Missionsprovinsens månadsbrev

Sr. Marinne från Alsike kloster skriver följande i Missionprovinens månadsbrev.

Olika språk

”I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet hördes samlades hela skaran och, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galiléer allesammans, dessa som talar? – Vi är parter, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judéen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem alla tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” Apg. 2:5–11

Om jag hade varit med den där första pingstmorgonen i Jerusalem hade jag troligtvis av Cornelius Tacitus känts igen som spion från det nästan okända folket långt i norr bortom det Germania magna romarna aldrig lyckades erövra. Troligtvis hade jag också varit träl ägd av en kringresande judisk köpman, inhandlad vid någon av lädermarknaderna längs gränsen, som anledning till att ha kommit så långt söderöver. Och språket jag hörde talas torde ha varit urgotiskan. Undra på om jag blev förvirrad över att känna igen det!

Men när kyrkans företrädare för den väldiga nyheten om Guds stora gärningar äntligen efter många århundraden förkunnade den för mina efterkommande i Birka – officiellt vill säga inför kungar och stormän för trälvägen hade den vandrat norrut långt tidigare och blivit till tröst för många – så förkunnades det glada budskapet med hjälp av tolk och levandegjordes i gudstjänstordningar på latin!

Ty till de begränsande villkor som Vår Herre gick in under vid inkarnationen hör också språken. Denna förunderliga och maktfyllda begåvning att kunna kommunicera medelst ord som skiljer ut människan från den övriga skapelsen är en gåva på både gott och ont.

Såsom i Bibelns urhistoria Gud gjorde slut på mänsklighetens högmod genom att splittra dem i olika språk, så förenade han dem i Andens utgjutande som ett löfte om och ett eskatologiskt tecken på det enade gudsfolk som jordens folk och stammar en gång vid tidens slut skall bli.

Detta talade ord om Guds stora gärningar: att han så älskade världen att han utgav sin enfödde Son, det som aposteln Paulus (som ju inte var med vid eller då inte lät sig påverkas av pingstundret) senare fick ta emot av de ursprungliga apostlarna:

att Jesus dog för våra synder, att han uppstod igen för att var och en som tror på honom inte ska förgås utan ha evigt liv, detta evangelium måste alltså fortlöpande inkarneras i nya översättningar till nya språk.

Och språkforskarna menar att sådana fortfarande blir till…

Ett sådant språk skulle man kunna kalla ”ekumeniskan”, ett oftast mycket höviskt dialogspråk fört mellan trossamfund och kyrkor. Ett typexempel på detta är det dokument om ”Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv” vilket nu föreligger (utgivet på det katolska biskopsämbetets förlag Veritas) som resultatet av samtal förda mellan Rom och de båda lutherska folkkyrkorna i Sverige och Finland. Det är väl värt att ta del av också av oss i Missionsprovinsen, så att vi inte i onödan ägnar sig åt att slå in redan öppnade dörrar! Eller glömmer oss kvar i 1500-talets begreppsstrider.

Ett annat sådant är det kroppsliga. Vi uttrycker mycket med vår kroppshållning och hur vi betraktar varandras kroppar. Vår tid är präglad av sexualiteten, säger Johannes Paulus i ett av sina påvliga anföranden från början av 1980-talet, och det är inget fel i sig, det är bara det att det är fel sorts sexualitet, lustans och inte kärlekens!

Det kan tyckas vara ett hårt tal men tränger man in i hans kroppsteologi, som bygger helt på Bibelns ord trots dess akademiska språk – han var ju etikprofessor i ett kommuniststyrt land under en följd av år – ser man att han talar om den rena och respektfyllda hängivenhet som sann kärlek mellan könen kan vara. Hans teori är att människan just som man och kvinna, make och maka, far och mor kroppsligen är skapade att återspegla den gudomliga kärleken.

Att han med detta har ett viktigt budskap till vår tids människor, har bl a två teologer i USA uppfattat och därför startat vad man kunde kalla en kampanj med syfte att göra det tillgängligt för såväl andra teologer som vanliga kristna (lättast åtkomligt är deras rikhaltiga material om man går in på kampanjens hemsida Theology of the Body).

Också vi i Missionsprovinsen frågar oss ju hur man gör den gudomliga kärleken begriplig och attraktiv för ett totalsekulariserat folk som det svenska (invandrarna undantagna) – kanske detta är en väg att pröva? Tveklöst uppfordrande men likafullt barmhärtig i sina konsekvenser.

Att ”ekumeniskan” också har gudomlig sanktion behöver vi kristna bara läsa Johannesevangeliets sjuttonde kapitel för att fatta, så låt oss inte hysa rädsla för att lära oss dessa båda språk i handling. All sann kärlek driver ut räddhågan, säger aposteln Johannes, och utan den Helige Andes hjälp går det inte, tillägger Johannes Paulus.

Sr Marianne Nordström, Alsike kloster, inför pingsten 2010.