Om antikrist och det antikristliga

I kommentatorsfältet till Petrus II, ämbetsfrågan och faran för sekterism skedde bl.a. ett replikskifte där frågan om utpekandet av påven som antikrist var något annt än löjeväckande. Denna frågan är mycket allvarlig dels eftersom frågan om antikrist är en särskilt i kyrkliga sammanhang ofta negligerad teologi dels eftersom påvedömet för många kristna idag framstår som det självklara fixpunkten för "klassisk kristen tro". Därutöver kommer i den evangeliska kyrkan de anatema över påvedömet såsom varande antikrist vilket upphöjts till bekännelse. Efterom ämnet är så allvarligt har redaktionen gett undertecknad klartecken att pulicera detta inlägg. Här måste vi våga pröva bekännelseskrifterna mot Skriften och pröva detta mot verkligheten. Därför behöver det redas ut vad som egentligen stämmer när det gäller antikrist och den antikristliga karaktären av olika fenomen. Hur är det egentligen med den där antikrist?

Vad säger Skriften?

Skriftens tal om antikrist som sådan är nästan helt begränsad till den johanneiska litteraturen. Om vi utesluter uppenbarelsebokens utsagor (Upp 13, 14 och 17) som inte nämner antikrist vid namn men låter oss ta in vad Paulus skriver i 2 Tess 2 är citaten följande.

1 Joh 2:18

Kära barn, den sista tiden är här. Och liksom ni har hört att Antikrist skall komma, så har redan nu många antikrister trätt fram. Av detta förstår vi att den sista tiden har kommit.

1 Joh 2:22

Vem är lögnaren, om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den är Antikrist som förnekar Fadern och Sonen.

1 Joh 4:3
och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu äri världen.

2 Joh 2:7
Ty många bedragare har gått ut i världen, och de bekänner inte att Jesus är Kristus, som har kommit i köttet. En sådan är Bedragaren, Antikrist.

2 Tess 2:1-12

När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, 2 att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. 3 Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, 4 motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud. 5 Kommer ni inte ihåg att jag sade er detta, när jag ännu var hos er? 6 Ni vet vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han kan träda fram först när hans tid kommer. 7 Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen. 8 Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst. 9 Den laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under 10 och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta. 11 Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen 12 och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten.

Enligt Skriften är alltså antikrists tecken bl.a. följande. Att han förnekar Jesus. Att han finns i Kyrkan. Att han där förhäver sig över Gud och alllt som är heligt. Att han härskar genom lögnen och därigenom bedrar dem som går förlorade.

Vad säger bekännelseskrifterna?

Om antikrist är det främst traktaten om påvens makt och överhöghet som talar om antikrist. Det handlar om påven och Melachthon skriver bl.a. följande.

Även om biskopen i Rom på grund av gudomlig rätt skulle hava primat och överhöghet, så är man likväl icke skyldig de påvar lydnad, som försvara ogudaktiga gudstjänstbruk, avgudatjänst och en mot evangeliet stridande lära. Ja, sådana påvar och ett sådant välde må man anse stå under förbannelse. Så säger Paulus tydligt och klart: "Om en ängel från himmelen förkunnade för eder ett annat evangelium än det, som jag lärt eder, så vare han förbannad." Och i Apg. heter det: "Man måste lyda Gud mer än människor." Också de kanoniska stadgandena lära tydligt och kart, att man icke skall lyda en kättersk påve. Översteprästen i Gamla testamentet innehade på grund av gudomlig rätt det högsta ämbetet, och likväl var han icke pliktig att lyda ogudaktiga överstepräster. Så söndrade sig ju Jeremia och andra profeter från översteprästerna och apostlarna från Kaifas, och de voro icke skyldiga att lyda honom.

Men faktum är, att påvarna i Rom och deras anhängare försvara ogudaktig lära och avgudatjänst. Och de för antikrist utmärkande kännetecknen passa fullständigt in på påvedömet och dess anhängare. Ty då Paulus i sitt (andra) brev till tessalonikerna beskriver antikrist, kallar han honom "en Kristi vedersakare, som upphäver sig över allt, som kallas och dyrkas såsom Gud, i det att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud." Han talar sålunda om någon, som regerar i kyrkan – men icke om hedniska konungar – och denne kallar han "en Kristi vedersakare", emedan han skall uttänka en lära, som strider mot evangeliet, och denne skall för sig orättmätigt göra anspråk på gudomlig myndighet. Men nu står det först och främst fast, att påven regerar i kyrkan och under förevändning av kyrklig tjänst och myndighet grundat åt sig detta välde. Ty han tar dessa ord till förevändning: "Jag skall giva dig nycklarna."

Vidare strider påvens lära på mångahanda sätt mot evangeliet, och han gör i tre hänseenden orättmätigt anspråk på gudomlig myndighet: För det första emedan han tager sig rätten att förändra Kristi lära och av Gud föreskrivna gudstjänster och vill, att hans lära och gudstjänst skola iakttagas, som om de vore gudomliga. För det andra emedan han tar sig makten icke blott att lösa och binda i detta livet, utan även tar sig den rätten med avseende på själarna i livet efter detta. För det tredje emedan påven icke vill ställa sig under kyrkans eller någon annans dom, utan i detta hänseende ställer sig över kyrkomötena och hela kyrkan. Men detta att icke vilja ställa sig under kyrkans eller någon annans dom är att göra sig själv till Gud. Slutligen försvarar han med största grymhet dessa förskräckliga villfarelser och denna ogudaktighet och dödar dem, som äro av annan mening.

Då det förhåller sig på detta sätt, böra alla kristna undvika att befatta sig med påvens gudlösa lära, hädelser och orättmätiga grymhet. De böra i stället undfly och fördöma påven med hans anhängare såsom antikrists rike, såsom Kristus befallt: "Tagen eder till vara för falska profeter." Även Paulus bjuder, att man skall undvika och fördöma ogudaktiga lärare såsom en förbannelse. I 2 Kor. 6 heter det: "Haven intet gemensamt med de otrogna, ty vilken gemenskap har ljuset med mörkret?"

Vad säger de ortodoxa fäderna?

Nedan kommer ett utdrag (sidorna 648-649) från den förträffliga boken The Dogmatical Theology of the Evangelical Lutheran Church av Heinrich Schmid. Den är en sammanställning av de ortodoxa fädernas teologier. Boken finns på internet i inläst format. Den finns att hämta i pdf-format här.

In regard to Antichrist, we remark that the word is used in a twofold sense by the Dogmaticians. HOLL. (2070): " (a) Generically, for all heretics who disseminate doctrines that are false and conflict with the doctrine of Christ, and who obstinately defend these. Concerning those who are commonly called little Anti christs, 1 John 2: 18. (6) Specifically, and by pre-eminence, for that remarkable adversary of Christ, described in 2 Thess. 2, whom, for the purpose of making a distinction, we call the great Antichrist." A distinction is made also between the Eastern and the Western Antichrist. QUEN. (IV, 522): "The Eastern is out side of the Church, and is called, Ez. 38: 2; Rev. 20: 7, 8, Gog and Magog. The Western sits in the very lap of the Church, and of this we are here treating. Some of the fathers thought that this would be a Jew springing from the tribe of Dan, and the Papists also generally follow this opinion; but we are certain that Antichrist has his origin not from the Jews, but from the assembly of Christians, or from those who make a Christian profession, 2 Thess. 2 : 3, 4 sq."

Of Antichrist it is held, BE. (783): (He is) "not any one particular human individual. For (1) Antichrist was to come, when that which hindered the erection of his government (viz., the ancient Eastern Roman empire, whose seat was at Rome) would be removed; but he was to continue until the glorious advent of Christ; now, this duration, for so many ages, altogether exceeds the life of one man. (2) The Scriptures describe the origin or planting, and the progress or growth of Antichrist in such a manner that it is impossible for all to occur in the life of one man; that is, if we consider that the power was to have been derived from hidden beginnings, not so much by means of arms and open violence as by insidious arts by which the minds of men are gradually occupied atid brought over to its side, and that, too, not in one nation or people, but throughout the greatest part of the earth; and that kings and nations were to make use of his society to satiety and nausea, and to avail themselves of his aid for persecuting the saints, etc., according to Rev. 13, 14, 17, concerning the beast and the great whore." Thereupon the Pope was declared to be Antichrist. QUEN. (IV, 526): "These marks of Antichrist are to be taken here not apart and separately, but unitedly and together, and thus taken they exactly coincide with the Pope of Rome, whence the conclusion emerges, that the Pope of Rome is the great Antichrist, predicted by the Holy Ghost."

Vad lär vi oss av detta?

Om vi för ett ögonblick lämnar implikationerna om påvedömet och påven därhän kan vi alltså konstatera att antikrist förutsätts verka inom kyrkan. Men inte är en person som kommer likt en amerikansk B-film för att skända jungfrur och mörda barn. Det är ett antikristligt inflytande i den världsvida kyrkan. Ett inflytande som genom lögnen driver människor bort från Jesus och försoningen i hans offerdöd. Som alla måste förstå är detta något mycket allvarligt om vi utgår från att man bara genom Jesus kan vinna evigt liv och annars vinner en evighet av plågor.

Samtidigt tål det att understrykas att det snarare rör sig om antikristliga strukturer och institutioner som upprätthålls av själafiendens kraft snarare än av illviljan hos enskilda. Denna typ av strukturer måste varje kristen människa erkänna. Man måste också erkänna att sådana strukturer som undergräver evangeliet finns på många platser i de kyrkliga organisationerna, utskotten och hierarkierna. Det kan rent av finnas antikristliga strukturer och institutioner i alla samfund och kyrkor. Ytterst sett kan däremot ingen sann kyrka vara antikristlig eftersom den då skulle upphöra att vara en kyrka. Eftersom det finns sant troende i alla världens samfund, sekter och kyrkor är det därför uteslutet att någon av dessa i sig själva är antikristliga. Däremot finns det fenomen inom många, kanske de flesta samfund, sekter och kyrkor som faller inom den kategorin. Låt mig ge några exempel.

Inom Svenska kyrkan finns det krafter, i församlingar, stift och ärkestift som verkar för att föra fram tankar som inte är teologi. Tankar som faktiskt inte har med Gud att göra. Det kan vara politiska eller kulturella frågor. Men det kan också vara tankar om Gud som inte rör Jesus. Men genom att med dessa skymma evangeliet ingår de i en antikristlig institution. Detta betyder inte att människorna i sig själva är antikrist. Tvärtom kan de vara fromma kristna. Fromma kristna som blir utnyttjade för att förleda andra att folkviljan står över Gudsordet. De ingår därmed i en antikristlig struktur. Uppenbarelsen kommer inte via demokratiska val från kyrkomötets godtycke. Där har människotankar satts över Gud och man har hävdat sig ha rätten att upphäv hans vilja. Här kan nog många kristna hålla med mig. Frågan är vad som händer när vi överför detta på påvedömet.

Det är min mening att detsamma kan sägas när det gäller påvedömet. Det vore orimligt att tänka sig att påven sitter med bockfot och svans och osar svavel i Rom. Det är naturligtvis inte heller vad frågan rör sig om. Som påve ingår man i en hierarki som på olika sätt förnekar det fria evangeliet (två exempel för de vantrogna finns här och här). Genom ofelbarhetsdogmen sitter man på insidan av Guds hus, Kyrkan, och förhäver sig över Guds ord. Det betyder som sagt inte att Ratzinger är en demon. Den som gör en sådan koppling har missat den verkliga udden i kritiken av påvedömet. Tvärtom verkar Ratzinger vara en trevlig tysk lutheran men i sitt ämbete upprätthåller han en teologi som står i strid med andra människors frälsning. Kanske inte huvudsakligen men i vart fall till del.

Det är den sorgliga sanningen och anledningen till att jag vidhåller min trohet mot Traktatem påvens makt och överhöghet eftersom den är den rätta uttolkningen av Skriften. Och vad värre är: jag tror att många påvevurmare håller med mig.