Bekännelsetrogen teologi i samhällsdebatten

Hur ofta känner man inte en enorm frustration över att ingen (ingen!) förstår vad man menar när man försöker förklara sin tro i förhållande till någon aktuell samhällsfråga. Här är några punkter där det allt som oftast verkar gå fel.

Vad vill vi förmedla?
Svaret på den frågan bör alltid vara evangelium. Vi vill att andra människor skall få veta A. Att de behöver en frälsare B. Att det finns en frälsare och C. Att han räcker dem sin frälsning.

Varför vill vi förmedla detta?
För att det finns en andlig verklighet och för att döden inte (bara) är slutet på jordelivet utan också början på evigheten. Den evigheten innebär evigt liv i gemenskap med Gud eller evig död utan Gud. Talet om helvetet får aldrig innebära att vi önskar någon till helvetet, vilket många människor verkar tro att man menar när man talar om att X är synd och syndens lön är döden. Tvärtom är det ju så att vi måste tala sanning om synden så att ingen förleds bort från Gud, utan istället söker syndernas förlåtelse i Jesu offer.

Det är många som inte förstår att vi tror på den dubbla utgången. Evighetsperspektivet är essentiellt för att förstå det kärleksfulla i att upplysa om synden.


När det gäller synden och att vara en syndare kan vi som jag ser det inte heller nog betona att vi alla så att säga sitter i samma båt. Vi är alla syndare som driver omkring på dödens hav, men några av oss har fått räddande livbojar kastade till oss, vi behöver inte kämpa ensamma längre utan bara hålla fast vid den frälsning som räckts oss.

Subjektivitetsöverskott och tolkningsnycklar
I postmodernismens fotspår och med en historia där teologer och präster velat göra förkunnelsen till tröstande lögner är det naturligt att förtroendet för andliga budskap är svagt. Den viktiga frågan om sant och falskt har bytts ut mot frågan om snällt och elakt, eller om man så vill hat och kärlek. Varje påstående idag tolkas i ljuset av ett sårat "Men jag då?! Du sårar faktisk mina känslor!", vare sig det gäller en teologisk debatt eller en samhällelig. Det är inte heller ovanligt att känslosamma andliga företrädare ger "vad de känner i hjärtat att Gud vill" tolkningsföreträde över skriften och dess inre klarhet. Det är viktigt att inte glömma bort att den som vill vara trogen gudsordet också använder tolkningsnycklar för att förstå det (Jesus som Bibelns kärna och stjärna, lag och evangelium och skriftens inre klarhet), det finns goda skäl för satt använda dessa nycklar och det är inte svårt förklara och försvara, till skillnad från påståendet att just lilla jag och mina tankar för dagen är de bästa riktlinjerna för att förstå bibelordet.

Erfarenhetsfällan
Det är lätt att hänvisa till sina erfarenheter när man är i diskussion. Men det finns stora problem med detta, dels på ett generellt plan, hur ska man veta att de är representativa för det vi erfarit och hur stor del av erfarenheten består av yttre respektive inre verklighet. Visst kan vi förmedla mycket av våra erfarenheter till varandra men helhetsupplevelsen behåller vi alltid för oss själva. Dels (och särskilt) på ett teologiskt plan, vi måste grunda oss på Guds ord, för vad spelar det någon annan för roll om jag har haft en andlig upplevelse, tvärtom kan för mycket tal om detta verka på ett exkluderande och högtravande vis och leda oss till en upplevelsekristendom där känslan får primat över sanningen. Våra upplevelser av Gud är skatter som vi skall gömma i våra hjärtan, men också pröva, även i hedniska religioner kan man ha mycket positiva "gudsupplevelser", det gör dem inte sanna.


Detta var några lösa tankar på ämnet, vi får se om det dyker upp några fler från min sida eller i kommentarsfältet. Mvh, Fru Birgitta

PS. Är det förresten inte lustigt det här med mission. Ibland tycks vi vara mer angelägna om att omvända andra än om att vårda vår egen Gudsrelation, varför?