En fråga om semantik eller bekännelse?

Min ytterst välformulerade och på många sätt mycket duktiga granne i "den kyrkliga bloggosfären", Broder Nikolaus, som skriver på bloggen Kyrkliga betraktelser svara på mitt inlägg Stakar aKF ut vägen? under rubriken Alternativet: att måla in sig i ett hörn. Läs gärna inlägget, det ger trafik till honom också!

Huvudpunkterna i Br Nikolaus inlägg är i princip följande:

1. Det är helt klanderfritt att högkyrkliga präster skriver under på kyrkoordningens krav att förklara sig beredd att i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön.
2. Alternativen som för övrigt står till buds är Missionsprovinsen och marginalisering.
3. Alternativen är icke önskvärda eftersom valet mellan döden genom pest (Missionsprovinsen) och kolera (marginalisering).
4. Missionsprovinsen är särskilt oönskade eftersom det rör sig om en luthersk sekt.

Tillåt mig först att säga att Br Nicolaus har helt rätt när det gäller punkten två. Det finns bara två alternativ i någon form av kontinuitet med Svenska kyrkan. Det är Missionsprovinsen eller undergång. Den givna situationen innebär också att man måste genomgå en dogmatisk metamorfos, man måste förrändra sin position, för att möta de praktiska utmaningarna som står inför en. Detta är särskilt viktigt eftersom valet står mellan livet eller döden.

Alla måste välja väg
Som situationen ser ut i Svenska kyrkan måste man agera. Där är jag och br Nikolaus fullständigt överens. Där vi befinner oss finns det inga svenskkyrkliga biskopar som man kan luta sig tillbaka på. Alla måste agera och först och främst måste man agera för sig själv. Sen måste man välja sin väg. Det måste man göra efter eget samvete. Kan man låta sig vigas i Svenska kyrkan helt utan samvetskval då är det väl helt ok. Kan man inte det eller har den minsta lilla ångest över sitt val bör man nog inte göra det. Det är aldrig vist att agera mot sitt samvete.

Det måste alltså här noteras att jag varken vill eller kan sätta mig till doms över människor som tror på annorlunda sätt än jag. Varken katoliker, judar, metodister eller pingstvänner.

När det gäller frågan om det är klandervärt att låta sig prästvigas i Svenska kyrkan och därmed svara ja på ovan refererade stycke ur Kyrkoordningen måste man ställa sig en rad frågor. Den viktigaste är: är jag lojal mot kyrkoordningen och är jag lojal mot den lära som Svenska kyrkan kräver och är jag lojal på ett sådant sätt att jag kan avlägga prästlöften att följa denna ordning? Om man inte är det måste man fråga sig: vilken teologi är det som gör att mitt samvete inte bjuder mig att svara sanningsenligt? Står denna i överensstämmelse med Skriften, med traditionen eller med den lärokälla man håller sig med.

Min personliga uppfattning är att man i detta sammanhang inte kan hänga upp sig på semantik. Alla vet varför bestämmelserna i kyrkoordningen finns. Alla vet hur de ska tolkas. Med en avancerad tolkningsövning kan man kanske komma till en annan slutsats. Men är det lojalt mot kyrkans ordning? Vad kommunicerar man till andra? Vilka budskap sänder man ut till andra genom sina handlingar och sin bekännelse? Hur många i lekfolket förstår den semantiska övningen och kan förstå vad kyrkans lärare egentligen vill att de ska göra? Det får var och en pröva efter eget samvete.

Br Nikolaus menar uppenbarligen att det inte finns något problem. Man behöver inte uppfatta Kyrkoordningens krav såsom det var avsett. Man kan svara ja på den första frågan och fortfarande vara motståndare mot kvinnors tillträde till prästämbetet. Så kan man hantera situationen. Men det betyder en förändrad läromässig position. Detta kan uppfattas som ett svek av en del, kanske särskilt av de f.d. kandidater som på högkyrklig grund blev nekade prästvigning

Men kan kort säga att alla måste välja sin väg och allt får konsekvenser för en själv och för andra. Först och främst måste man vara trogen mot vad ens eget samvete bjuder och vad den egna tron kräver. Om någon annans lära och samvete bjuder dem att agera på ett sätt som inte överensstämmer med den egna läran och det egna samvetet då får man acceptera det. Det finns, som Br. Nikolaus påpekar, ingen anledning till bitterhet över att man inte längre eller aldrig hållit med varandra. Det är ett normaltillstånd i kyrklig kollaps. Varje man för sig själv är den ordning som gäller tills man sällat sig till nya biskopar och präster. Därefter gäller rättning i ledet.

Missionsprovinsen - en luthersk sekt?

Är missionsprovinsen en luthersk sekt eller en evangelisk, katolsk och apostolisk lösning i full kontinuitet med Svenska kyrkans historia, tro och lära? Frågan är värd att ställas. Min erfarenhet av Missionsprovinsen är att det finns en stor (kanske allt för stor) tolerans mot läromässig inkongruens. Personligen tycker jag påståendet faller på sin egen orimlighet genom mina erfarenheter av biskop Göran och av systrarna i Alsike. De skulle nog inte uppfatta situationen som Br. Nikolaus gör det. Det gör nog ingen med en bredare erfarenhet av Missionsprovinsen heller. Jag kan referera till Sr Mariannes ord i sitt månadsbrev för provinsen.

Missionsprovinsen vill återvända till kyrkan pre 1958. Dvs. till en evangelisk, katolsk och apostolisk kyrka. Med hela den bredd som då gjorde sig gällande inom den bekännelsetrogna rörelsen. Då såväl som i teorin idag (genom lagstiftning och tradition) var och är Svenska kyrkan en renlärig evangelisk kyrka. Att döma ut Missionsprovinsen som en "luthersk sekt" är alltså att döma ut Svenska kyrkan sedan reformationen. Fram till liberalteologins dagar. Det är inget gott betyg åt den egna teologin och kyrkopolitiska hållningen om man inte känner sig hemma i Svenska kyrkan före 1986 års handbok och det teologiska förfallet som inträffat sedan 1958.
Om man inte känner att man vill ha någon gemenskap med den kyrka som varit förstår jag inte vad man vill ha att göra med Svenska kyrkan av idag? Man måste vidare fråga sig om vägen fram för de högkyrkliga är att döma ut den position som t.ex. Bo Giertz och GA Danell (aKF:s förste ordförande) hade som luthersk sekterism. Det är ju att rycka undan fötterna på sitt eget anspråk på hemortsrätt i Svenska kyrkan. Då har man verkligen målat in sig i ett kyrkopolitiskt och teologiskt hörn.

Den tydligaste risken för att bli sekterisk är när man dömer ut andra som sekteriska. Där löper många (möjligtvis inklusive jag själv och mina medbloggare) en risk. Den risken blir än större om man alltid tvingas pröva allt efter egna teologiska hopkok av skiftande kvalitet eller när man inte kan luta sig tillbaka på en ordning och en organisk kyrkogemenskap som förvaltar såväl lära som ordning.