Att skilja människor från andra

Efter visst övervägande har redaktionen nu beslutat sig för att uppdatera texten på följande vis för att förtydliga och förklara den granskning vi vill underkasta händelserna i Storkyrkan under dagen som gått.

Eva Brunnes tal (eller låt oss kalla det för en predikan) i samband med riksmötets öppnande var positivt i ett särskilt avseende (här finns hela talet upplagt på Stockholms stifts hemsida). Hon försökte verkligen tala till sin samtid. Hon ville att predikan skulle vara en ropande röst som talar in i människors vardag och den politiska verklighet som Sverige nu står inför sedan riksdagsvalet.

Bland annat utspelade sig följande i Storkyrkan (enligt Kyrkans tidnings reportage).

Det var när hon kom in på gårdagens demonstrationer mot rasism som tålamodet tog slut hos Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, partisekreterare Björn Söder och flera av deras kollegor. De lämnade demonstrativt gudstjänsten.

- Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor fortsatte biskopen medan Sverigedemokraterna lämnade kyrkan.

På ett sätt är det berömansvärt. Och man kunde lätt tro att de politiska partierna skulle stå på rad och fördömma denna "skamliga sammanblandning av världsligt och andligt". Nu sker inte detta av kanske lätt förståeliga anledningar. Likväl visar det att Svenska kyrkan i allmänhet har en möjlighet att påverka. Att göra sin röst hörd och sin position sedd. Gott så! Det vore bra om det skedde i större utsträckning. Extra bra vore det om man applicerade den existentiella dramaturgin som finns i den evangeliska tron. Alltså att låta lagens dom kontrasteras av evangeliets förlåtelse genom att säga ungefär följande till människorna. Din känsla av att du är otillräcklig, av att du är en dålig människa och att samhället har en rutten sida, den är inte fel utan helt rätt. Än värre, detta leder dig bort från gemenskap med andra människor, bort från gemenskap med Gud och till evig död. Men du lyckliga människa som har en frälsare som förlåter dig alla dina skröpligheter. Det är Jesus den korsfäste och uppståndne i hans namn blir du räddad. Stå upp och synda inte mer.

Denna dramatrugin hade Eva Brunne med samma stilistiska skicklighet som det tal hon höll idag kunnat hålla till uppbyggelse för alla människor. Hade hon, likt Schartau och hans lärjungar, använt de psykologiska och retoriska mekanismer som provocerade sverigedemokraterna för att försöka omvända en och annan syndare i bänkarna hade det kanske inte överraskat. Det hade också varit av Herrens nåd och ett verkligt under. Istället är talet ett mer eller mindre förtäckt sätt att ta bladet från munnen och fördömma Sverigedemokraterna.

Hon har tydligen misstagit sig på vad Wejryds tal (vid kyromötets öppnande) om "radikal öppenhet" innebär. Hon må ha rätt i sak men även om predikan i vissa delar innehåller sådant som inte saknar uppbygglighet så är delar av predikan fördömande mot vissa av riksdagens ledamöter. Ingen människa kan (trots hennes nekande i efterhand) tro att predikan inte var riktat mot Sverigedemokraterna. Vilket innebär att åtminstone 5,8 % av Sveriges befolkning torde känna sig exkluderade från den kyrka som ska ha låga trösklar och högt till tak..

Brunne verkar ha misstagit den kristna satsen "alla är välkomna till Guds rike" med den samhälleliga satsen "alla är välkomna till Sveriges rike". Det är inte samma sak och även om den andra satsen skulle ha giltighet så kan den aldrig förta den första satsens absoluta sanning och primas.

Att Brunne skulle mena att man ska sälla sig till våldsverkarna och kasta sten på Sverigedemokraterna (vilket somliga tycks tro) är naturligtvis en övertolkning av följande statser.

Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.

Så menar hon naturligtvis inte. Läser man hela hennes predikan är det fullständigt tydligt. Men hela predikan har en antydan av en annan tanke. Nämligen följdande: på djurens gård är alla djuren jämlika men vissa är mer jämlika än andra. I Svenska kyrkan är alla jämlika men vissa är mer jämlika än andra. I Svenska kyrkan talar man också gärna om vad andra bör göra men inte om vad man själv borde göra. Man talar gärna om kärleksfulla principer och kallar det evangelium. Man kallar också gärna andra för hycklare eller för dömande men ser inte alltid att man själv dömer andra. Det är ett problem.

Det är också ett problem att man under sken av "tolkningen av evangelium i vår tid" inte ser att det är en lagiskhet som förkunnas. "Alla ska med" och "alla är förlåtna" förbyts mot "tyck detta" eller "var såhär". Det är bara en annan lag som förkunnas. Detta är inte första gången som etablissemanget visar att alla inte är välkomna i kyrkan.

Detta är ett typexempel på just den problematik som Anders Wejryd pekade ut i sin predikan vid kyrkomötets inledningsgudsstjänst (Mer om detta bl.a. här och här).

- (Svenska kyrkan är) alltför upptagen av att göra sig populär, alltför upptagen av att hålla fast vid rötter och traditioner, alltför slarvig med hävdvunna moralföreställningar, alltför feg med budskapen om radikal öppenhet, sa han.

Det är kyrkans uppgift att förkunna evangelium. Inte att lära ut en annan lag. Om det är så beklämmande, som man kan tycka att det är, att Sverigedemokraterna är ett parti som 5,8 % av svenska folket tycker ska finnas i Sveriges riksdag så är förkunnelsen mot det en straffpredikan. Det är en lagens förkunnelse. En sådan hör hemma i världen där Kyrkan också har en uppgift att förkunna Guds vilja på profetiskt vis. Att förkunna hans lag kring hur vi människor ska behandla varandra. Men i något kyrkorum hör en sådan lagens borgerlig förkunnelse inte hemma. I vart fall inte utan ett förlåtelsens evangelium för alla syndare. Och i synnerhet inte under evangeliets täckmantel.

Som Paulus skriver. Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. Rättfärdighet från Gud uppenbaras i evangelium, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva av tro. ... Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige skall leva av tro. Men lagen säger inte "av tro", utan den som håller dessa bud skall leva genom dem. På vilket sätt är detta samma evangelium som Brunne predikade?

Det är en sorgens dag när Svenska kyrkan inte förkunnar evangelium utan lagen. Brunne hade valmöjligheten att predika starkt och antirasistiskt. Hon hade kunnat förkunna evangelium och säga att Gud inte gör skillnad på judar och greker; att evangelium räcks till alla syndare oavsett färg, form och åsikt. Den möjligheten hade hon. Hon hade möjligheten att låta Guds rike få utbreda sig också i riksdagens korridorer. Men hon valde att förkunna lagen, en lag som majoriteten av åhörarna ville höra. Att peka ut vissa speciella syndare i åhörarskaran och sänka dem under alla andra församlade torde vara ett kapitel som är förbi i Svenska kyrkan. Brunne gjorde det medveten om att det fanns människor som aldrig mer skulle vilja sätta sin fot i Storkyrkan. Det innebar också att hon gav Sverigedemokraterna rätt. De hade all anledning att resa sig upp och gå ut ur kyrkan för de hörde ett annat evangelium än det som hörts sedan Jesus hängdes på korset och tog på sig lagens förbannelse för oss. För Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä. Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft.

Vad som är värre är att Eva Brunne borde kunna ha förutsett att något sådant skulle kunna hända. Hennes slughet eller oförtänksamhet innebar alltså att en samling oetablerade politiker gjorde bort sig inför media och kungahuset. Det var inte snyggt.

Frågan kvarstår: när ska Svenska kyrkan våga lyfta frågan om radikal öppenhet på allvar, för alla?