Wejryds eller hemskingarnas historieskrivning?

Mot en vänlig inrådan av en kyrkomötesledamot tog jag upp den bok som denna fått av Svenska kyrkans politiska nervcentrum; kyrkomötet. "Uppdrag ärkebiskop - samtal med Anders Wejryd" skriven av David Berjlund. Jag tycker Wejryd verkar vara en trevlig man. Ibland lite för intresserad av väsentligheter och lite för lite intresserad av kyrkligheter. Men men det är ju ett ganska brett spektrum av intresseområden som man ställs inför från Uppsalatronen. De mer tillspetsade tungorna säger iofs. att han bland sin andaktslitteratur hittar denna bok.


Två små saker kunde jag anmärka på. Det första är att han verkar vara en person med ett gott uppsåt. Han är inte en maktmänniska eller en människohaj. Han vill nog det bästa för Svenska kyrkan (org nr 252002-6135). Jag tror att det hade kunnat vara givande att sitta ner och diskutera Svenska kyrkan med honom på samma sätt om jag tror att det hade varit gott att försöka rota i de teologiska nyanserna tillsammans med honom. Det är t.ex. mycket spiken på huvudet när han i kapitel fem "Hur ska man leva?" efterlyser nyansering i de etiska debatterna. (naturligtvis om sexualitet) Det är verkligen sant att det finns mycket få verkligt givna svar i många sådana sammanhang. En självsäker kyrka som står säkert i sin bekännelse och i sin tradition kan relatera till denna på nya och kreativa, fördjupande och överraskande sätt. Man kan jämföra med hur den svenska högkyrkligheten fram till och med 1958 lyckades vara trogen mot bekännelsen och samtidigt se nya tillämpningar av densamma. Det var kreativt, befriande och verkligt gott.

Det illustrerar också huvudvägen för en stark kyrkoprovins. Till höger om detta finns det dike som kallas repristination. Det betyder att allt som är av betydelse har redan sagt eller skrivits. Alla teologiska spörsmål besvaras bäst genom romerska encyklikor. Till vänster om vägen finns diket som kallas övernyansering. Det vill säga att man nyanserar sig till det inte finns någon färgskala kvar. I ett samtal eller diskussion klistrar man sig till denna personen för att vinna dessa godkännande.

Dessvärre är den andra saken som jag vill anmärka på just detta. På sidan 132 i kapitlet som handlar om att alla får vara med i Svenska kyrkan står bl.a. följande.

"Det blev lite hårda tag ibland, säger Anders Wejryd. Fast när han säger det låter det inte som "hårda tag". Mer som bekymmer.

Mest hallå var det i början. Tre killar hade fått löfte av den förre biskopen att prästvigas. - Och så sa de till mig att de inte kunde tjänstgöra med kvinnor, eller ta emot nattvarden av en kvinna,
för att det var inte på riktigt. Då kunde jag ju inte prästviga dem. Rollen kan se ut att ha handlat om att stänga dörrar, och hålla emot. Kasta ut.

Lite mer än femtio år efter att Svenska kyrkan började viga kvinnor till präster kan man titta på den segdragna kvinnoprästdebatten ... [b]ilden blev att kyrkan böjde sig för statsmakterna, och att kvinnoprästmotståndarna var offer för en intolerant kyrka.

Anders Wejryds tid som biskop i Växjö var, i den historieskrivningen, ett mörker. Folk som ville bli präster fick inte ."

Nu gäller det att hålla i hatten. Var det verkligen så att Wejryds tid i Växjö var en fruktansvärd tid i hemskingarnas historieskrivning kring livet i vildingarnas land? Svaret är faktiskt nej. Wejryds tid betraktades inte som en särskilt slem tidsålder. Tvärtom är han en av de biskopar i Svenska kyrkan som prästvigt flest motståndare till 1958 års beslut, han tillsammans med Hans Stiglund och Carl Axel Aurelius. Här kan nämnas komminister X, Y, Z, Å, Ä, Ö, XZ , diakonerna, Y, K, X, Z, samt pastorsadjunkterna A, B, C, D, E osv. Utöver det flagranta kyrkoordningsbrotten som det innebär är det på det hela taget inte så mycket att skämmas över. Snart sagt alla i Svenska kyrkan som har rätt att prästviga någon har vid ett eller annat tillfälle, fullt medveten om detta prästvigt en eller flera. Tanken att biskoparna inte längre medvetet prästviger kvinnorprästmotståndare är så nära vi kommer en officiell lögn i svenskkyrkliga sammanhang. Det är därtill ett svek gentemot de kvinnor man viger till präster och undervisar att motståndet mot 1958 års beslut är en kränkning av dem.

Varför säger karlen då att hans ämbetstid var en mörk tid i motståndarnas historieskrivning? Sannolikt eftersom han så förtvivlat söker nyansering där sådan kräver en verkligt självsäker och stark position. Den nyansering han hade kunnat välja vore: "jag begick med öppna ögon ett, av många, kyrkoordnignsbrott. Det gjorde jag inte för att jag tycker vi ska ändra på ordningen men för att den regeln saknade undantag och det tyckte jag var orimligt när prästkandidaten Y var så härlig. Dessutom lovade han att inte söka sig till församlingar med kvinnopräster. Det var kanske fel men så gjorde jag." En position där nyansering inte bara betyder eftergift utan också djärvhet. Den säkerheten har uppenbarligen inte Wejryd. Eller som man också har hört sägas: med en sådana nyanseringsförmåga vem har bruk för lögnaktigheten?