Min käre broder Nicolaus har återkommit i samma ärende på Kyrkliga betraktelser. Han skriver bl.a. följande.
"Jag har - av naturliga skäl - svårt för den extremt lutherska framtoning Missionsprovinsen valt att företräda, där man anknyter till samfund utan apostolisk succession, tendenserna till ekumenisk ovilja (ja undantaget +Göran och Helgeandsystrarna!) och främst av allt bitterheten och de sekteristiska dragen. Några tankar tänkte jag dela med mig av detta meningsutbyte och med det avsluta debatten."
Den evangeliska bekännelsen ställer förvisso inga krav på apostolisk succession för giltiga ämbeten. En succession som för övrigt, med undantag för den mekaniska successionen, inte erkänns av något av de österländska eller romerska samfunden. Nu har Missionsprovinsen bl.a. för att bevara Svenska kyrkans katolicitet valt att ha biskopar och viga dem och präster i apostolisk succession. Detta hade man alltså inte behövt göra sett till bekännelsen utan är ett försök att bevara kyrkans enhet; både historiskt och samtida. Någon form av sekterism kan det sålunda inte heller vara att samarbeta med kyrkor utan apostolisk succession. Något som Svenska kyrkan villigt gör med den norska kyrkan, den danska kyrkan, Missionskyrkan, Baptisterna, etc. Tvärtom är det ett försök att sträva mot kyrkans enhet. Detta har varit möjligt av kärlek till Kyrkan i alla samfund, sekter och kyrkor.
På frågan om den ekumeniska oviljan kan jag konstatera att Missionprovinsen bjöd in alla, alla, alla i den svenskkyrkliga oppositionen till överläggningar. Trots den historiska separatismen i vissa rörelser verkar det som om man faktiskt kan ena människor från laestadianer till högkyrklighet i en gemensam provins. Det är ekumeniskt och stort, mycket stort. Till och med otänkbart bara för 15 år sedan. Dessutom har den läkt samman den Svenska kyrkoprovinsens splittring sedan 1809 något som Borgåöverenskommelsen inte förmått göra. Vidare har man genom samarbetet med de norska väckelserörelserna (jfr. Kyrka och Folk nr 20) lyckats få den lågkyrkliga norrmännen att söka samarbete mellan varandra och med biskopar vigda i apostolisk succession. Detta är om möjligt den största bedriften hittills. Detta har varit möjligt av kärlek till Kyrkan i alla dess former.
Vad gäller bitterheten kan jag konstatera att den bästa kuren mot bitterhet är att få fira Gudstjänst i ande och sanning. Att genom prästvigningar och biskopsvigningar få känna att Guds rike går framåt och inte genomför en mördande reträtt över flat terräng beskjutna av kulspruteeld från fiender i statens säkra bunkrar. Detta har varit möjligt av kärlek till Kyrkan och Guds evangelium.
Låt mig då också säga att jag inte vet om Missionsprovinsen är rätt väg men jag tågar därstädes och i deras led tills jag inte längre tror det är rätt väg. Vad Gud vill det visar han för där finns seger. Även om det sker i källare, katakomber, funkiskyrkor eller katedraler. Därmed är jag trygg i min förvissning att önska br Nicolaus lycka och välgång i hans val. Det gör jag av kärlek till honom, av kärlek till Kyrkan och Guds evangelium.
"Jag har - av naturliga skäl - svårt för den extremt lutherska framtoning Missionsprovinsen valt att företräda, där man anknyter till samfund utan apostolisk succession, tendenserna till ekumenisk ovilja (ja undantaget +Göran och Helgeandsystrarna!) och främst av allt bitterheten och de sekteristiska dragen. Några tankar tänkte jag dela med mig av detta meningsutbyte och med det avsluta debatten."
Den evangeliska bekännelsen ställer förvisso inga krav på apostolisk succession för giltiga ämbeten. En succession som för övrigt, med undantag för den mekaniska successionen, inte erkänns av något av de österländska eller romerska samfunden. Nu har Missionsprovinsen bl.a. för att bevara Svenska kyrkans katolicitet valt att ha biskopar och viga dem och präster i apostolisk succession. Detta hade man alltså inte behövt göra sett till bekännelsen utan är ett försök att bevara kyrkans enhet; både historiskt och samtida. Någon form av sekterism kan det sålunda inte heller vara att samarbeta med kyrkor utan apostolisk succession. Något som Svenska kyrkan villigt gör med den norska kyrkan, den danska kyrkan, Missionskyrkan, Baptisterna, etc. Tvärtom är det ett försök att sträva mot kyrkans enhet. Detta har varit möjligt av kärlek till Kyrkan i alla samfund, sekter och kyrkor.
På frågan om den ekumeniska oviljan kan jag konstatera att Missionprovinsen bjöd in alla, alla, alla i den svenskkyrkliga oppositionen till överläggningar. Trots den historiska separatismen i vissa rörelser verkar det som om man faktiskt kan ena människor från laestadianer till högkyrklighet i en gemensam provins. Det är ekumeniskt och stort, mycket stort. Till och med otänkbart bara för 15 år sedan. Dessutom har den läkt samman den Svenska kyrkoprovinsens splittring sedan 1809 något som Borgåöverenskommelsen inte förmått göra. Vidare har man genom samarbetet med de norska väckelserörelserna (jfr. Kyrka och Folk nr 20) lyckats få den lågkyrkliga norrmännen att söka samarbete mellan varandra och med biskopar vigda i apostolisk succession. Detta är om möjligt den största bedriften hittills. Detta har varit möjligt av kärlek till Kyrkan i alla dess former.
Vad gäller bitterheten kan jag konstatera att den bästa kuren mot bitterhet är att få fira Gudstjänst i ande och sanning. Att genom prästvigningar och biskopsvigningar få känna att Guds rike går framåt och inte genomför en mördande reträtt över flat terräng beskjutna av kulspruteeld från fiender i statens säkra bunkrar. Detta har varit möjligt av kärlek till Kyrkan och Guds evangelium.
Låt mig då också säga att jag inte vet om Missionsprovinsen är rätt väg men jag tågar därstädes och i deras led tills jag inte längre tror det är rätt väg. Vad Gud vill det visar han för där finns seger. Även om det sker i källare, katakomber, funkiskyrkor eller katedraler. Därmed är jag trygg i min förvissning att önska br Nicolaus lycka och välgång i hans val. Det gör jag av kärlek till honom, av kärlek till Kyrkan och Guds evangelium.
Mäster Abraham,
SvaraRaderaJag är glad att ha hittat hit efter att ha stött på dig i kommentarsfältet hos Kyrkliga Betraktelser. Många läsvärda inlägg med tankar som är lagom lika mina egna för att vara intressanta.
Några reflektioner och tankar om detta inlägg:
Personligen fäster jag mycket stor vikt vid den apostoliska successionen, låt vara möjligen endast mekanisk, såsom upprätthållande en obruten kedja tillbaka till Herren Jesus Kristus. Utan denna hur kan prästen uttala avlösningsorden "på Jesu Kristi uppdrag" eller ha mandat att dela ut nattvarden? Samarbeta med kyrkor utan succession kan man så klart däremot göra så länge det är klart för den som bevistar en gudstjänst om prästen är vigd i apostolisk ordning eller inte.
Återupprättandet av tillståndet före 1809 gläder mig särskilt som har hälften finsk blod i ådrorna! Alltid något för oss som drömmer om att Finland skulle ändra sin grundlag mot det australienska eller kanadensiska hållet och välja Carl XIV Gustav till statschef. Nåja, det senare är bortom denna bloggs huvudämne.
Slutligen så instämmer jag att vi alla måste välja vår väg, men sörjer lite de som sympatiserar med Missionsprovinsens grundläggande mål men vill stå utanför pga upplevda sekteristiska tendenser. Dessa tendenser skulle ju bäst motarbetas genom ett tillflöde av just dessa personer. Men vi måste alla välja våra vägar.
Detta är för mig ett typexempel på frågor som måste behandlas mer utförligt i den bekännande evangeliska kyrkan. Ändock dristar jag mig till ett svar.
SvaraRaderaNär det gäller frågan om den apostoliska successionen finns det två ytterfåror i den evangelisk-lutherska traditionen. Den ena företräds av Laurentius Petri och finns bl.a. i hans kyrkoordning. Där kallas den för en del av kyrkans bona esse. Här är det fråga om en egen evangelisk teologi som kritiserar den romerska successionslärans avfärdande av apostolisk succession i de evangeliska kyrkorna. För min del är det en tes som måste prövas mot Skriften. Men det är helt och hållet inom ramen för en evangelisk-luthersk tradition.
Den andra vill helt röja den ur vägen för att slippa alla romaniserande tendenser. För dem är det fråga om en ren mekanisk succession. Men om man med katolsk menar att det romersk-katolska är ett ideal är detta den bekännelse man skriver under på; Svenska kyrkans succession är då bara mekanisk och kunde lika gärna vara avskaffad. Den linjen finner jag vedervärdig.
Mellanlinjen menar att det är en kyrklig adiafora - en kuriosa som mässhakar och rökelse.
Missionsprovinsens position torde vara mellan den första och den mellersta linjen. Min uppfattning på denna fråga är att successionen knappast är oväsentlig.
Att församlingar kallar präster utan att biskopar viger och prövar dem är inte ett normaltillstånd för kyrkan och heller inte önskvärt. Det är inte ens tillåtet om det inte råder yttersta nöd i kyrkan. Men frågan om den är nödvändig för det rätta ämbetet måste jag för egen del svara nej. I nödsituationer har varje församling möjligheten att, såsom en Herrens meddelade kallelse, urskilja män till det särskilda prästämbetet. Då är det en meddelad sändning av Gud. Detta är lika mycket, ja långt mycket mer, än bara en mekanisk succession. Det är en Guds indirekta kallelse och utkorelse men lika mycket en kallelse som den som sker genom biskoparna eller för den delen de profetiska kallelserna i gamla förbundets tid.
Hur går detta till? Församlingen är lik en stamcell till Kristi kyrka. Till den cellen är givet löftena och sakramenten. Det är kyrkans materia eftersom kyrkan vilar på evangeliets löften. Dessa löften kräver i sin själva instiftelse också en form; ett sätt att meddela sig. Det förstår vi eftersom själva instiftelserna förutsätter att de förvaltas av en människa, en präst. Eftersom materia betingar form och inte tvärtom kan vi sluta oss till att kyrkan kan utkora nya präster. Materiat, alltså instiftelserna av predikan, avlösning, dop och nattvard är givna till kyrkan och kyrkan kan i sina minsta celler sätta denna materia i omsättning. Likt en stamcell kan löftena ta form genom att det kallas nya präster.
För att exemplifiera med din fråga om avlösningsorden är löftet givet till hela Kyrkan och prästerna ska förvalta det. Det är en Kristus som gjort sig närvarande genom en form eller om man så vil Guds realontiska närvaro. Därigenom blir Gud närvarande i prästens sakramentala funktion. Nycklamakten ligger i instiftelsen, i evangeliet och Guds löfte att han ska binda och lösa det prästen binder och löser med sina ord. Det är en Guds närvaro långt mycket mer påtaglig än bara en succession. På denna grundval vilar också de av biskopar vigda prästernas nycklamakt inte bara i deras vigning. Löftet är evangelium, det är nycklamaktens materia och prästämbetet är dess form.
Att kalla präster från församlingar och inte viga dem av biskopar är inte ett idealtillstånd. Likväl är de bärare av Guds löften eftersom det är Gud och inte människor som verkar evangelium. Med detta har frågan om betydelsen av den apostoliska successionen inte lösts bara komplicerats.