Och sakramenten rätt förvaltas...

I senaste Kyrkans tidning berörs frågan om alkoholhaltigt vin i nattvarden. Mikael Bedrup, präst och nykter alkoholist, går till hårt angrepp mot kyrkans ordning med alkoholhaltigt vin. I samma nummer får Björn Fyrlund, vice ordförande i AKf, försvara denna tradition. ”Utan vin blir det ingen nattvard” lyder rubriken på intervjun med Fyrlund.

Frågan har två sidor, som ofta blandas samman. Den ena sidan handlar om att fira nattvarden i enlighet med Jesu instiftelse. Den andra sidan handlar om pastoral omsorg om enskilda individer, t ex nyktra alkoholister. I det senare är den enskilda själavården oundviklig, som också Fyrlund påpekar. Nattvardspraxis kan inte utan vidare anpassas till det hav av okända människor som i våra dagar äntrar nattvardsbordet, även om alkohol är ett ”gigantiskt samhällsproblem” (citat Bedrup). I fornkyrkan var nattvardsbordet stängt för dem som inte var döpta, som inte hade blivit undervisade i kristen tro och om nattvardens väsen och bruk. Kanske skulle vi börja med att söka oss tillbaka till denna praxis, för att också lösa frågan om nattvard för nyktra alkoholister? Det är i undervisningen och den enskilda själavården som en framkomlig väg för den enskilde uppstår och där kyrkan tar ”människors svaghet på allvar” (för att citera Mikael Bedrup). För det måste vi göra. Ta människors svaghet på allvar.

Att, istället för nämnda väg, börja experimentera med förvaltningen av altarets heliga sakrament är inte att ta människors svaghet på allvar. Dels handlar det om trohet mot den Herre som – utan vår förtjänst – valde att instifta den måltid som ger oss del i Kristi kropp och blod. Han kunde låtit bli. Han kunde också förordnat druvsaft som medel för sitt blod. Men det gjorde han inte. Han gjorde som han ville. Och vad vill vi? Ha något annat? När Johannes på Patmos fick se den uppståndne föll han ner som död (Upp 1:18). Av vördnad, av förskräckelse över egen ovärdighet och över Herrens helighet. Han började inte ställa krav på lite mindre strålglans från Jesus för att lindra ögonen. När vi kommer inför vår Herre är det alltid Han som får tala. Till punkt. Och i sin godhet bestämma hur det ska vara. Därefter får vi tacksamt säga vårt Amen.

Och dels handlar det om pastoral omsorg om nattvardsdeltagarna. Under min pastorala träning fick jag det rådet att alltid minimera risken för oroliga frågor hos nattvardsgästerna. Varje avsteg från Bibelns lära om nattvarden och kyrkans tradition ger upphov till frågor. ”Det var en kvinnlig präst!” ”Det var lingonsaft!” ”En konfirmand assisterade!” ”Prästen hade egenformulerade instiftelseord!” Det är möjligt att det i enskilda av nämnda fall fortfarande räcks Kristi kropp och blod till mottagaren. Men blotta avsteget från Bibeln och kyrkans tradition väcker oro, tvivel, och lämnar människor i ovisshet. Kanske inte hos pastor Bedrup – men hos många av dem som tiderna igenom firat nattvard i enlighet med en enhetlig kyrklig tradition. De kanske är svaga kristna. Men i sådana fall: ”Svenska kyrkan måste ta människors svaghet på allvar” (för att citera Mikael Bedrup).

Kyrkans tradition kan förvisso ta miste (jfr reformationen), men bevisbördan ligger tung på dem som för nattvardens bruk vill byta bort den dryck Jesus använde – om vilken han sade ”detta är mitt blod, förbundsblodet, utgjutet för många till syndernas förlåtelse”.

(Om vad och hur vin är talas det bl.a. här: Luk 22:18; Ps 4:8; Joh 2:10; 1 Tim 5:23).

f. Hans Peter