OBS! Detta är inte ett inlägg om ämbetsfrågan utan ett inlägg om kvinnoprästmotstånd OBS!Under den gångna helgen var valda delar av Ad orientem versus redaktion på konferens någon mil utanför Göteborg i natursköna och lantliga omgivningar. En weekend på landet helt enkelt.
I samband med konferensen besöktes Gustavii domkyrka. Det var en spännande tillställning. Inte så mycket p.g.a. innehållet i musikgudstjänsten utan p.g.a. den tidsbegränsade utställning som förgyllde lokalerna. Namnet på utställningen är "Präst & kvinna". Utställningen förvånar men stämmer också till eftertanke. Förvåningen består inte i hur vacker Tuulikki Koivunen Bylund var som konfirmand eller hur fräsiga glasögonbågar som hon hade. Detta skrivet utan uppsåt att använda det som en härskarteknik eftersom det både förväntat och sant. Det som förvånar är istället hur upplägget på utställningen går ut på att göra propaganda för de redan frälsta. Bara de redan frälsta kan väl känna att intervjuer med kvinnliga präster om deras FNL-engagemang och deras arbete i New York (med gudstjänstsalen två våningar ner) ger någon avgörande knuff i någon riktning när det gäller ämbetsfrågan. Det är naturligtvis vad utställningen ytterst sett handlar om om låt oss inte tro något annat.
Vad som därmed är intressant är hur mänskligt som frågeställningen framställs. Det vill säga med vilken avsaknad av teologi som frågan angrips. Det handlar om vem som är reko och snälla människor. Här är undertecknad den förste att stämma in i jubelkören: den överväldigande majoriteten av kvinnliga präster är trevliga, snälla och lika intelligenta som sina manliga kollegor. Vore det för sådana frågor skulle jag inte känna någon tveksamhet i ämbetsfrågan. Hur bör man då betrakta det kvinnoprästmotstånd som vilar på liknande banala och mänskliga föreställningar. Med en stark skepsis får man nog rättframt säga. Detta stämmer också till eftertanke.
Samtliga dessa sju präster vittnade på olika sätt om hur det är att vara präst och kvinna i Svenska kyrkan. De vittnade om sina erfarenheter av kvinnoprästmotstånd och hur jobbigt det varit. De har fått vara arga eftersom de blivit så illa behandlade. Likväl kan man konstatera att de flesta av dem var prästvigda och verksamma i en tid då problemen inte kan ha varit så stora. Idag är cirka 1 % av Svenska kyrkans medlemmar motståndare mot 58 års beslut. En av hundra personer skulle alltså kunna ha motståndet mot kvinnors tillträde som motiv för att behandla dessa personer illa. Jag tvivlar inte på att deras berättelser stämmer och jag tvivlar inte heller på att det i vissa fall har handlat om teologiskt motiverade kvinnoprästmotståndare som stått för de överträdelser de har utsatts för.
Däremot måste man skilja mellan det teologiskt motiverade kvinnoprästmotståndet och det chauvinistiskt motiverade kvinnoprästmotståndet. Det senare saknar nog teologiska ramar. utan rör sig genom alla teologiska kategorier. Det kan säkert omfamnas av såväl lekmän som präster och biskopar i Svenska kyrkan. Vänner och bekanta har berättat för mig om hur det gick till när de var predikobiträden i församlingar. Hur de teologiska frågorna gick till de manliga prästkandidaterna och kaffekokningen gick till de kvinnliga prästkandidaterna. Hur många har inte hört att problemen med utköpningen av kyrkoherdar till viss del beror på att kvinnor satts att leda kvinnor till förfång för hela hjorden. Det är naturligtvis ett ovärdigt sätt att förhålla sig till kvinnor som är eller vill bli präster oavsett vilken typ uppfattning man än har om 1958 års beslut. Men extra graverande är det när de som tar varje tillfälle att bejaka 1958 års beslut i det officiella men i slutna kretsar eller genom illa dolda kommentarer agerar som om kvinnopräster vore präster för de mindre vetande. Den typen av dubbelspel där man klappar på axeln med ena handen och sticker kniven i ryggen med den andra handen är ovärdigt de kristna. Detta är ett av de tillfällen där teorin om könsmaktsordningen verkligen förtjänar att tas på allvar.
I samband med konferensen besöktes Gustavii domkyrka. Det var en spännande tillställning. Inte så mycket p.g.a. innehållet i musikgudstjänsten utan p.g.a. den tidsbegränsade utställning som förgyllde lokalerna. Namnet på utställningen är "Präst & kvinna". Utställningen förvånar men stämmer också till eftertanke. Förvåningen består inte i hur vacker Tuulikki Koivunen Bylund var som konfirmand eller hur fräsiga glasögonbågar som hon hade. Detta skrivet utan uppsåt att använda det som en härskarteknik eftersom det både förväntat och sant. Det som förvånar är istället hur upplägget på utställningen går ut på att göra propaganda för de redan frälsta. Bara de redan frälsta kan väl känna att intervjuer med kvinnliga präster om deras FNL-engagemang och deras arbete i New York (med gudstjänstsalen två våningar ner) ger någon avgörande knuff i någon riktning när det gäller ämbetsfrågan. Det är naturligtvis vad utställningen ytterst sett handlar om om låt oss inte tro något annat.
Vad som därmed är intressant är hur mänskligt som frågeställningen framställs. Det vill säga med vilken avsaknad av teologi som frågan angrips. Det handlar om vem som är reko och snälla människor. Här är undertecknad den förste att stämma in i jubelkören: den överväldigande majoriteten av kvinnliga präster är trevliga, snälla och lika intelligenta som sina manliga kollegor. Vore det för sådana frågor skulle jag inte känna någon tveksamhet i ämbetsfrågan. Hur bör man då betrakta det kvinnoprästmotstånd som vilar på liknande banala och mänskliga föreställningar. Med en stark skepsis får man nog rättframt säga. Detta stämmer också till eftertanke.
Samtliga dessa sju präster vittnade på olika sätt om hur det är att vara präst och kvinna i Svenska kyrkan. De vittnade om sina erfarenheter av kvinnoprästmotstånd och hur jobbigt det varit. De har fått vara arga eftersom de blivit så illa behandlade. Likväl kan man konstatera att de flesta av dem var prästvigda och verksamma i en tid då problemen inte kan ha varit så stora. Idag är cirka 1 % av Svenska kyrkans medlemmar motståndare mot 58 års beslut. En av hundra personer skulle alltså kunna ha motståndet mot kvinnors tillträde som motiv för att behandla dessa personer illa. Jag tvivlar inte på att deras berättelser stämmer och jag tvivlar inte heller på att det i vissa fall har handlat om teologiskt motiverade kvinnoprästmotståndare som stått för de överträdelser de har utsatts för.
Däremot måste man skilja mellan det teologiskt motiverade kvinnoprästmotståndet och det chauvinistiskt motiverade kvinnoprästmotståndet. Det senare saknar nog teologiska ramar. utan rör sig genom alla teologiska kategorier. Det kan säkert omfamnas av såväl lekmän som präster och biskopar i Svenska kyrkan. Vänner och bekanta har berättat för mig om hur det gick till när de var predikobiträden i församlingar. Hur de teologiska frågorna gick till de manliga prästkandidaterna och kaffekokningen gick till de kvinnliga prästkandidaterna. Hur många har inte hört att problemen med utköpningen av kyrkoherdar till viss del beror på att kvinnor satts att leda kvinnor till förfång för hela hjorden. Det är naturligtvis ett ovärdigt sätt att förhålla sig till kvinnor som är eller vill bli präster oavsett vilken typ uppfattning man än har om 1958 års beslut. Men extra graverande är det när de som tar varje tillfälle att bejaka 1958 års beslut i det officiella men i slutna kretsar eller genom illa dolda kommentarer agerar som om kvinnopräster vore präster för de mindre vetande. Den typen av dubbelspel där man klappar på axeln med ena handen och sticker kniven i ryggen med den andra handen är ovärdigt de kristna. Detta är ett av de tillfällen där teorin om könsmaktsordningen verkligen förtjänar att tas på allvar.
Det är en väl dold men av många känd sanning att det inte är svårt att vara kvinnlig präst i kyrkan. Det är svårt att vara kvinna. Det som vissa kvinnliga prästerna skriker ut som "kvinnoprästmotstånd" handlar inte om att de är präster utan om att de är kvinnor.
SvaraRaderaAtt kvinnliga kyrkoherdar köps ut beror ofta på att kyrkorådet vald en kvinna i tron att henne ska de kunna styra. När så inte varit fallet har konflikten varit ett faktum.
Åtskilliga är de kyrkoherdar och ordföranden som är ivriga förespråkare, men som blir mäkta irriterade när de upptäcker att en kvinnlig präst också är kvinna d v s t ex föder barn. Lika irriterade som de blir när de upptäcker att den kvinnliga prästen är präst. Hon kan ju t ex predika samma lag och samma evangelium, vilja fira mässa, ha dopen i högmässan mm som den förre manlige prästen...
"Kvinnoprästmotståndet" sitter i kvinnosynen. Men det motståndet, som naturligtvis drabbar alla anställda i kyrkan, tigs det om. Det slätas över med en klapp på axeln. Bortförklaras med antydningar om kvinnans defekter om hon klagar eller anmäler.
Det teologiska motståndet kan naturligtvis ha dessa inslag också. Men det är mer sällan. Min erfarenhet är att det alltid varit lättare att sammarbeta med en genomtänkt motståndare mot kvinnor i ämbetet än många oreflekterande förespråkare. De förra har nämligen varit tvungna att rannsaka sin kvinnosyn både en och två gånger och rensa bort det som eventuellt handlar om kvinnoförakt.
Problemet är att både den svenskkyrkliga och den medial debatten aldrig skulle kunna acceptera en sådan nyanserad diskussion.
SvaraRaderaPersonligen blir jag rasande när jag hör vissa historier om vad som har hänt kvinnliga präster och kandidater.
Naturligtvis kan de olika perspektiven sammanfalla. Men det är ganska sällan jag har stött på det.