Den romerska kyrkoschismen

I det nu aktuella numret av Signum (som undertecknad med glädje tar del av) skriver Magnus Lundberg om den Palmarianska kyrkan. De är ett uttryck för en inte helt ovanlig romersk-katolsk tradition som kallas Sedevakantister. Ordet kommer av sede dvs. stol och vakant dvs. ledig. Denna har bl.a. uppmärksammats i DN för ett antal år sedan (artikeln är skriven av samme Lundberg som i Signum). Där skrivs bl.a. följande.

Efter en tid uppgav Clemente Domínguez Gómez att han själv fick visioner av den heliga jungfrun. Med utgångspunkt i visionerna profeterade han att en schism skulle drabba den katolska kyrkan efter påven Paulus VI:s död, och att Paulus skulle efterträdas av en motpåve som skulle leda kyrkan ännu längre bort från den sanna läran. Samtidigt skulle ­emellertid en ny, sann påve väljas.
....

Under årens lopp har många, troligen större delen, av de biskopar som vigts lämnat den palmarianska kyrkan. År 2000 lämnade sjutton biskopar Palmar de Troya tillsammans med ett antal nunnor och slog sig ned i trakten av Malaga. Denna grupp ser sig fortfarande som medlemmar i den palmarianska kyrkan, men menar att Papa ­Gregorio sedan 1995 har blivit galen. Andra anhängare, såväl biskopar som lekmän, har gått tillbaka till katolska kyrkan, medan åter andra har startat egna kyrkor. Ett exempel är den tidigare palmarianske biskopen Michael Patrick O'Connor Cox, nu ledare för Order Mater Dei. Cox blev bekant för några år sedan då han prästvigde den irländska popsångerskan Sinéad O'Connor.

Trots denna exodus har den palmarianska kyrkan fortfarande minst ett tusental anhängare. De ekonomiska intäkterna har dock minskat. Sommaren 2003 sålde kyrkan sina fastigheter i Sevilla och hela kommuniteten flyttade ut till Palmar de Troya, där man sedan tidigare ägde ett tjugotal hus. Papa Gregorio själv blev under början av 2000-talet alltmer osynlig i kyrkans liv. Den 22 mars 2005 meddelade den palmarianska kyrkan att Gregorio XVII hade dött efter en hjärtattack i Palmar de Troya - alltså inte genom korsfästning i Jerusalem som han själv hade profeterat.

På ett historiskt plan är detta alls inget ovanligt. Tvärtom har kyrkohistorian, särskilt under medeltiden, präglats av att den romerska biskopstronen vid flera tillfällen varit tom. Antingen av politiska skäl eller genom att påven detroniserat sig själv genom falsk lära. En naturlig följd av att tronen är ledig är att den måste fyllas (fattas bara annat). Konklaven har alltså att samlas och välja en ny påve. Ibland har motpåvarna segrat och ibland har de förlorat. Ett av de tidigast exemplen är de arianska påvarna som ersattes av ortodoxa. Den romerska biskopstronen har aldrig varit en säker plats och dess succession är präglad av krumsprång och strösslad med antipåvar.

Ett exempel på en modern grupp som gjort just detta är den Palmarianska kyrkan. Nu är det naturligtvis inte så att detta är den enda rättmätig innehavaren av Petri stol. För den som letar efter ett axplock kan man med fördel ta del av Wikipedias axplock av antipåvar.

I Signum kan man läsa ett varnande exempel som manar till återhållsamhet och andlig klarsyn. Samtidigt inser man att den så ofta kritiserade förekomsten av splittring hos de evangeliska kyrkorna (och för den delen i de kalvinska och baptistiska kyrkorna) förekommer även i romerska sammanhang. Den är i det avseendet alltigenom katolsk. Eller som Paulus skriver: "ty partier måste ju finnas bland eder" inte för att det sker så efter Guds vilja men för att själafienden sätter människor mot varandra och splittrar kyrkor genom villolära och vansinne. Har han tur är det majoriteten i ett samfund han sätter klorna i, har han mindre tur bara en liten spillra.