En fråga om vigselrätt

På sidan sju i nummer 42 av Kyrkans tidning adresseras nu följderna av att Tord Nordblom (även känd som Tord bekännaren) tillsammans med två kollegor blivit befriade vigselrätten. Kyrkans tidning konstaterar att även fler personer skulle vilja avsäga sig vigselrätten men att man avvaktar vad detta prejudicerande fall skall få för konsekvenser för de inblandade (se bl.a. Håkan Sunnlidens blogg). Vänta behöver de antagligen inte göra länge eftersom domkapitlet i Göteborgs stift har skickat följande frågor till de tre bekännarna.

1. Den som har förordnande som vigselförrättare inom Svenska kyrkan är inte skyldig att förrätta vigsel. Vilka skäl har föranlett att Du ändå avstår från det vigseluppdrag som DU fått som präst i Svenska kyrkan?

2. Hur ser du på de konsekvenser som Kammarkollegiets beslut att återkalla ditt förordnande som vigselförrättare får för församlingen?

3. Hur ser du på de konsekvenser som Kammarkollegiets beslut att återkalla Ditt förordnande som vigselförrättare får för Dina kollegor?

4. Inser Du att Din tjänstbarhet som präst förändras i och med att Du inte längre kan förrätta vigslar inom Svenska kyrkan?

Ragnar Persenius uppger bl.a. följande i en replik som ges i samman nummer av Kyrkans tidning.

Enskilda präster förfogar inte över kyrkans vigningstjänst och beslutet att som normalordning koppla vigselgudstjänsten till den vigselrätt som staten förfogar över. Vill man få bort den kopplingen, får man verka för att kyrkan ändrar sitt beslut. Vill man att obligatoriskt civiläktenskap införs, måste man agera politiskt. Det är att agera solidariskt – och demokratiskt. Det stämmer också bättre med de vigningslöften som vi avgett vid prästvigningen.

I Svenska kyrkans största oppositionstidning, Kyrka och Folk, ger Tord Nordblom själv motiveringen till sitt agerande på ungefär följande sätt. Samma år som han prästvigdes ingick han också äktenskap. De löften avgavs i samband med sitt äktenskap har både han och hans hustru hållit. När det gäller hans prästvigningslöften är inte dessa några ensidiga förpliktelser utan även här finns ett ömsesidigt ansvar. Här har han själv hållit de löften han har avgett men Svenska kyrkan har svikit. Därför kan han rimligen inte förväntas foga sig i en ogudaktig ordning bara med hänvisning till prästvigningslöftena. Härmed synes Persenii trut tilltäppt.

Som en kommentar till detta kan under tecknad anföra följande. Det finns två brännande frågor inbakade i denna historien. Den första gäller hanteringen av äktenskapsfrågan och den andra gäller strategi i kyrkokampen. I samband med att kyrkomötet skulle besluta om kyrklig välsignelse över ingångna partnerskap undertecknade nästan 1000 präster i Svenska kyrkan ett upprop, eller låt oss kalla det för en bekännelse, mot nyordningen. Denna s.k. Hyssnabekännelse var en tydlig markering i fråga om rätt och fel i äktenskapsfrågan. Nu har vi kommit i skarpt läge. Nu är frågan om hur man hanterar den på förhand mycket tydligt förutsådda situationen.

I samtal med några högkyrkliga präster beklagades det friskt över de anpassningar som Svenska kyrkan gjorde gentemot makten. Vackert så. I många delar hade de dessutom rätt. Det fanns en allt för långtgående anpassning som akut hotar Svenska kyrkan som ett salt och ett ljus.

Men samtalet tvärdog, av outgrundlig anledning, när jag påpekade att Svenska kyrkan stod inför följande problematik. Svenska kyrkan är tvungen att försöka behålla majoriteten av medlemmarna samtidigt som man vill behålla majoriteten av gudstjänstfirarna tillsammans med deras präster. Det kunde verka som om valet stod mellan att driva bort den ena eller andra gruppen. Så är det i verkligheten inte. Valet står mellan ståndaktighet i kombination med en enorm pedagogisk utmaning i förhållande till Svenska folket eller anpassning till samhället i kombination med ett chickenrace med församlingar och präster. Ett chickenrace som går ut på anpassning eller utrensning. Av förklarlig anledning väljer Svenska kyrkan att hunsa med minoriteten. Den anledningen är att minoriteten faktiskt anpassar sig.

Den verkligt effektiva metoden för att sätta press på Svenska kyrkan vore att sätta hårt mot hårt. Inte att avvakta att Svenska kyrkan accepterar sättet man driver kyrkokamp. Det vore ju galet att tro att man kan vinna den striden om man låter motståndaren sätta spelets regler.

Följaktligen kan jag konstatera att Svenska kyrkan agerar korrekt ur ett organisatoriskt överlevnadsperspektiv. Så länge minoriteten sakta anpassar sig till alla felaktigheter så kommer man fortsätta att bli överkörda. Den enda framkomliga vägen är om man grusar underlaget för Svenska kyrkans taktiska analys. Det vill säga gör motstånd och anpassa er inte. En början vore ju om dessa Hyssnabekännare alla anmälde till domkapitlet att de ville slippa vigselrätten. Ställer man domkapitlen inför fullbordat faktum då kan man lyckas. Avvaktar man domkapitlets godkännande av handlingssättet får man vänta till det nya Jerusalem kommer ner från himlen.