Versus populum

Undertecknad ser anledning att markera en viss distansering till mäster Abrahams kritik avversus populum, som han kallar för "spektakel". Nedan följer fyra goda skäl till att prästen celebrerar versus populum vid nattvarden:

1. Liturgihistoriskt har versus populum ett starkt stöd.
Själv är jag ingen expert på området fornkyrklig liturgi och kyrkoarkitektur. En auktoritet i ämnet däremot, Carl-Henrik Martling, visar i Talande tystnad bl.a. att de allra äldsta kyrkorna hade Jerusalems tempel som modell. Ingången låg i öster, det allra heligaste i väster. Prästen stod bakom altaret i väster, vänd därför mot öster (dvs. mot församlingen). Mot öster (dvs. mot in-/utgången) vände sig också församlingen med sina böner. Senare kom kyrkornas kor och altare att läggas i öster, och ingången i väster. Citat Martling: "När altaret på 400-talet placerades i öster, ställde sig prästen såsom förut bakom altaret, versus populum, med ansiktet mot folket. Senare ställde han sig framför altaret med ansiktet mot öster, ad orientem. Det skedde troligen i samband med mässofferslärans begynnande genombrott på 800-talet." (s 53, utgåvan från 2004) Jag kan inte gå i god för det sista av Martlings påstående, men tycker att det är ett rimligt påstående, av följande anledning:

2. En rätt förståelse av sakrament föredrar versus populum
I den evangeliska förståelsen av sakrament och sacrificium, Guds väg till oss ("från öster") och vår "väg" till Gud ("från väster"), står prästen vänd mot församlingen när han talar å Guds vägnar. Det sker i avlösningen, i Ordets gudstjänst, i välsignelsen OCH (enligt vår evangeliska förståelse) i mässan. Mässan är som helhet en gåva från Gud. Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse är en gåva till församlingen. Om liturgin entydigt följer mönstret att prästen står vänd mot församlingen när han talar Kristi ord å Kristi vägnar - till församlingens välsignelse - så blir det direkt motsägelsefullt om han vänder ryggen åt församlingen när Kristi heliga ord av instiftelse läses.

Nuförtiden talar en del om nattvardsbönen på ett sådant sätt att instiftelseorden räknas som en del av bönen. Då är det också logiskt att prästen står vänd mot altaret, vädjande till Gud om att han ska göra något av brödet och vinet. Men i evangelisk förståelse är Kristi ord det avgörande vid konsekreringen av nattvardsgåvorna. Därför borde prästen - i harmoni med när han återger Kristi ord i evangelieläsningen - stå vänd mot församlingen. Nu innebär detta att den eukaristiska bönen och övriga böner till Gud i mässan riktas åt "fel" håll, versus populum - mot folket. Men hellre det, än att hela mässliturgin uppfattas som något prästen i hemlighet gör i riktning mot Gud. Som Martling skriver - mässofferslärans begynnande genombrott var troligen orsaken till att prästen vände sig ad orientem.

Det är troligen dess historiska förankring (se punkt 1) som versus populum tillämpas av romersk-katolska präster (sedan andra vatikankonciliet), trots att riktningen - enligt min mening - förstärker förståelsen av Kristi kropp och blod som ett offer givet åt församlingen, snarare än åt Gud.

3. Nattvarden som gemenskapsmåltid
Nattvarden är en gemenskapsmåltid där församlingen samlas runt nattvardsbordet, med Kristus själv som värd och föda (Luther) och hans församling som gäster. Liturgiskt gestaltas detta bäst om prästen är vänd versus populum. Prästen, som Kristi representant, är värd vid bordet. Likt en husfader vid påskmåltiden leder prästen måltiden, välsignar gåvorna i församlingens åsyn (varför inte? så lär Jesus ha gjort vid nattvardens instiftelse), för att sedan med församlingen dela måltidsgemenskapen genom att själv äta och dricka. Konsekreringen är ingen hemlighetsfull ritual, utan en del av måltidens liturgi.

4. Nattvardsliturgin versus populum - en lektion i troslära för församlingen
När församlingen faktiskt kan se vad som försiggår framme vid altaret, se de genomtänkta liturgiska rörelserna som prästen gör, så bidrar liturgin - som den alltid ska göra - till att tro det som inte kan ses, men som likväl får tros: att Kristi kropp är i brödet och Hans blod i vinet. Det vördnadsfulla handhavandet av de välsignade gåvorna förstärker intrycket av att brödet inte bara är bröd, utan Kristi utgivna kropp. På så sätt minskar prästen risken att omedvetet förmedla allmänprotestantisk villfarelse - nämligen att Kristi sanna kropp och blod inte skulle vara tillstädes.

Jag hoppas med ovanstående skäl ha motiverat varför jag själv celebrerar versus populum. Med detta skrivet menar jag ändå att prästens riktning i gudstjänsten är adiafora. Evangeliska präster tillämpar båda varianterna. Bloggen kan även fortsättningsvis heta Ad orientem versus. Dock kan det bakom ett till synes harmlöst yttre bruk döljas en villolära, varför tydlighet och öppenhet är viktigt. I övrigt ställer sig undertecknad till fullo bakom bloggens intentioner.

f. Hans Peter