur ett nordeuropeiskt perspektiv. Efter detta måste också språket rätta sig. Detta kan vara missledande när det gäller frågan om LCMS formellt sett är en episkopal eller synodal organisation. Men det är högst rättvisande om vi ska förstå såväl de kyrkorättsliga som kyrkopolitiska implikationerna av valet.
Det är alltså inte valet till ämbetet som kyrkomötets ordförande som klarats av utan valet till ett mycket starkt biskopsämbete i alla avseenden utom de nominellt språkliga aspekterna.
Den alternativa benämning som skulle kunna komma i fråga är superintendent. Denna term har däremot, i en nordisk kontext, en för stark prägel av ad hoc konstruktion för att vi skulle finna den lämplig att använda.
Mäster Abraham, huruvida det är korrekt att översätta det engelska ordet "president" med ordförande eller president - det kan faktiskt diskuteras vad som är rätt - hade jag inte för avsikt att kommentera. Vad som emellertid är glasklart är att LCMS varken har biskopar, präster (man använder avsiktligen ordet 'pastor' istället för 'priest') eller diakoner i den mening som man gör i Svenska kyrkan. Apostolisk succession är av noll och intet värde för synoden - till skillnad från det största och mer liberala lutherska samfundet i Amerika som återinför successionen genom episkopala biskopar - och biskoparna samt övriga klerker blir inte vigda. För att bli biskop ska man naturligtvis först väljas - då blir man biskop electus - men därefter också sakramentalt vigas i den apostoliska ordningen. Detta saknar synoden.
SvaraRaderaJag menar därför, som du antydde, att det är missvisande att tala om ärkebiskop då denna personen, inte är vigd till det biskopliga ämbetet, oaktat det kyrkorättsliga. Då tycker jag väl att ordförande är ett bättre ord istället. Säger en som definitivt inte är oinsatt i det språkliga och rättsliga.
Det är en högkyrklig eskapism att någon skulle bry sig om Svenska kyrkans "apostoliska succession".
SvaraRadera@Dan: charmigt...
SvaraRadera@Jonas: summa summarum. Ad orientem versus kan ha fel, du kan ha rätt, den som lever får se. (:
Jag tror inte vi kommer längre i denna fråga.
SvaraRaderaLåt mig klargöra. Avsikten med att skriva ärkebiskop var att förklara funktionen i hans ämbete. Det angav också tydligt att det rörde sig om en president eller ordförande.
Synoden har översyningsmän, dvs. det som man inom Borgågemenskapen betraktar som ett fullt tillräckligt substitut för epsikopatet. Detta finner inte undertecknad vara en lyckad lösning. Eller en bra teologi. Tvärtom är det en undermålig lösning och en undermålig teologi. Däremot är det faktiskt samma funktion. Att man faktiskt viger sina ordföranden i LCMS understryker naturligtvis också denna korrelans.
Synoden har många präster men kallar det särskilda ämbetet för herde eller pastor; precis som i svenska kyrkan.
Det kan tilläggas att den Apostoliska successionen är av noll och intet värde för Svenska kyrkan. Det är kuriosa. I de kyrkor där den apostoliska successionen är en lärofråga (utöver möjligtvis de anglikanska gemenskaperna) är man rörande överens om att Svenska kyrkan också saknar apostolisk succession. Det torde allt vara en allmännelig uppfattning inom den kristna kyrkan att Svenska kyrkan antingen saknar apostolisk succession eller struntar i dess betydelse. Svenska kyrkans biskopar har alltså lika mycket verkande apostolisk succession i sig som LCMS ordföranden. Detta till många människors förtret; däribland undertecknads. Det hade varit bra om man hade vågat reflektera evangeliskt, apostoliskt och katolskt kring detta. Hade man gjort det på ett reformatoriskt vis hade man kanske kommit till överraskande slutsatser som kunnat få stora återverkningar inom både Svenska kyrkan och LCMS.
Missförstå alltså inte vår översättning med en teologisk position. Det är bara en översättning. En översättning som vi bejakar och står bakom.
Sedan är jag tämligen övertygad om att du är mycket väl insatt i de språkliga och rättsliga krumbukterna i detta sammanhang.
Mäster Abraham: det är ett notoriskt faktum att vare sig Svenska kyrkan officiellt struntar i den apostoliska successionen - man anser i vart fall att det är något värdefullt - och inte heller den kristna kyrkan i övrigt. I fråga om kommunion mellan Church of England och Svenska kyrkan var frågan om apostolisk succession av mycket stor betydelse, för att inte säga avgörande.
SvaraRaderaI fråga om den apostoliska successionen finns det - som säkert bekant är - flera olika typer av succession. Endast i ett avseende kan Svenska kyrkan - enligt katolska kyrkan - möjligen ha succession och det är själva vigningssuccessionen (även om man påstår att det är ovisst om vigningsbiskopen gjorde det frivilligt). Inte ens denna del av successionen har LCMS.
LCMS använder ordet pastor för att skilja ut sig från präster som finns i den anglikanska gemenskapen och katolska kyrkan. Typiskt för sådana lutherska samfund är att man i princip inte räknar med något annat än det allmänneliga prästadömet. Lite grann tänker jag på detta sammanhang på Jonas Gardell..han tror ju inte att det finns någon synd för att rättfärdiga sina egna gärningar, likadant de som inte har successionen förringar deras värde. Se bara på Dansk folkekirke som ju syndar (vad gäller ödmjukhet) genom att avsiktligen utestänga de svenska biskoparna från handpåläggningen vid de danska vigningar..
Dan, nog tror jag att biskop Göran Beijer bryr sig om Svenska kyrkans apostoliska succession..
Problemet är ju att det (förutom den anglikanska gemenskapen) inte finns någon som bryr sig om eller accepterar t.ex. svenska kyrkans apostoliska succession. Vigningssucessionen är nämligen inte annat än en del av den apostoliska successionen ungefär som oblaten i nattvarden; inte tillräckligt. Vilken lärogrund är det då som ger Svenska kyrkan en verkade apostolisk succession?
SvaraRaderaDet är klart att man automatiskt nedvärderar något som man inte har själv.
När det gäller frågan om LCMS räknar med ett särskilt ämbete finns det naturligtvis flera uppfattnignar i kyrkogemenskap på 2,4 miljoner kristna. Däremot ser vi att ämbetet hålls mycket högt genom att gå till den inflytelserike prästen Wilhelm Löhes teologi som på ett mycket tydligt sätt framhåller det särskilda ämbetet som kyrkans fundamenta.
http://en.wikipedia.org/wiki/Wilhelm_L%C3%B6he
@Jonas: har danska och norska kyrkan biskopar?
SvaraRaderaMäster Abraham; ja just det..eftersom Missourisynoden inte har apostolisk succession överhuvudtaget så räknar man inte med det heller..men eftersom de saknar de finns det heller inte några riktiga präster där eftersom utan den apostoliska vigningen har prästerna inte heller Jesu Kristi uppdrag att å hans vägnar förvalta evkaristin och botens sakrament.
SvaraRaderaI fråga om Missionsprovinsen är det ju sätessuccessionen som man kan säga saknas..
Det är säkert så att det finns enskilda församlingar i Missiourisynoden som håller ämbetet högt, men å andra sidan; där biskopen är finns också kyrkan, men biskop har man inte i egentlig mening.
MA; biskopar i vilken mening? De påstår sig ha biskopar..i vart fall danska kyrkan förkastar ju den apostoliska successionen och de har den uppenbarligen inte så de är inte biskopar eller präster i egentlig mening.
Ah... underbart Jonas nu börjar du presentera ett teologiskt system. Svenska kyrkans biskopar är vigda utan sakramental avsikt och så är deras företrädare följaktligen saknar de i romersk avseende också biskopsvärdigheten. Enligt vissa teologiska system. Danska kyrkans biskopar och LCMS biskopar saknar legitimitet enligt Jonas och många fleras synsätt. Likväl samarbetar man med den kyrkliga förnyelsen i Norge och Danmark och torde fira mässa med dem. Ett fullständigt samanhållet system verkar det alltså inte vara
SvaraRaderaDetta är ett sätt att bräcka varandra med orden. Att boxas istället för att samtala. Att gå ifrån varandra utan att göra det av kärlek. Det kan man göra men det är inte bra. Frågan är när kyrkorätt och teologi möts och när det inte gör det. Jag tror att vi kan konstatera att inlägget som nu kommenteras avsåg att göra de rättsliga förhållandena klara utan att blanda in de teologiska implikationerna av olika ämbetsteologi. Här klargör du plötsligt vad det handlar om: olika teologi. Det är bra. Men gör det också helt meningslöst att debattera om man bara ska försöka bräcka varandra med argument. På Ad orientem versus försöker vi undvika just detta eftersom det inte är en del av det goda samtalet. Det för oss inte närmare varandra utan gör oss bara bittra. Att vis sedan är många av oss som skriver och kommenterar här som ibland gör övertramp på denna regel det är dumt. Men förlåtelse finns det alltid.
Hej! Jag hoppas att det inte är någon som uppfattar denna ordväxling som något övertramp från någon sida, det gör inte jag i vart fall. Och ja det är teologi det handlar om.
SvaraRaderaDet är sant att Kyrklig förnyelse finns i Norge, i Danmark däremot inte i realiteten. Någon kyrklig förnyelse där existerar vad jag känner till inte.
Det är alltid svårt att bedöma någon annans tonläge över internet. Sen finns ju alltid risken att någon tredje part missförstår debattklimatet.
SvaraRaderaSkribenterna på Ad orientem vesus har en varierande grad av ömtålighet men undertecknad har lyckligtvis undvikit denna karaktärsegenskap.
Klart det finns kyrklig förnyelse i Danmark.
SvaraRaderahttp://www.kirkelig-fornyelse.dk/