Reformation.nu

Följande upprop för reformation är hämtad från Dr. Gene Edward Veiths blogg. Idag är det årsdagen av den helige Martins försök att reformera den romersk-katolska kyrkan eftersom han hamrade upp teserna om avlaten på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Hans arbete är inte slutfört eftersom Kyrkan ständigt måste reformeras.

The original Reformation, whose anniversary we mark on October 31, began in 1517 as an attempt to bring medieval Catholicism back to the Gospel, the Bible, and Vocation. It has occurred to me that today the various Protestant churches need that same Reformation.

THE GOSPEL. Luther nailed his theses on the church door to challenge the practice of selling indulgences. In effect, people were told to give their money to the church, whereupon they would get to go straight to eternal happiness in Heaven. Today, in many Protestant churches, people are being told to give their money to the church, whereupon they are told that they will get health, wealth, and temporal happiness in this world. But the Prosperity Gospel is not the Gospel!

Neither is the Social Gospel of the liberal mainline Protestants, which construe the Kingdom of Heaven as an earthly utopia. Neither is the Social Gospel of many conservative churches, which construe the Kingdom of Heaven as an American civil religion.

In sophisticated theological circles, both of mainline Protestants and among a surprising number of evangelicals, the Gospel has to do with inclusion, of being accepted into the church community. The “New Perspective on Paul” says that the Apostle did not teach justification by grace through faith apart from the Law, as Protestants used to all agree. Rather, by “Law,” he just meant the setting aside of the Judaic ceremonial law. He was concerned with inclusiveness, of allowing Gentiles to become full members of the church alongside of Jews. Not salvation from the guilt and sin that comes from violating the moral law. Similarly, the business of the church today should be including everybody, not proclaiming a supernatural salvation grounded in redemption from sin.

The actual Gospel is the good news that Jesus Christ has, through His life, death, and resurrection, atoned for the sins of the world. The Protestantism that has drifted away from this Gospel is in need of Reformation.

THE BIBLE. Medieval Catholicism did believe in the Bible. They just didn’t use it much. Today’s mainline Protestants don’t believe in it at all. Many conservative Protestants believe in it–acknowledging its authority, inerrancy and all–but they have stopped reading it in their services and their sermons sometimes have not a shred of Scripture in them. Instead, the preaching is about self-help, pop psychology, politics, or generic inspiration. Sometimes the message is “believe in yourself” or even “have faith in yourself.”

The Reformers taught that the Word of God is not only authoritative, but a means of Grace. They preached the Law, to bring their listeners to repentance, and then they proclaimed the Gospel of free forgiveness in Christ. In the words of Walther, they preached faith into their listeners’ hearts.

The Protestantism that has drifted away from the Word of God is in need of Reformation.

VOCATION. Medieval Catholicism believed that the highest holiness required rejecting marriage, economic labor, and participation in the state. Instead, they required their clergy to take vows of celibacy, poverty, and obedience to church authorities (to whose laws they were subject instead of the laws of the land). The Reformation taught that God calls all Christians to love and serve their neighbors in the vocations of the family, the workplace, the state, and the church. God Himself is present in vocations. Vocation was the Reformation doctrine of the Christian life.

Today, many Protestants are torn between a hyperspirituality that denies the significance of earthly life and a hypermaterialism. They do not know how to express their faith in their vocation as citizens. In their work, they either try to formulate a distinctly Christian way of exercising their professions, or they consider their work to be nothing more than a way to keep themselves alive and prosperous until they can go to church and engage in “church work” through the week. Meanwhile, the Christian family is at risk, as the divorce rate is as bad or even somewhat worse than that for unbelievers, a clear sign that Protestants have forgotten the vocation of the family.

The doctrine of Vocation solves the Christian’s problems of cultural engagement, political involvement, and being “in, but not of” the world. It does so by affirming the spiritual significance of the “secular” order while preventing the Church from being secularized.

The Protestantism that has drifted away from Vocation is in need of Reformation.

Hur påven visar vägen för kristenheten

Dagen och Vatikanradion rapporterar om hur de angloromersk-katolska biskoparna uppmanar männsikor att fira Halloween kristligt. Vatikanradion skriver bl.a. följande.

Tänd ett ljus i fönstret för att ge ett synligt tecken på tron på Gud! Biskoparna i England och Wales har uppmanat de kristna i Storbritannien att på detta sätt fira Halloween den 31 oktober. ”Night of Light” kallas detta initiativ som har organiserats av rörelsen ”Cor et Lumen Christi” i syftet just att framhäva den kristna autentiska innebörden av Allhelgonadagen. Inga upplysta pumpor, häxor och utklädnader överallt - utan de troende engelsmännen är ombedda att istället fira denna högtid, kanske, genom att delta i en Mässa eller klä ut barnen till helgon eller att sätta på sig själva något vitt klädesplagg, såsom tecken på sin trohet till Kristus, som är världens Ljus.

”Halloween har blivit den största kommersiella högtiden efter Jul och Påsk och ögonblicket har kommit för att erinra de kristna om vad denna högtid i verkligheten är, för firandet av de religiösa högtiderna är en viktig del av vår katolska kultur”, säger mons. Conry, biskop i Arundel och Brighton och ordförande för biskopskonferensens avdelning för evangeliseringen och katekesundervisningen. ”Att tända ett ljus, kanske intill bilden av Kristus, skulle kunna vara ett effektivt sätt för att visa folk att vi har ett hopp på en annan än oss själva”.

Anslutningen till initiativet ”Night of the Light” kommer att vara ett konkret svar på den vädjan som Benedictus XVI gjorde under sin apostoliska resa i Storbritannien nyligen - nämligen att göra vår tro synlig i samhället, sägs det i en kommuniké från biskoparna i England."

Detta är ett lysande exempel på vad en självsäker och reflekterande kristen kyrka kan inneära i form av motkultur. En motkultur både i förhållande till kommersialism och olika diaboliska uttryck i vår samtid. I Kyrka och Folk, nr 43, avhandlas samma tema men utan att våga peka med hela handen på hur man istället kan använda insikterna om det ockultas existens till att formera en motkultur. En motkultur som kan verka omvändande istället för nedbrytande. Då kan man i själva kulturen predika evangelium snarare än lagen.

Den typen av kristendom är så mycket mer lockande än den hyperkristiska och negativistiska kristendomen. Samma handlingsmönster kan framhållas alla sammanhang därkristendomen utmanas av samhället. Istället för att fokusera på vilka som inte ska ingå äktenskap fokusera på att verkligen ingå kristna äktenskap och fira dem såsom ingen annan firar. Då förstår människor att det kristna äktenskapet är något annat än bara ett partnerskap mellan tillräkneliga och frivilliga människor. Istället för att fokusera på hur man inte kan fira nattvarden så fira den med största värdighet, med glädje och uppskattning. Då förstår alla att det är någonting mer än en gemenskapsmåltid mellan människor utan ett heligt möte med den korsfäste och uppståndne.

Häri ligger den stora utmaningen: att våga förpacka tron så att den inte framstår som kritisk och konservativ utan som livsbejakande, befriande, helig, glädjerik och förnyande. Utan att för den sakens skull förlora den frimodiga bekännelsen och den självständiga och självsäkra problemformuleringsrätt som följer med den. Här visar Benediktus den XVI på en väg framåt i det att han håller på att omvandla den romersk-katolska kyrkan till en verkligt frimodig och bekännande kyrka.

Versus populum

Undertecknad ser anledning att markera en viss distansering till mäster Abrahams kritik avversus populum, som han kallar för "spektakel". Nedan följer fyra goda skäl till att prästen celebrerar versus populum vid nattvarden:

1. Liturgihistoriskt har versus populum ett starkt stöd.
Själv är jag ingen expert på området fornkyrklig liturgi och kyrkoarkitektur. En auktoritet i ämnet däremot, Carl-Henrik Martling, visar i Talande tystnad bl.a. att de allra äldsta kyrkorna hade Jerusalems tempel som modell. Ingången låg i öster, det allra heligaste i väster. Prästen stod bakom altaret i väster, vänd därför mot öster (dvs. mot församlingen). Mot öster (dvs. mot in-/utgången) vände sig också församlingen med sina böner. Senare kom kyrkornas kor och altare att läggas i öster, och ingången i väster. Citat Martling: "När altaret på 400-talet placerades i öster, ställde sig prästen såsom förut bakom altaret, versus populum, med ansiktet mot folket. Senare ställde han sig framför altaret med ansiktet mot öster, ad orientem. Det skedde troligen i samband med mässofferslärans begynnande genombrott på 800-talet." (s 53, utgåvan från 2004) Jag kan inte gå i god för det sista av Martlings påstående, men tycker att det är ett rimligt påstående, av följande anledning:

2. En rätt förståelse av sakrament föredrar versus populum
I den evangeliska förståelsen av sakrament och sacrificium, Guds väg till oss ("från öster") och vår "väg" till Gud ("från väster"), står prästen vänd mot församlingen när han talar å Guds vägnar. Det sker i avlösningen, i Ordets gudstjänst, i välsignelsen OCH (enligt vår evangeliska förståelse) i mässan. Mässan är som helhet en gåva från Gud. Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse är en gåva till församlingen. Om liturgin entydigt följer mönstret att prästen står vänd mot församlingen när han talar Kristi ord å Kristi vägnar - till församlingens välsignelse - så blir det direkt motsägelsefullt om han vänder ryggen åt församlingen när Kristi heliga ord av instiftelse läses.

Nuförtiden talar en del om nattvardsbönen på ett sådant sätt att instiftelseorden räknas som en del av bönen. Då är det också logiskt att prästen står vänd mot altaret, vädjande till Gud om att han ska göra något av brödet och vinet. Men i evangelisk förståelse är Kristi ord det avgörande vid konsekreringen av nattvardsgåvorna. Därför borde prästen - i harmoni med när han återger Kristi ord i evangelieläsningen - stå vänd mot församlingen. Nu innebär detta att den eukaristiska bönen och övriga böner till Gud i mässan riktas åt "fel" håll, versus populum - mot folket. Men hellre det, än att hela mässliturgin uppfattas som något prästen i hemlighet gör i riktning mot Gud. Som Martling skriver - mässofferslärans begynnande genombrott var troligen orsaken till att prästen vände sig ad orientem.

Det är troligen dess historiska förankring (se punkt 1) som versus populum tillämpas av romersk-katolska präster (sedan andra vatikankonciliet), trots att riktningen - enligt min mening - förstärker förståelsen av Kristi kropp och blod som ett offer givet åt församlingen, snarare än åt Gud.

3. Nattvarden som gemenskapsmåltid
Nattvarden är en gemenskapsmåltid där församlingen samlas runt nattvardsbordet, med Kristus själv som värd och föda (Luther) och hans församling som gäster. Liturgiskt gestaltas detta bäst om prästen är vänd versus populum. Prästen, som Kristi representant, är värd vid bordet. Likt en husfader vid påskmåltiden leder prästen måltiden, välsignar gåvorna i församlingens åsyn (varför inte? så lär Jesus ha gjort vid nattvardens instiftelse), för att sedan med församlingen dela måltidsgemenskapen genom att själv äta och dricka. Konsekreringen är ingen hemlighetsfull ritual, utan en del av måltidens liturgi.

4. Nattvardsliturgin versus populum - en lektion i troslära för församlingen
När församlingen faktiskt kan se vad som försiggår framme vid altaret, se de genomtänkta liturgiska rörelserna som prästen gör, så bidrar liturgin - som den alltid ska göra - till att tro det som inte kan ses, men som likväl får tros: att Kristi kropp är i brödet och Hans blod i vinet. Det vördnadsfulla handhavandet av de välsignade gåvorna förstärker intrycket av att brödet inte bara är bröd, utan Kristi utgivna kropp. På så sätt minskar prästen risken att omedvetet förmedla allmänprotestantisk villfarelse - nämligen att Kristi sanna kropp och blod inte skulle vara tillstädes.

Jag hoppas med ovanstående skäl ha motiverat varför jag själv celebrerar versus populum. Med detta skrivet menar jag ändå att prästens riktning i gudstjänsten är adiafora. Evangeliska präster tillämpar båda varianterna. Bloggen kan även fortsättningsvis heta Ad orientem versus. Dock kan det bakom ett till synes harmlöst yttre bruk döljas en villolära, varför tydlighet och öppenhet är viktigt. I övrigt ställer sig undertecknad till fullo bakom bloggens intentioner.

f. Hans Peter

Valet är gjort; ledare från Kyrka och Folk

Ad orientem versus har nu tagit mod till oss och publicerat en ledare från tidningen Kyrka och Folk. Kyrka och Folk är Svenska kyrkans ledande oppositionstidning. Prenumerationerna är överkomliga och alstren väl värda att läsas.

När dessa rader publiceras är det bara halvannan vecka kvar till de allmänna valen. Ett särskilt val som redan har genomförts är den organiserade högkyrklighetens vägval. När Missionsprovinsen bildades ställde sig många företrädare för aKF (arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse) och SSB (Societas Sancta Birgittae) lindrigt talat avvisande. En och annan på den högkyrkliga kanten föreställde sig kanske då att alternativet var att fortsätta som förut, alltså med tjänster inom systemet, men uttalade kyrkokritik på en och annan punkt och med en pensionerad biskop som andlig fader.

För ett år sedan kallades så biskop Bertil Gärtner från sin jordiska tjänst och den lätt förutsägbara krisen inträffade. Till vem skulle man vända sig nu? Tydligtvis har den förre Visby-biskopen Biörn Fjärstedt, nåtts av propåer att försöka axla den fallna manteln. Som biskop har han med sina rika gåvor säkert uträttat mycket gott inte minst i arbetet med Teobalt, det teologiska samarbetet omkring Östersjön. Men väsentligt att minnas när det gäller just att utöva ett alternativ ledarskap är det väl relevant att minnas att Fjärstedt har prästvigt kvinnor, inte motsatts sig de nya behörighetsreglerna från 1993, som ju egentligen stänger dörren för präster som inte accepterar ordningen med kvinnliga präster.

I en debatt med undertecknad i SPT gjorde han sig också till tolk för ett uppenbarelsebegrepp som inte gör tydlig skillnad mellan den allmänna i naturen och historien och den särskilda uppenbarelsen i Bibeln. I artiklar och intervjuer i tidningen Dagen under sommaren framträder Fjärstedt som om han ansluter sig mer eller mindre till hela den kristna idéhistorien, från Jesus till Mao för att använda en titel från en känd bok i kyrkohistoria.

Den snart sagt enda del av dogmhistorien som inte tycks få plats i biskops Fjärstedts tankevärld är den lutherska. Det säger sig självt att den samlade massan av idéer i den kristna historien som vuxit fram i skarpaste kontrast mot varandra måste bli ett något trubbigt instrument att utöva kyrkokritik med och bjuda på betydligt tuggmotstånd när det gäller att smälta och få ihop till en integrerad helhet.

När begrepp som katolicitet, klassisk kristendom och ekumenisk kristendom används så att själva kvantiteten blir en avgörande kvalitet blir det svårt att förstå hur han och högkyrkligheten med honom skall kunna avgränsa sig från de nya lager i den kristna idéhistorien som den nya, sekulära teologin erbjuder.

När ordningen med kvinnliga präster fördes fram i debatten från 1946 och framåt stod högkyrkligheten väl rustad att ta strid i frågan. Genom kombinationen av det hierarkiska draget (det som betonar att präst och biskopsämbetena är väsentliga för kyrkan) och det bekännelsetrogna draget kunde man vinna debatten trots att man förlorade den politiska kampen. Man kunde också länge behålla en respekt för sin ståndpunkt. När aKF nu tyr sig till biskopar som Fjärstedt, Weman och Persenius så kan det bara tolkas så att man har lagt ned motståndet mot kvinnliga präster. Det faktum att flera högkyrkliga på senare år blivit kyrkoherdar och blivit prästvigda måste ju också betyda att de valt att lägga ned sitt motstånd (att man medvetet skulle ljuga och bedra biskopar och domkapitel vore ju helt otillbörligt att misstänka högkyrkliga för).

Motståndet mot kvinnliga präster som under 60 år vållat så mycket strid och sår och lidande i kyrkan inåt och så mycket badwill för kyrkan utåt har haft som sin enda ursäkt att frågan om kvinnliga präster inte är en ordningsfråga som det står människor fritt att ändra på utan en lärofråga där Guds ord har avgjort. Om man nu inom aKF och SSB kommit fram till att detta varit fel, att frågan om kvinnliga präster inte är en lärofråga, där våra samveten är bundna, då vore det väl på sin plats att offentligt erkänna detta och att i offentliga försoningsgudstjänster låta oss få se alla de som nu knyter an till kvinnoprästvigande biskopar och som förklarat sig villiga att fullt ut tjänstgöra med alla inom vigningstjänsten oavsett kön, fira mässa tillsammans med kvinnliga präster.

Om det inte är denna djupare omorientering som ligger bakom den organiserade högkyrklighetens ledarval så kanske det vore på sin plats att säga att man har valt fel och med lite mindre bokstäver kritisera Missionsprovinsens medvetna val att försöka hålla samman Ordets sanning och Ordets ämbete.

Nästa inlägg

Versus populum - ett renlärigt kyrkobruk

Om antikrist och det antikristliga

I kommentatorsfältet till Petrus II, ämbetsfrågan och faran för sekterism skedde bl.a. ett replikskifte där frågan om utpekandet av påven som antikrist var något annt än löjeväckande. Denna frågan är mycket allvarlig dels eftersom frågan om antikrist är en särskilt i kyrkliga sammanhang ofta negligerad teologi dels eftersom påvedömet för många kristna idag framstår som det självklara fixpunkten för "klassisk kristen tro". Därutöver kommer i den evangeliska kyrkan de anatema över påvedömet såsom varande antikrist vilket upphöjts till bekännelse. Efterom ämnet är så allvarligt har redaktionen gett undertecknad klartecken att pulicera detta inlägg. Här måste vi våga pröva bekännelseskrifterna mot Skriften och pröva detta mot verkligheten. Därför behöver det redas ut vad som egentligen stämmer när det gäller antikrist och den antikristliga karaktären av olika fenomen. Hur är det egentligen med den där antikrist?

Vad säger Skriften?

Skriftens tal om antikrist som sådan är nästan helt begränsad till den johanneiska litteraturen. Om vi utesluter uppenbarelsebokens utsagor (Upp 13, 14 och 17) som inte nämner antikrist vid namn men låter oss ta in vad Paulus skriver i 2 Tess 2 är citaten följande.

1 Joh 2:18

Kära barn, den sista tiden är här. Och liksom ni har hört att Antikrist skall komma, så har redan nu många antikrister trätt fram. Av detta förstår vi att den sista tiden har kommit.

1 Joh 2:22

Vem är lögnaren, om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den är Antikrist som förnekar Fadern och Sonen.

1 Joh 4:3
och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu äri världen.

2 Joh 2:7
Ty många bedragare har gått ut i världen, och de bekänner inte att Jesus är Kristus, som har kommit i köttet. En sådan är Bedragaren, Antikrist.

2 Tess 2:1-12

När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, 2 att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. 3 Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, 4 motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud. 5 Kommer ni inte ihåg att jag sade er detta, när jag ännu var hos er? 6 Ni vet vad det är som nu håller honom tillbaka, så att han kan träda fram först när hans tid kommer. 7 Redan är ju laglöshetens hemlighet verksam. Han som nu håller tillbaka måste endast först röjas ur vägen. 8 Sedan skall den laglöse öppet träda fram. Men honom kommer Herren Jesus att döda med sin muns anda och förgöra, när han visar sig vid sin ankomst. 9 Den laglöses ankomst är ett verk av Satan och sker med stor kraft, med lögnens alla tecken och under 10 och med all slags orättfärdighet som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta. 11 Därför sänder Gud en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen 12 och blir dömda, alla dessa som inte har trott på sanningen utan njutit av orättfärdigheten.

Enligt Skriften är alltså antikrists tecken bl.a. följande. Att han förnekar Jesus. Att han finns i Kyrkan. Att han där förhäver sig över Gud och alllt som är heligt. Att han härskar genom lögnen och därigenom bedrar dem som går förlorade.

Vad säger bekännelseskrifterna?

Om antikrist är det främst traktaten om påvens makt och överhöghet som talar om antikrist. Det handlar om påven och Melachthon skriver bl.a. följande.

Även om biskopen i Rom på grund av gudomlig rätt skulle hava primat och överhöghet, så är man likväl icke skyldig de påvar lydnad, som försvara ogudaktiga gudstjänstbruk, avgudatjänst och en mot evangeliet stridande lära. Ja, sådana påvar och ett sådant välde må man anse stå under förbannelse. Så säger Paulus tydligt och klart: "Om en ängel från himmelen förkunnade för eder ett annat evangelium än det, som jag lärt eder, så vare han förbannad." Och i Apg. heter det: "Man måste lyda Gud mer än människor." Också de kanoniska stadgandena lära tydligt och kart, att man icke skall lyda en kättersk påve. Översteprästen i Gamla testamentet innehade på grund av gudomlig rätt det högsta ämbetet, och likväl var han icke pliktig att lyda ogudaktiga överstepräster. Så söndrade sig ju Jeremia och andra profeter från översteprästerna och apostlarna från Kaifas, och de voro icke skyldiga att lyda honom.

Men faktum är, att påvarna i Rom och deras anhängare försvara ogudaktig lära och avgudatjänst. Och de för antikrist utmärkande kännetecknen passa fullständigt in på påvedömet och dess anhängare. Ty då Paulus i sitt (andra) brev till tessalonikerna beskriver antikrist, kallar han honom "en Kristi vedersakare, som upphäver sig över allt, som kallas och dyrkas såsom Gud, i det att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud." Han talar sålunda om någon, som regerar i kyrkan – men icke om hedniska konungar – och denne kallar han "en Kristi vedersakare", emedan han skall uttänka en lära, som strider mot evangeliet, och denne skall för sig orättmätigt göra anspråk på gudomlig myndighet. Men nu står det först och främst fast, att påven regerar i kyrkan och under förevändning av kyrklig tjänst och myndighet grundat åt sig detta välde. Ty han tar dessa ord till förevändning: "Jag skall giva dig nycklarna."

Vidare strider påvens lära på mångahanda sätt mot evangeliet, och han gör i tre hänseenden orättmätigt anspråk på gudomlig myndighet: För det första emedan han tager sig rätten att förändra Kristi lära och av Gud föreskrivna gudstjänster och vill, att hans lära och gudstjänst skola iakttagas, som om de vore gudomliga. För det andra emedan han tar sig makten icke blott att lösa och binda i detta livet, utan även tar sig den rätten med avseende på själarna i livet efter detta. För det tredje emedan påven icke vill ställa sig under kyrkans eller någon annans dom, utan i detta hänseende ställer sig över kyrkomötena och hela kyrkan. Men detta att icke vilja ställa sig under kyrkans eller någon annans dom är att göra sig själv till Gud. Slutligen försvarar han med största grymhet dessa förskräckliga villfarelser och denna ogudaktighet och dödar dem, som äro av annan mening.

Då det förhåller sig på detta sätt, böra alla kristna undvika att befatta sig med påvens gudlösa lära, hädelser och orättmätiga grymhet. De böra i stället undfly och fördöma påven med hans anhängare såsom antikrists rike, såsom Kristus befallt: "Tagen eder till vara för falska profeter." Även Paulus bjuder, att man skall undvika och fördöma ogudaktiga lärare såsom en förbannelse. I 2 Kor. 6 heter det: "Haven intet gemensamt med de otrogna, ty vilken gemenskap har ljuset med mörkret?"

Vad säger de ortodoxa fäderna?

Nedan kommer ett utdrag (sidorna 648-649) från den förträffliga boken The Dogmatical Theology of the Evangelical Lutheran Church av Heinrich Schmid. Den är en sammanställning av de ortodoxa fädernas teologier. Boken finns på internet i inläst format. Den finns att hämta i pdf-format här.

In regard to Antichrist, we remark that the word is used in a twofold sense by the Dogmaticians. HOLL. (2070): " (a) Generically, for all heretics who disseminate doctrines that are false and conflict with the doctrine of Christ, and who obstinately defend these. Concerning those who are commonly called little Anti christs, 1 John 2: 18. (6) Specifically, and by pre-eminence, for that remarkable adversary of Christ, described in 2 Thess. 2, whom, for the purpose of making a distinction, we call the great Antichrist." A distinction is made also between the Eastern and the Western Antichrist. QUEN. (IV, 522): "The Eastern is out side of the Church, and is called, Ez. 38: 2; Rev. 20: 7, 8, Gog and Magog. The Western sits in the very lap of the Church, and of this we are here treating. Some of the fathers thought that this would be a Jew springing from the tribe of Dan, and the Papists also generally follow this opinion; but we are certain that Antichrist has his origin not from the Jews, but from the assembly of Christians, or from those who make a Christian profession, 2 Thess. 2 : 3, 4 sq."

Of Antichrist it is held, BE. (783): (He is) "not any one particular human individual. For (1) Antichrist was to come, when that which hindered the erection of his government (viz., the ancient Eastern Roman empire, whose seat was at Rome) would be removed; but he was to continue until the glorious advent of Christ; now, this duration, for so many ages, altogether exceeds the life of one man. (2) The Scriptures describe the origin or planting, and the progress or growth of Antichrist in such a manner that it is impossible for all to occur in the life of one man; that is, if we consider that the power was to have been derived from hidden beginnings, not so much by means of arms and open violence as by insidious arts by which the minds of men are gradually occupied atid brought over to its side, and that, too, not in one nation or people, but throughout the greatest part of the earth; and that kings and nations were to make use of his society to satiety and nausea, and to avail themselves of his aid for persecuting the saints, etc., according to Rev. 13, 14, 17, concerning the beast and the great whore." Thereupon the Pope was declared to be Antichrist. QUEN. (IV, 526): "These marks of Antichrist are to be taken here not apart and separately, but unitedly and together, and thus taken they exactly coincide with the Pope of Rome, whence the conclusion emerges, that the Pope of Rome is the great Antichrist, predicted by the Holy Ghost."

Vad lär vi oss av detta?

Om vi för ett ögonblick lämnar implikationerna om påvedömet och påven därhän kan vi alltså konstatera att antikrist förutsätts verka inom kyrkan. Men inte är en person som kommer likt en amerikansk B-film för att skända jungfrur och mörda barn. Det är ett antikristligt inflytande i den världsvida kyrkan. Ett inflytande som genom lögnen driver människor bort från Jesus och försoningen i hans offerdöd. Som alla måste förstå är detta något mycket allvarligt om vi utgår från att man bara genom Jesus kan vinna evigt liv och annars vinner en evighet av plågor.

Samtidigt tål det att understrykas att det snarare rör sig om antikristliga strukturer och institutioner som upprätthålls av själafiendens kraft snarare än av illviljan hos enskilda. Denna typ av strukturer måste varje kristen människa erkänna. Man måste också erkänna att sådana strukturer som undergräver evangeliet finns på många platser i de kyrkliga organisationerna, utskotten och hierarkierna. Det kan rent av finnas antikristliga strukturer och institutioner i alla samfund och kyrkor. Ytterst sett kan däremot ingen sann kyrka vara antikristlig eftersom den då skulle upphöra att vara en kyrka. Eftersom det finns sant troende i alla världens samfund, sekter och kyrkor är det därför uteslutet att någon av dessa i sig själva är antikristliga. Däremot finns det fenomen inom många, kanske de flesta samfund, sekter och kyrkor som faller inom den kategorin. Låt mig ge några exempel.

Inom Svenska kyrkan finns det krafter, i församlingar, stift och ärkestift som verkar för att föra fram tankar som inte är teologi. Tankar som faktiskt inte har med Gud att göra. Det kan vara politiska eller kulturella frågor. Men det kan också vara tankar om Gud som inte rör Jesus. Men genom att med dessa skymma evangeliet ingår de i en antikristlig institution. Detta betyder inte att människorna i sig själva är antikrist. Tvärtom kan de vara fromma kristna. Fromma kristna som blir utnyttjade för att förleda andra att folkviljan står över Gudsordet. De ingår därmed i en antikristlig struktur. Uppenbarelsen kommer inte via demokratiska val från kyrkomötets godtycke. Där har människotankar satts över Gud och man har hävdat sig ha rätten att upphäv hans vilja. Här kan nog många kristna hålla med mig. Frågan är vad som händer när vi överför detta på påvedömet.

Det är min mening att detsamma kan sägas när det gäller påvedömet. Det vore orimligt att tänka sig att påven sitter med bockfot och svans och osar svavel i Rom. Det är naturligtvis inte heller vad frågan rör sig om. Som påve ingår man i en hierarki som på olika sätt förnekar det fria evangeliet (två exempel för de vantrogna finns här och här). Genom ofelbarhetsdogmen sitter man på insidan av Guds hus, Kyrkan, och förhäver sig över Guds ord. Det betyder som sagt inte att Ratzinger är en demon. Den som gör en sådan koppling har missat den verkliga udden i kritiken av påvedömet. Tvärtom verkar Ratzinger vara en trevlig tysk lutheran men i sitt ämbete upprätthåller han en teologi som står i strid med andra människors frälsning. Kanske inte huvudsakligen men i vart fall till del.

Det är den sorgliga sanningen och anledningen till att jag vidhåller min trohet mot Traktatem påvens makt och överhöghet eftersom den är den rätta uttolkningen av Skriften. Och vad värre är: jag tror att många påvevurmare håller med mig.

Tillskott i länklistan

Paul T. McCains blogg Cyber breathren. En utmärkt blogg att läsa och följa.

Om kvinnoprästmostånd och kvinnoprästmotstånd

OBS! Detta är inte ett inlägg om ämbetsfrågan utan ett inlägg om kvinnoprästmotstånd OBS!

Under den gångna helgen var valda delar av Ad orientem versus redaktion på konferens någon mil utanför Göteborg i natursköna och lantliga omgivningar. En weekend på landet helt enkelt.

I samband med konferensen besöktes Gustavii domkyrka. Det var en spännande tillställning. Inte så mycket p.g.a. innehållet i musikgudstjänsten utan p.g.a. den tidsbegränsade utställning som förgyllde lokalerna. Namnet på utställningen är "Präst & kvinna". Utställningen förvånar men stämmer också till eftertanke. Förvåningen består inte i hur vacker Tuulikki Koivunen Bylund var som konfirmand eller hur fräsiga glasögonbågar som hon hade. Detta skrivet utan uppsåt att använda det som en härskarteknik eftersom det både förväntat och sant. Det som förvånar är istället hur upplägget på utställningen går ut på att göra propaganda för de redan frälsta. Bara de redan frälsta kan väl känna att intervjuer med kvinnliga präster om deras FNL-engagemang och deras arbete i New York (med gudstjänstsalen två våningar ner) ger någon avgörande knuff i någon riktning när det gäller ämbetsfrågan. Det är naturligtvis vad utställningen ytterst sett handlar om om låt oss inte tro något annat.

Vad som därmed är intressant är hur mänskligt som frågeställningen framställs. Det vill säga med vilken avsaknad av teologi som frågan angrips. Det handlar om vem som är reko och snälla människor. Här är undertecknad den förste att stämma in i jubelkören: den överväldigande majoriteten av kvinnliga präster är trevliga, snälla och lika intelligenta som sina manliga kollegor. Vore det för sådana frågor skulle jag inte känna någon tveksamhet i ämbetsfrågan. Hur bör man då betrakta det kvinnoprästmotstånd som vilar på liknande banala och mänskliga föreställningar. Med en stark skepsis får man nog rättframt säga. Detta stämmer också till eftertanke.

Samtliga dessa sju präster vittnade på olika sätt om hur det är att vara präst och kvinna i Svenska kyrkan. De vittnade om sina erfarenheter av kvinnoprästmotstånd och hur jobbigt det varit. De har fått vara arga eftersom de blivit så illa behandlade. Likväl kan man konstatera att de flesta av dem var prästvigda och verksamma i en tid då problemen inte kan ha varit så stora. Idag är cirka 1 % av Svenska kyrkans medlemmar motståndare mot 58 års beslut. En av hundra personer skulle alltså kunna ha motståndet mot kvinnors tillträde som motiv för att behandla dessa personer illa. Jag tvivlar inte på att deras berättelser stämmer och jag tvivlar inte heller på att det i vissa fall har handlat om teologiskt motiverade kvinnoprästmotståndare som stått för de överträdelser de har utsatts för.

Däremot måste man skilja mellan det teologiskt motiverade kvinnoprästmotståndet och det chauvinistiskt motiverade kvinnoprästmotståndet. Det senare saknar nog teologiska ramar. utan rör sig genom alla teologiska kategorier. Det kan säkert omfamnas av såväl lekmän som präster och biskopar i Svenska kyrkan. Vänner och bekanta har berättat för mig om hur det gick till när de var predikobiträden i församlingar. Hur de teologiska frågorna gick till de manliga prästkandidaterna och kaffekokningen gick till de kvinnliga prästkandidaterna. Hur många har inte hört att problemen med utköpningen av kyrkoherdar till viss del beror på att kvinnor satts att leda kvinnor till förfång för hela hjorden. Det är naturligtvis ett ovärdigt sätt att förhålla sig till kvinnor som är eller vill bli präster oavsett vilken typ uppfattning man än har om 1958 års beslut. Men extra graverande är det när de som tar varje tillfälle att bejaka 1958 års beslut i det officiella men i slutna kretsar eller genom illa dolda kommentarer agerar som om kvinnopräster vore präster för de mindre vetande. Den typen av dubbelspel där man klappar på axeln med ena handen och sticker kniven i ryggen med den andra handen är ovärdigt de kristna. Detta är ett av de tillfällen där teorin om könsmaktsordningen verkligen förtjänar att tas på allvar.

Och sakramenten rätt förvaltas...

I senaste Kyrkans tidning berörs frågan om alkoholhaltigt vin i nattvarden. Mikael Bedrup, präst och nykter alkoholist, går till hårt angrepp mot kyrkans ordning med alkoholhaltigt vin. I samma nummer får Björn Fyrlund, vice ordförande i AKf, försvara denna tradition. ”Utan vin blir det ingen nattvard” lyder rubriken på intervjun med Fyrlund.

Frågan har två sidor, som ofta blandas samman. Den ena sidan handlar om att fira nattvarden i enlighet med Jesu instiftelse. Den andra sidan handlar om pastoral omsorg om enskilda individer, t ex nyktra alkoholister. I det senare är den enskilda själavården oundviklig, som också Fyrlund påpekar. Nattvardspraxis kan inte utan vidare anpassas till det hav av okända människor som i våra dagar äntrar nattvardsbordet, även om alkohol är ett ”gigantiskt samhällsproblem” (citat Bedrup). I fornkyrkan var nattvardsbordet stängt för dem som inte var döpta, som inte hade blivit undervisade i kristen tro och om nattvardens väsen och bruk. Kanske skulle vi börja med att söka oss tillbaka till denna praxis, för att också lösa frågan om nattvard för nyktra alkoholister? Det är i undervisningen och den enskilda själavården som en framkomlig väg för den enskilde uppstår och där kyrkan tar ”människors svaghet på allvar” (för att citera Mikael Bedrup). För det måste vi göra. Ta människors svaghet på allvar.

Att, istället för nämnda väg, börja experimentera med förvaltningen av altarets heliga sakrament är inte att ta människors svaghet på allvar. Dels handlar det om trohet mot den Herre som – utan vår förtjänst – valde att instifta den måltid som ger oss del i Kristi kropp och blod. Han kunde låtit bli. Han kunde också förordnat druvsaft som medel för sitt blod. Men det gjorde han inte. Han gjorde som han ville. Och vad vill vi? Ha något annat? När Johannes på Patmos fick se den uppståndne föll han ner som död (Upp 1:18). Av vördnad, av förskräckelse över egen ovärdighet och över Herrens helighet. Han började inte ställa krav på lite mindre strålglans från Jesus för att lindra ögonen. När vi kommer inför vår Herre är det alltid Han som får tala. Till punkt. Och i sin godhet bestämma hur det ska vara. Därefter får vi tacksamt säga vårt Amen.

Och dels handlar det om pastoral omsorg om nattvardsdeltagarna. Under min pastorala träning fick jag det rådet att alltid minimera risken för oroliga frågor hos nattvardsgästerna. Varje avsteg från Bibelns lära om nattvarden och kyrkans tradition ger upphov till frågor. ”Det var en kvinnlig präst!” ”Det var lingonsaft!” ”En konfirmand assisterade!” ”Prästen hade egenformulerade instiftelseord!” Det är möjligt att det i enskilda av nämnda fall fortfarande räcks Kristi kropp och blod till mottagaren. Men blotta avsteget från Bibeln och kyrkans tradition väcker oro, tvivel, och lämnar människor i ovisshet. Kanske inte hos pastor Bedrup – men hos många av dem som tiderna igenom firat nattvard i enlighet med en enhetlig kyrklig tradition. De kanske är svaga kristna. Men i sådana fall: ”Svenska kyrkan måste ta människors svaghet på allvar” (för att citera Mikael Bedrup).

Kyrkans tradition kan förvisso ta miste (jfr reformationen), men bevisbördan ligger tung på dem som för nattvardens bruk vill byta bort den dryck Jesus använde – om vilken han sade ”detta är mitt blod, förbundsblodet, utgjutet för många till syndernas förlåtelse”.

(Om vad och hur vin är talas det bl.a. här: Luk 22:18; Ps 4:8; Joh 2:10; 1 Tim 5:23).

f. Hans Peter

21 sönd. e. Trinitatis

Ad orientem versus har idag glädjen att presentera ytterligare en skribent och till detta en prästerlig skribent. Av gammal god släkt är han både en snäll och elak pastor som sin schartuanska bakgrund till trots ömmar för den rena lärans förpackning i kyrklig skrud.

Hans geografiska rörlighet i kombination med livsgärningen att föra schartuanismen från Bohuslän har gett redaktionen anledning att ge honom pseudonymen Hans Peter Wickelgren. Pastorn som dog i sviterna av en lunginflammation som han ådragit sig under ritterna för att sprida det rena Guds ord i Bohuslän. Även känd som Bohusläns martyr, skyddshelgon och förebedjare. Eller f. Hans Peter som det finns anledning att skriva.

+++

In Nomine Jesu

Text: Matt 7:12 (2 årgångens evangelium på 21 sönd. e. Trinitatis enligt EB86).


Allt vad NI vill


Forskare har konstaterat att varianter på den gyllene regeln finns i andra religioner och ideologier. En variant säger: ”Det som du inte vill att andra ska göra mot dig, det ska du inte heller göra mot dem.” Regeln är på sätt och vis enkel att hålla. Håll dig borta från människor, så skadar du ingen. En annan variant lyder: ”Det som andra gör mot dig, det ska du göra mot dem.” Kanske lite svårare, särskilt om andra gör mycket som är gott mot dig. Å andra sidan är det lättare att ge till någon som ger till mig. Får jag julklapp av någon varje år, så känns det inte jättesvårt att ge tillbaka.


Den variant som Jesus ger ska, enligt uppgift, vara unik för Jesus. Det är verkligen den gyllene regeln. Han nöjer sig inte med att säga: gör inte ont mot andra… Inte heller nöjer han sig med att säga: gör det som andra gör mot dig. Det imponerar inte på honom. Han säger: ”Om ni gör gott mot dem som gör gott mot er, skall ni ha tack för det?” (Luk 6:32)


Istället gör Jesus, som han så ofta gör. Han flyttar min uppmärksamhet från ”alla andra” till mig själv. Han sätter fingret på mig, och frågar efter min godhet. ”Allt vad ni vill att andra ska göra er, det ska ni göra dem.” Jag kan inte gå och vänta på andras godhet. Jag får börja själv. Om så alla människor vore onda, så uppmanar han mig att gå mot strömmen och aktivt göra det goda – för andra. För så vill jag ju, trots allt, att andra ska göra mot mig!


Kanske att någon skulle kunna säga: nej, jag bryr mig inte om vad andra gör mot mig. Alltså behöver jag inte göra något för någon. Men om jag blev helt utfryst av andra, lämnad ensam och övergiven – skulle jag då inte, i djupet av mitt hjärta, längta efter gemenskap? Förmodligen. Och det ögonblick jag längtar efter kärlek från andra, så lyder Jesus ord: ”det ska ni göra mot dem…”


Biskop Bo Giertz sa en gång om äktenskapet: ”du gifter dig inte för att bli lycklig, du gifter dig för att göra en annan människa lycklig.” Så skulle det vara i alla mänskliga relationer. Du vill bli lycklig. Gör då andra människor lyckliga. Allt vad du vill att andra ska göra dig, det ska du göra dem. Om du någon gång provat att göra en annan människa lycklig, verkligen ansträngt dig, uthålligt, så har du kanske upptäckt att det gör dig själv lycklig. Det är lycka att se en annan människa lycklig! Och inte så sällan har du fått mer tillbaka än vad du fick innan du försökte.


Det är ju så här det borde vara. Jesus, du har rätt. Egentligen helt logiskt. Om alla siktade på att göra andra lyckliga, så skulle snart alla vara lyckliga. Men vi vet hur det ser ut. Ingen, eller väldigt få, tänker så. De flesta tänker på den egna lyckan. Och väldigt få är därför lyckliga. Istället för att aktivt ge av mig och mitt, så bevakar jag hellre mina intressen och rättigheter. Och jag har egentligen inte vunnit någonting på det. Ingen annan heller, för den delen.


Så där står vi. I en ond cirkel, skulle vi kanske säga. Men det är inte en ond cirkel som kan bli god med hjälp av allas förenade krafter. Cirkeln var en gång god. Men en hemsk skada i hela mänskligheten gör människan så inkrökt i sig själv att hon instinktivt söker sina egna fördelar och sin egen lycka. Även om jag skulle kunna gå mot min natur några veckor och satsa på andras lycka, så skulle jag snart ändå vara tillbaka i gamla fotspår. Cirkeln förblir ond. Denna skada kallar Bibeln rakt upp och ner för ”synden”. Ett demoniskt tillstånd av självupptagenhet i oss, som vi inte kan – eller ens vill – frigöra oss ifrån.


När Jesus därför sa de bevingade orden: ”Allt vad ni vill att andra ska göra er, det ska ni göra dem” – så hade han inga större förhoppningar om att mänskligheten skulle säga: nu äntligen vet vi vad vi ska göra. Trots att den gyllene regeln är ett av de mest citerade orden inom världslitteraturen, så kan vi nog konstatera att det är ett av de minst efterföljda.


”Detta är lagen och profeterna”, säger Jesus. Dvs. Gamla testamentet. Om jag har svårt att förstå GT, så förstår jag ändå gyllene regeln – och då har jag förstått det mesta. Så vill Gud ha det. Och då kan jag också förstå att Gud är god – och vill mig väl. Om alla människor följde gyllene regeln så skulle jag ju ha det så gott som den gode Guden vill att jag ska ha det. ”Men synden är med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt,” sjunger vi i en psalm. Och jag måste erkänna: också jag är med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt. Detta är lagen och profeterna: Jag är medskyldig till den värld som vänt Gud ryggen.


Efter Jesu uppståndelse berättas att Jesus träffade två människor och började förklara GT för dem. I Lukas 24 läser vi: ”Jesus började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna” (Luk 24:27). Det finns en hemlighet nerlagd i lagen och profeterna. Å ena sidan står det klart att varken jag eller någon annan gör vad den gode Guden vill. Å andra sidan beskrivs Jesus. Han gör det jag inte gjort eller gör. När Jesus, sann Gud och sann människa, därför säger: ”allt vad ni vill att andra ska göra er, det ska ni göra dem” – så är han i full färd med att göra det mot oss, som vi inte gjort mot honom. Han är inte befriad från Gyllene regeln! Men han står inte och väntar på oss. Han tar initiativet. Vad vill Jesus att vi ska göra mot honom? Hålla hans bud, älska Gud över allting och våra medmänniskor, vara beredd att offra livet för Gud.


Och det gör han – för oss. I vårt ställe. Han älskade sina medmänniskor – det är vi det – så högt, att ”han fullgjorde vad vi borde, och blev vår rättfärdighet.” Inför Gud stegade han fram och sa: ingen av mina medmänniskor kan eller vill göra vad du kräver. De är fast, kommer inte ur sitt eget grepp. Låt mig göra det i deras ställe! Så ska jag också ta på mig konsekvenserna för att de inte gjorde vad de borde. Jag ska ge mitt liv för dem som inte kunde ge sitt liv, som Gud krävde. Och jag ska ge mitt liv som betalning för deras skuld. I ett av breven står det att Jesus blev lydig ända till döden – döden på korset. (Fil 2) ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner” sa Jesus en gång (Joh 15:13). Och ändå visar Jesus just större kärlek. Han gav sitt liv för fiender.


Allt vad ni vill att andra ska göra er, det skall ni också göra dem

Jesus är inte en i raden av morallärare som strött goda levnadsregler omkring sig, även om han i och för sig gjorde det. Nej, han är frälsaren som själv utför vad han befaller. Och han är frälsaren som inför den Helige står till svars för den mänsklighet som inte utförde vad Gud befallde. Den som därför söker sig till Jesus får höra av honom: Allt mitt är ditt. Det jag har gjort får du räkna som ditt. Min rättfärdighet. Min frälsning. Min nåd. Ty så står det skrivet: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron.” (Rom 3)


Amen.

Gloria Patri, et Filio, et Spiritui Sancto.
Sicut erat in principio, et nunc, et semper, et in sæcula sæculorum.
Amen.

Att slå sin broder

I Finland har högsta domstolen dömt en präst till böter eftersom han diskriminerat en kvinnlig präst. Mannen hade som tillresande präst att betjäna den Finska lutherska evangelieföreningen. Den territoriella församlingens kvinnliga komminister dök då upp och krävde att få tjänstgöra tillsammans med den tillreste prästen. Denna förklarade att hon gärna fick tjänstgöra men att han i sådant fall inte avsåg att göra det. Komministern lämnade då kyrkan.

Händelsen anmäldes till polisen som inledde förundersökning mot den församlingsmedlem (en åldrig kvinna) som fått kyrkoherden att bjuda in evangelieföreningen, kyrkoherden och den tillreste prästen. Nu har de alla tre dömts och HD avgjort fallet i fråga om prästen.

Kyrkans tidning skriver bl.a. följande.

Prästen motiverade sitt agerande med religionsfriheten och sin apostoliska trosuppfattning. Men det är inte skäl till att vägra samarbeta, anser Högsta domstolen: i sitt domslut skriver man att religionsfriheten inte skyddar all sådan verksamhet som bygger på en persons religion eller tro. Begränsningar ges av andra personers övertygelser och rättigheter, och av bestämmelserna i lagstiftningen. "Verksamhet som överensstämmer med ens övertygelse får inte leda till kränkningar av de mänskliga rättigheterna, till exempel diskriminering på grund av kön", skriver Högsta domstolen i sitt pressmeddelande.

Vasabladet skriver bl.a. följande.

Dessutom utreder polisen som bäst om fyra församlingsanställda i Hyvinge har brutit mot lagen som förbjuder diskriminering. En kvinnlig präst hade arbetstur en söndag, men den gästande predikanten meddelade före gudstjänsten att han inte kan samverka med henne. Efter en diskussion lämnade kvinnan kyrkan.

Ifall förfarandet bedöms som diskrimering av kön, är inte längre kvinnoprästfrågan en intern kyrklig angelägenhet.

Därigenom avgörs en tvist med andligt ursprung av en världslig domstol. Detta genom att ta ställning till konsekvenserna av en bibeltolkning, inte bibeltolkningen i sig.

Det är förutsägbart att denna typ av tvister kommer att öka, vilket skulle vara förödande för kyrkan som institution.

Rent juridiskt kan man se på saken på flera sätt. Det är inte ett omöjligt resonemang som HD har. Det är faktiskt så att det finns gränser för religionsfriheten och de gränserna utgörs b.l.a. av allmän lag. Det är exempelvis inte tillåtet att offra människor i religionens namn. Däremot är det absolut inte så att könsdiskriminering inte skulle vara något som ryms inom religionsfriheten. Annars skulle den romerska-katolska kyrkan vara rysligt illa på det eftersom de inte accepterar kvinnor som vare sig präster eller diakoner. Försök få ett sådant resonemang att flyga i europadomstolen. För organisationer finns det alltså en ganska stor rätt att könsdiskriminera i religionsfrihetens namn. Frågan är om det förhåller sig annorlunda med präster som i Finland är ämbetsmän underkastade finsk lag och kyrkans bekännelse. Här måste frågan vara: hur står det egentligen till med den finska kyrkans bekännelse? Är den klar och entydig i ämbetsfrågan?

Ja det kan den nog vara från de kyrkliga hierarkiernas sida men ser man till hela kyrkan är den utan tvekan inte tydlig. Där pågår ett kyrkligt inbördeskrig. Här tar nu staten ställning i religiösa frågor och förtrycker en minoritet med straffsanktioner. Detta träffar såväl präster som församlingsmedlemmar. Skulle detta tillämpas fullt ut och över hela linjen hade FELK (Finlands evangelisk-lutherska kyrka) spruckit i två delar. Hur är det då med statlig inblandning i interna religiösa stridigheter? Är detta förenligt med religionsfriheten? Det närmast vi kommer den frågan är målet mellan Metropolitan Church of Bessarabia and Others v. Moldova. Där konstaterade Europadomstolen att det stred mot religionsfriheten om staten blandade sig i inom - eller mellankyrliga stridigheter om jurisdiktion.

Detta är ett lämpligt mål att låta prövas i Europadomstolen och jag hoppas att de dömda verkligen orkar driva målet därhän.

Oavsett hur utgången i målet kommer att bli är det mycket tydligt att det bara finns ett sammanhang som går styrkta ur situationen. Det är Missionsprovinsen och den finska lutherstiftelsen. Hur bra kan det kännas för den kvinnliga prästen, för den dömde pastorn, för de kristna lekmännen, evangelieföreningen eller domkapitlen. Är det såhär man håller ordning i sin kyrka? Genom att låta samhällets våldsmakt slå ner på sina bröder?

Wejryds eller hemskingarnas historieskrivning?

Mot en vänlig inrådan av en kyrkomötesledamot tog jag upp den bok som denna fått av Svenska kyrkans politiska nervcentrum; kyrkomötet. "Uppdrag ärkebiskop - samtal med Anders Wejryd" skriven av David Berjlund. Jag tycker Wejryd verkar vara en trevlig man. Ibland lite för intresserad av väsentligheter och lite för lite intresserad av kyrkligheter. Men men det är ju ett ganska brett spektrum av intresseområden som man ställs inför från Uppsalatronen. De mer tillspetsade tungorna säger iofs. att han bland sin andaktslitteratur hittar denna bok.


Två små saker kunde jag anmärka på. Det första är att han verkar vara en person med ett gott uppsåt. Han är inte en maktmänniska eller en människohaj. Han vill nog det bästa för Svenska kyrkan (org nr 252002-6135). Jag tror att det hade kunnat vara givande att sitta ner och diskutera Svenska kyrkan med honom på samma sätt om jag tror att det hade varit gott att försöka rota i de teologiska nyanserna tillsammans med honom. Det är t.ex. mycket spiken på huvudet när han i kapitel fem "Hur ska man leva?" efterlyser nyansering i de etiska debatterna. (naturligtvis om sexualitet) Det är verkligen sant att det finns mycket få verkligt givna svar i många sådana sammanhang. En självsäker kyrka som står säkert i sin bekännelse och i sin tradition kan relatera till denna på nya och kreativa, fördjupande och överraskande sätt. Man kan jämföra med hur den svenska högkyrkligheten fram till och med 1958 lyckades vara trogen mot bekännelsen och samtidigt se nya tillämpningar av densamma. Det var kreativt, befriande och verkligt gott.

Det illustrerar också huvudvägen för en stark kyrkoprovins. Till höger om detta finns det dike som kallas repristination. Det betyder att allt som är av betydelse har redan sagt eller skrivits. Alla teologiska spörsmål besvaras bäst genom romerska encyklikor. Till vänster om vägen finns diket som kallas övernyansering. Det vill säga att man nyanserar sig till det inte finns någon färgskala kvar. I ett samtal eller diskussion klistrar man sig till denna personen för att vinna dessa godkännande.

Dessvärre är den andra saken som jag vill anmärka på just detta. På sidan 132 i kapitlet som handlar om att alla får vara med i Svenska kyrkan står bl.a. följande.

"Det blev lite hårda tag ibland, säger Anders Wejryd. Fast när han säger det låter det inte som "hårda tag". Mer som bekymmer.

Mest hallå var det i början. Tre killar hade fått löfte av den förre biskopen att prästvigas. - Och så sa de till mig att de inte kunde tjänstgöra med kvinnor, eller ta emot nattvarden av en kvinna,
för att det var inte på riktigt. Då kunde jag ju inte prästviga dem. Rollen kan se ut att ha handlat om att stänga dörrar, och hålla emot. Kasta ut.

Lite mer än femtio år efter att Svenska kyrkan började viga kvinnor till präster kan man titta på den segdragna kvinnoprästdebatten ... [b]ilden blev att kyrkan böjde sig för statsmakterna, och att kvinnoprästmotståndarna var offer för en intolerant kyrka.

Anders Wejryds tid som biskop i Växjö var, i den historieskrivningen, ett mörker. Folk som ville bli präster fick inte ."

Nu gäller det att hålla i hatten. Var det verkligen så att Wejryds tid i Växjö var en fruktansvärd tid i hemskingarnas historieskrivning kring livet i vildingarnas land? Svaret är faktiskt nej. Wejryds tid betraktades inte som en särskilt slem tidsålder. Tvärtom är han en av de biskopar i Svenska kyrkan som prästvigt flest motståndare till 1958 års beslut, han tillsammans med Hans Stiglund och Carl Axel Aurelius. Här kan nämnas komminister X, Y, Z, Å, Ä, Ö, XZ , diakonerna, Y, K, X, Z, samt pastorsadjunkterna A, B, C, D, E osv. Utöver det flagranta kyrkoordningsbrotten som det innebär är det på det hela taget inte så mycket att skämmas över. Snart sagt alla i Svenska kyrkan som har rätt att prästviga någon har vid ett eller annat tillfälle, fullt medveten om detta prästvigt en eller flera. Tanken att biskoparna inte längre medvetet prästviger kvinnorprästmotståndare är så nära vi kommer en officiell lögn i svenskkyrkliga sammanhang. Det är därtill ett svek gentemot de kvinnor man viger till präster och undervisar att motståndet mot 1958 års beslut är en kränkning av dem.

Varför säger karlen då att hans ämbetstid var en mörk tid i motståndarnas historieskrivning? Sannolikt eftersom han så förtvivlat söker nyansering där sådan kräver en verkligt självsäker och stark position. Den nyansering han hade kunnat välja vore: "jag begick med öppna ögon ett, av många, kyrkoordnignsbrott. Det gjorde jag inte för att jag tycker vi ska ändra på ordningen men för att den regeln saknade undantag och det tyckte jag var orimligt när prästkandidaten Y var så härlig. Dessutom lovade han att inte söka sig till församlingar med kvinnopräster. Det var kanske fel men så gjorde jag." En position där nyansering inte bara betyder eftergift utan också djärvhet. Den säkerheten har uppenbarligen inte Wejryd. Eller som man också har hört sägas: med en sådana nyanseringsförmåga vem har bruk för lögnaktigheten?

En fråga om vigselrätt

På sidan sju i nummer 42 av Kyrkans tidning adresseras nu följderna av att Tord Nordblom (även känd som Tord bekännaren) tillsammans med två kollegor blivit befriade vigselrätten. Kyrkans tidning konstaterar att även fler personer skulle vilja avsäga sig vigselrätten men att man avvaktar vad detta prejudicerande fall skall få för konsekvenser för de inblandade (se bl.a. Håkan Sunnlidens blogg). Vänta behöver de antagligen inte göra länge eftersom domkapitlet i Göteborgs stift har skickat följande frågor till de tre bekännarna.

1. Den som har förordnande som vigselförrättare inom Svenska kyrkan är inte skyldig att förrätta vigsel. Vilka skäl har föranlett att Du ändå avstår från det vigseluppdrag som DU fått som präst i Svenska kyrkan?

2. Hur ser du på de konsekvenser som Kammarkollegiets beslut att återkalla ditt förordnande som vigselförrättare får för församlingen?

3. Hur ser du på de konsekvenser som Kammarkollegiets beslut att återkalla Ditt förordnande som vigselförrättare får för Dina kollegor?

4. Inser Du att Din tjänstbarhet som präst förändras i och med att Du inte längre kan förrätta vigslar inom Svenska kyrkan?

Ragnar Persenius uppger bl.a. följande i en replik som ges i samman nummer av Kyrkans tidning.

Enskilda präster förfogar inte över kyrkans vigningstjänst och beslutet att som normalordning koppla vigselgudstjänsten till den vigselrätt som staten förfogar över. Vill man få bort den kopplingen, får man verka för att kyrkan ändrar sitt beslut. Vill man att obligatoriskt civiläktenskap införs, måste man agera politiskt. Det är att agera solidariskt – och demokratiskt. Det stämmer också bättre med de vigningslöften som vi avgett vid prästvigningen.

I Svenska kyrkans största oppositionstidning, Kyrka och Folk, ger Tord Nordblom själv motiveringen till sitt agerande på ungefär följande sätt. Samma år som han prästvigdes ingick han också äktenskap. De löften avgavs i samband med sitt äktenskap har både han och hans hustru hållit. När det gäller hans prästvigningslöften är inte dessa några ensidiga förpliktelser utan även här finns ett ömsesidigt ansvar. Här har han själv hållit de löften han har avgett men Svenska kyrkan har svikit. Därför kan han rimligen inte förväntas foga sig i en ogudaktig ordning bara med hänvisning till prästvigningslöftena. Härmed synes Persenii trut tilltäppt.

Som en kommentar till detta kan under tecknad anföra följande. Det finns två brännande frågor inbakade i denna historien. Den första gäller hanteringen av äktenskapsfrågan och den andra gäller strategi i kyrkokampen. I samband med att kyrkomötet skulle besluta om kyrklig välsignelse över ingångna partnerskap undertecknade nästan 1000 präster i Svenska kyrkan ett upprop, eller låt oss kalla det för en bekännelse, mot nyordningen. Denna s.k. Hyssnabekännelse var en tydlig markering i fråga om rätt och fel i äktenskapsfrågan. Nu har vi kommit i skarpt läge. Nu är frågan om hur man hanterar den på förhand mycket tydligt förutsådda situationen.

I samtal med några högkyrkliga präster beklagades det friskt över de anpassningar som Svenska kyrkan gjorde gentemot makten. Vackert så. I många delar hade de dessutom rätt. Det fanns en allt för långtgående anpassning som akut hotar Svenska kyrkan som ett salt och ett ljus.

Men samtalet tvärdog, av outgrundlig anledning, när jag påpekade att Svenska kyrkan stod inför följande problematik. Svenska kyrkan är tvungen att försöka behålla majoriteten av medlemmarna samtidigt som man vill behålla majoriteten av gudstjänstfirarna tillsammans med deras präster. Det kunde verka som om valet stod mellan att driva bort den ena eller andra gruppen. Så är det i verkligheten inte. Valet står mellan ståndaktighet i kombination med en enorm pedagogisk utmaning i förhållande till Svenska folket eller anpassning till samhället i kombination med ett chickenrace med församlingar och präster. Ett chickenrace som går ut på anpassning eller utrensning. Av förklarlig anledning väljer Svenska kyrkan att hunsa med minoriteten. Den anledningen är att minoriteten faktiskt anpassar sig.

Den verkligt effektiva metoden för att sätta press på Svenska kyrkan vore att sätta hårt mot hårt. Inte att avvakta att Svenska kyrkan accepterar sättet man driver kyrkokamp. Det vore ju galet att tro att man kan vinna den striden om man låter motståndaren sätta spelets regler.

Följaktligen kan jag konstatera att Svenska kyrkan agerar korrekt ur ett organisatoriskt överlevnadsperspektiv. Så länge minoriteten sakta anpassar sig till alla felaktigheter så kommer man fortsätta att bli överkörda. Den enda framkomliga vägen är om man grusar underlaget för Svenska kyrkans taktiska analys. Det vill säga gör motstånd och anpassa er inte. En början vore ju om dessa Hyssnabekännare alla anmälde till domkapitlet att de ville slippa vigselrätten. Ställer man domkapitlen inför fullbordat faktum då kan man lyckas. Avvaktar man domkapitlets godkännande av handlingssättet får man vänta till det nya Jerusalem kommer ner från himlen.

Behörighetsprövning att utöva vigningstjänsten som präst i X-församling

Behörighetsprövning att utöva vigningstjänsten som präst i X-församling

Från X-församling har tull domkapitlet inkommit en anhållan om behörighetsprövning av pastorn i Svenska Missionskyrkan N.N. att utöva vigningstjänsten som präst i församlingen för tiden 9 september 2010 - 31 december 2011. Den tillsvidareanställde komministern är föräldraledig nämnda period.

N.N. är ej behörig att utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan.

Domkapitlet menar att i första hand skall vikariatet som komminister ledigförklaras.

För pastor i Svenska Missionskyrkan krävs ingen behörighetsförklaring enligt kyrkoordningen 31:4 [SIC!] sista stycket för tjänstgöring vid ett visst tillfälle såvida ej är fråga om en kyrklig handling. Anhållan om behörighetsförklaring avser dock ej visst tillfälle utom tiden 9 september 2010 - 31 december 2011, varför domkapitlet har att göra en prövning enligt kyrkoordningen 31:4 [SIC!] första stycket, 2.

Domkapitlet föreslår med hänvisning till sin uppfattning att vikariatet som komminister skall ledigförklaras, att domkapitlet me förklara N.N. behörig att utöva vigningstjänsten som präst i församlingen för tiden 9 september 2010 - 31 december 2011.

Domkapitlets beslut

Domkapitlet beslutar

att förklara pastorn i Svenska Missionskyrkan N.N. behörig att utöva vigningstjänsten som präst i Ockelbo församling för tiden 9 september 2010 - 31 oktober 2010 enligt kyrkoordningen 31:4 [SIC!] första stycket, 2.

Med anledning av detta kan Ad orientem versus notera följande. Svenska kyrkan missionsprovinsen är nu, tillsammans med den romersk-katolska kyrkan, de enda delarna av Kristi kropp i Sverige som, med en evangelisk förståelse av ämbetet, bevarat prästerskapet i sin fullhet tillsammans med den vigningssuccession som gällt sedan apostlarnas tid. Fascinerande får man säga.