Sedelärande dialog???

A: Hallå där syndare! Gud vill inte att du skall göra det där.

B: Syndare! Det kan du väl vara själv, du som sätter dig på såna höga hästar och talar om vad Gud vill och inte vill.

A: Ja, det är jag! Jag är född med synd och har syndat varje dag i hela mitt liv. Och jag är glad över det. Ja, jag är såklart inte särskilt glad över att jag syndar, jag försöker hela tiden sluta, men det verkar inte lyckas. Däremot är jag glad för att veta om att jag är en syndare.

B: Och vad skulle det vara för glädje med det? Vem vill vara en dålig människa egentligen?

A: Jo, för sedan jag förstod att jag är en syndare har jag också förstått att jag inte klarar av det här med livet och evigheten alldeles själv. Först blev jag ledsen och tänkte att det innebar att Gud inte ville ha med mig att göra. Hur kan en god Gud vilja ha att göra med en ond människa?

B: Ja, det kan jag verkligen inte förstå.

A: Sedan fick jag veta att Gud bara ville ha att göra med syndare.

B: Vad menar du?

A: Alla människor är syndare, men om vi inte inser att vi behöver Guds nåd får han aldrig en chans att ge oss den.

B: Men jag källsorterar och skänker pengar till Rädda Barnen. Och jag försöker faktiskt vara snäll mot folk. Räcker inte det?

A: Nej, vad vi gör kan aldrig vara tillräckligt. Gud kräver fullkomlig rättfärdighet av oss, allt annat är ett misslyckande, ett brott mot Guds vilja. Men så fort vi ber om Guds förlåtelse för Jesu skull får vi det –och det innebär inte bara att vårt syndkonto nollställs, utan att vi tillräknas en enorm rikedom i form av hela Jesu rättfärdighet.

B: Ok, så vi är alla lika misslyckade inför Gud.

A: Helt riktigt. Jag säger inte att du är en syndare för att peka finger, utan för att hjälpa dig till frälsning.

B: Och hur får jag frälsning?

A: Genom att bekänna dina synder och be om Guds förlåtelse. Det kommer att bli mer glädje i himmelen om du gör det, än om det kommer tio källsorterande och snälla personer till kyrkan på söndag.