På spaning efter den tid som...

Mycket händer i världen när ett sekel bryts mot ett annat. 1800-talet varade till 1919 och kanske 1900-talet dröjer sig kvar en längre tid än vad vi kunnat förvänta oss. Ändå kan man ibland se spår av det som ska komma.

Att något nytt är på väg märker man inte minst när man ser hur det provocerande och nya blir det givna och förhandenvarande. När konstens provokation inte längre provocerar.

Ta till exempel Turebergskyrkan i Sollentuna där kyrkoinredningen är gjord av spillved som staplats upp i olika installationer som ska fungera som ett dekonstuerat altare, orgel, dopfunt, etc. Bilder hittar man bl.a. här och här. Intryckt i en betongsilo med dekontruerat utdragna hörna ska det var tankeväckande.

Vi kan se hur det postmoderna dekonstuerade bara kan verka nyskapande i en miljö som är 40 år efter sin tid (t.ex. i olika kyrkor). Det mordern, funktionella, eller minimalistiska bara för den som tror att det fortfarande är 30-50-tal (diverse frikyrkor). Men i själva verket har det ingen sprängkraft och inget nyskapande driv i sig.

Nu är det dags för någonting nytt och revolutionerande. På detta tema fungerar svenskans artikel Vintage modernt i nya inredningar utöver den uppseendeväckande konstiga rubriken skrivs bla. följande om modehusens nytänkande.

"Personligen är jag måttligt intresserad av svindyr märkesdesign. Men däremot baxnar jag inför djärvheten hos inredningen till det nya, 2000 kvm stora Hermès-huset. På det mäktiga mosaikgolvet, som anknyter till att detta en gång varit botten på en simbassäng, har arkitektfirman Rena Dumas placerat tre nio meter höga hyddor eller kokonger i flätat askträ. Från entréplanet ner till denna sofistikerade ”by” leder ett par breda böljande trappräcken i samma material. Här befinner vi oss ljusår från minimalistisk, geometrisk design. De spännande organiska formerna har liksom ympats in i en redan existerande art déco-struktur, vilken fått en elegant ansiktslyftning. Inte tal om att riva ner och förstöra. Den gamla byggnadens historia och karaktär har tvärtom behandlats med största respekt, samtidigt som helheten skickar ut tydliga signaler om att lådestetikens och det avskalades hegemoni är över.

Organisk arkitektur och design är förvisso inte någon ny företeelse. Tänk bara på Antonio Gaudí så förstår ni vad jag menar. Hans Casa Milà i Barcelona, som byggdes mellan 1906 och 1912, är ett utmärkt bevis på detta, liksom förstås hans väldiga basilika Sagrada Familia. I all jugend är ju slingor och växtliknande former ett dominerande inslag. Så när väl jugend brutit isen, dök det snart upp andra exempel, som Erich Mendelsohns Einsteinturm i Potsdam (1924). Och på 1980-talet fick Wien sitt berömda Hundertwasser Haus.

Det Rena Dumas gjort på vänstra stranden utgör den minimalistiska designens absoluta motsats. En markering som med kraft punkterar idén om geometrin som norm. För Hermès är förstås inte ensamma. Överallt ympas icke-geometrisk design in i äldre, med respekt bevarade strukturer. Restauranger och hotellfoajéer behöver inte längre se ut som avskalade, vita eller gråvita duschrum från forna DDR. Nej, in med boaserade väggar, ornamenterade eldstäder och antikviteter. En ökad miljömedvetenhet har gjort det rätt att återbruka eller omforma det gamla. Vintage är högsta mode.

Reaktionärt! ropar ännu de avantgardekonservativa formfurstarna i Sverige, ett land där modernismens förtryckande smakmonopol i kraft av sin ställning som en formens statskyrka lyckats överleva längre än någon annanstans i världen. De ropar dock med allt ålderssvagare röst."

Om detta är det nya århundradets vår som kommer till oss kan vi knappast veta idag. I kyrkorna kommer vi inte uppleva det förrän den nya tiden gått långt över zenit. Men när så sker kanske vi får se genuint vackra kyrkor, tidlösa mässkläder och en väckelse för det absoluta sköna. Det är värt att föreställa sig hur människorna som Marcel Proust kunde se ett värde i den estetiska skönhet som katedraler och kyrkor representerar Inte för att uppskattningen för det sköna är en frälsningsavgörande sak men för att uppskattningen av det absolut sköna kan ge en bild av det absolut goda. Därmed också som en lagens spegel göra människor medvetna om sin egen relation till detta upphöjda och heliga. Samtidigt kan en sådan utveckling, där det vackra och goda tillåts ta plats, tala för att det vackra organiska följs av en trend för det sanna och vackra (i vart fall om man tolkar en artikel i Aftonbladet). Möjligtvis kan dessa egenskaper komma att vara en företeelse i centrum för det nya århundradet. En sådan sak kan aldrig vara dåligt för den Kyrka som försent kommer se detta. Detta är ett positivt tecken i tiden. Låt oss ha förnuft att ta vara på det.

Låt oss sträva inte bara efter det som är heligt i sig själv oaktat dess yttre skepnad utan också efter det som är sant, heligt och gott men också skrudad i skönhet. Vad är annars Kyrkan än en Kristi brud i tiggarkläder?

De falska vittnesbörden, svar till Kyrkliga Betraktelser

Ad orientem versus har under den gångna tiden följt debatten om + Görans närvaro vid grundläggningen av Enhetens kyrka. Den inleddes genom Lars Borgströms och Ingemar Anderssons öppna brev om Missionsprovinsens uppenbara synd genom frieriet med den katolska kyrkan. Detta ledde till ett ärende hos Missionprovinsens konsistorium och en bloggpost av + Roland.

Debatten gick sedan högt på denna blogg genom två stycken inlägg, Den stora skökan och dens stora synden och Öppna brev och öppna hjärtan.

Slutligen har Missionsprovinsens biskopar (alltså + Lars, + Göran och + Roland) och dess konsistorium gjort ett uttalande om Missionprovinsens påstådda propapism. Uttalandet innehåller bl.a. följande stycken.

"Missionsprovinsen i Sverige och Finland har en väl genomarbetad Provinsordning som hanterar olika ärenden, t.ex. Provinskonvent, Missionsråd, Konsistorium och Läronämnd. Eftersom de tre senare instanserna haft sammanträde under januari månad har Öppet brev om Missionsprovinsens prokatolicism i någon mån kunnat behandlas i dessa fora.

Konsistoriet och biskoparna beklagar den incidenten, att en biskop i Missionsprovinsen utan samråd med övriga biskopar deltagit vid en ekumenisk högtid på Östanbäcks kloster. Närvaron har gett intryck av att Missionsprovinsen intar en ”pro-katolsk” hållning, varmed man menar en öppenhet för ett närmande till den Romersk-katolska kyrkan med dess villfarelser.

Konsistoriet avvisar varje tanke på att Missionsprovinsen skulle ha lämnat sin reformatoriska grund. Missionsprovinsen är evangelisk-luthersk i sin bekännelse och definierar sig fortsatt som ett fritt och icke-territoriellt stift inom Svenska kyrkans tradition.

Läronämnden, som på eget initiativ kan avge yttranden i sådant som den bedömer är av betydelse för Missionsprovinsens identitet, har för avsikt att arbeta vidare med och precisera hur Missionsprovinsen ”söker samverkan på evangelisk-luthersk grund och odlar kontakt med andra kyrkotraditioner där så är lämpligt” (Provinsordningen 3 kap 5 §).

Missionsrådet har som uppgift att arbeta med och hantera Missionsprovinsens identitetsfrågor, t.ex. att analysera missionssituationen och utforma en missionsstrategi för verksamheten. Det givande men tidvis också utmanande samarbetet mellan olika traditioner inom Missionsprovinsen fortsätter. Det bästa i dessa andliga traditioner — baserat på Bibeln och den evangelisk-lutherska bekännelsen — bör bevaras och förnyas, medan ytterligheter och särdrag som inte befrämjar helheten får stå tillbaka."

Av detta drar bloggen Kyrkliga betraktelser i bloggposten MP tar officiellt avstånd från ekumenik med Rom följande slutsatser.

"Här har vi det svart på vitt; Missionsprovinsen är en ickeekumeniskt samfund, som hellre lyssnar på kritik från ultraprotestantiska sekter än att föra seriösa samtal med historiska kyrkosamfund. Det kan inte vara lätt att vara högkyrklig i Missionsprovinsen. Frågan är hur länge biskop Beijer och hans skara likasinnade får vara kvar. De finns i våra förböner."

Tillåt mig då att undra hur detta blir en rimlig tolkning av Missionsprovinsens agerande och detta uttalande. Ett uttalande som alltså bl.a. ger uttryck för biskop Görans ståndpunkt(!). Låt oss analysera vad som egentligen står i satserna som Kyrkliga betraktelser citerar och tolkar.

1. Konsistoriet och biskoparna beklagar den incidenten, att en biskop i Missionsprovinsen utan samråd med övriga biskopar deltagit vid en ekumenisk högtid på Östanbäcks kloster.

2. Närvaron har gett intryck av att Missionsprovinsen intar en ”pro-katolsk” hållning, varmed man menar en öppenhet för ett närmande till den Romersk-katolska kyrkan med dess villfarelser.

3. Läronämnden, som på eget initiativ kan avge yttranden i sådant som den bedömer är av betydelse för Missionsprovinsens identitet, har för avsikt att arbeta vidare med och precisera hur Missionsprovinsen ”söker samverkan på evangelisk-luthersk grund och odlar kontakt med andra kyrkotraditioner där så är lämpligt” (Provinsordningen 3 kap 5 §).

Vad står det egentligen:

1. Biskoparna Göran, Lars och Roland beklagar att det som skett inte skett i samråd med den kyrkoprovins som man representerar.

2. Biskop Görans närvaro har gett andra människor uppfattningen att Missionprovinsen är för ett tillnärmande med den romersk-katolska kyrkan med ett accepterande av dennas villfarelser.

3. Man arbetar fortfarande vidare med att samfällt hitta vägar för ekumeniskt arbete med utgångspunkt för Missionsprovinsens egen identitet och tro.

Missionprovinsen kan alltså inte tänka sig att kapitulera för det romerska kravet på hegemoni. Istället vill man arbeta som en kyrkoprovins, gemensamt och i enlighet med den ordning som provinsen styrs av. Med den utgångspunkten ska man arbeta för enighet (sannolikt med den romerska kyrkan). Detta står ju + Göran bakom. Någon konflikt bland biskoparna finns det inte, tvärtom betonas deras enighet. Tolkningen att yttrandet vittnar om en kommande dolkstöt i ryggen på biskop Göran är helt orimlig.

Tolkningen och bloggposten präglas av en misstänksamhet som gränsar till förtal. Det är samma negativa och destruktiva tolkningsmönster som det öppna brevet som inledde diskussionen är präglat av. Så bygger man ingen enhet mellan troende. Möjligtvis bygger man enhet med Rom.
Om högkyrkligheten väljer att som "Kyrkliga Betraktelser" ta upp detta förhållningssätt till andra kyrkliga sammanhang kan vi vara säkra på att vi utplånar oss själva i sekteriska gräl. Sedan konverterar de sista prästänkorna till Rom.

Tolkningen hade kanske kunnat vara rimlig inom Svenska kyrkans ordinarie stift med dess väl omvittnade problem med relationerna mellan ämbetsmän. Svenska kyrkan där ryggdunkar lätt kan förbytas i dolkstötar. En ordning där det finns väl omvittnade problem på alla nivåer. Inte minst när det gäller relationen mellan antagningskommittéer, biskopar och vigningskandidater, och historien av svek mot kyrkfolk och präster kan göras sorgligt lång. Det är däremot inte en naturlig eller rimligt tolkning i Missionsprovinsen. I Missionsprovinsen krävs det däremot en stilla ödmjukhet och en via media i formuleringarna av ett uttalande så att alla delar av provinsen kan se att deras perspektiv har blivit beaktade. Så att man kan känna igen den kyrkliga enheten i uttalandet. Vi kan därför också vara säkra på att de sammanhang som inte tål inomkyrklig ekumenik inte är nöjda med det uttalande som Missionsprovinsen nu avgivit. Det är helt enkelt inte tillräckligt exkluderande för deras smak.

Författaren till Kyrkliga betraktelser är, glädjande nog, knappast representativ i sitt sätt att läsa Missionsprovinsens biskopar och konsistoriums brev. Vi kan vidare glädja oss över hans böner för oss och hans iver för att Missionprovinsen ska välja en allmänkyrklig väg. Jag tror även att br. Nicolaus kommer förstå misstaget i sin tolkning han är en mycket skarp person som har enklare än undertecknad att erkänna sina fel. Detta hindar inte att han med sitt tolkningsmönster riskerar att välja en väg som delar av de evangelisk-lutherska frikyrkosammanhangen redan har gjort.

Det är lätt att glömma det ansvar man tar på sig när man sprider sina mer eller mindre genomtänkta uppfattningar på nätet. Ibland kan ett obetänksamt uttalande verkligen göra stor skada. Det är något som är värt för oss alla att tänka igenom innan vi yttrar oss i bloggar.

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Vad är det?

Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa.

Ett hopp för Svenska kyrkan

Dagen och Norrländska socialdemokraten skriver om hur det gick när församlingen i Hakka förlorade sin sista stationerade präst och upphörde vara församling 2009. Man startade helt sonika ett opolitiskt kyrkoråd som driver vidare församlingen, bönelivet, brödbrytelsen och brödragemenskapen. NSD skriver bl.a. följande.

I Hakkas kyrka har man startat ett opolitiskt verksamhetsråd, sedan kyrkorådet lades ner och församlingen blev utan egen präst.

- Självklart blev det ett vakuum när den sista stationerade prästen slutade i Hakkas, säger Birgitta Carlsson.

I Hakkas kyrka har man bildat ett verksamhetsråd som samlar upp församlingsbor som vill arbeta ideellt i kyrkan.

- Målet är att starta verksamhetsråd i samtliga byar. I Hakkas har man lyckats bra och där har kyrkan alltid varit stark, säger kyrkorådets ordförande Laila Furskog (S).

- Det är tråkigt att vi inte har fler gudstjänster men samtidigt tycker jag vi ska fundera. Vill vi ha fler gudstjänster? Personal kommer åkande med präst och kantor, våra egna kyrkvaktmästare och kyrkvärd, och så kommer fem besökare.

- Men ofta är vi minst 20. Förra hösten hade vi 400 besök i kyrkan och församlingshemmet, säger hon.

Verksamhetsrådet ordnar kyrkträffar varje söndag, med bibelläsning, psalmsång och kaffe.

Dagen skriver bl.a. följande

- I varje Norrbottensförsamling är det fler begravningar än dop, men jag tror att kyrkan har en framtid. Vi har barnverksamhet och åtta konfirmander som läser med läraren Timo Vilgats från Kiruna, han har venia.

På ett mycket klart sätt tänder detta ett ljus i mörkret. Vi har tidigare rapporterat om hur samma saker hänt i Uppsala i Sankt Olofs församling som upplöstes in i Heliga trefaldighets församling. Självklart händer det också i det fördolda på andra platser. Människor samlas till gudstjänst och andaktsliv där kyrkokommuner släcks ner. Där uppstår församlingar ur statskyrkans gravar. Var helst det händer är det som om ett friskt skott slår ut i brottytan från en hårt ansad pelargon som fryser i tvärdraget från det läckande fönstret. Hur mycket viktigare är inte detta, både som nyhet och som glädjeämne, än all världens kyrkopolitik? Var detta än händer tänds ett hopp för Svenska kyrkan. Måtte man ha sinnesnärvaro nog att ta vara på dessa möjligheter.

Tre vigningar och en begravning

I lördags vigdes tre f.d. anglikanska biskopar av anglo-katolsk modell till präster i den romersk-katolska kyrkan. Detta är mycket intressant. Men eftersom det redan fullödigt rapporterats på andra håll finns det inte så mycket att tillägga. Det svenskspråkiga media som är överlägsen all annan inhemsk nyhetsrapportering på just detta område är Kyrkliga betraktelser. Br. Nikolaus artikel i ämnet finner man här. Har du inte redan läst så läs den nu. Kom sedan tillbaka och läs här.

Minst lika intressant är däremot f. Dags blogg i ämnet. Under rubriken "Jag var där!" skriver han bl.a. följande.

"I lördags prästvigdes tre anglikanska biskopar i Westminster Cathedral och bland de mer än 2000 deltagarna var också jag ... Att fira gudstjänst med ett halvdussin biskopar, ett sjuttiotal präster och så denna enorma församling är något särskilt. Historiskt var det. Aldrig har tre anglikanska biskopar vigts till präster i den romersk-katolska kyrkan på en och samma dag.

På förhand visste jag inte om jag skulle vara glad eller bli vemodig. Jag kunde hysa båda insikterna.

På måndagen skulle jag flyga hem - men lite inside skvaller rymdes. Det är uppenbart att påven själv drivit frågan om ordinariatet. Nu kan biskopar och präster i England uppmuntra folk att ansluta till ordinariatet, präster och prästkandidater bli prästvigda av en biskop på begäran av ordinariatet. De närmaste åren kommer vi att se präster i och församlingar flytta över. "

Minst lika intressant är vad som skrivs i kommentatorsfältet. Några hoppas på ett motsvarande personalordinat för Svenska kyrkan. Andra avfärdar detsamma. Så dyker tre spännande kommentarer upp som förtjänar lyftas i ett vidare sammanhang.

"Jag var också där. För femton år sedan när John Broadhurst i Saint Paul´s Cathedral vigdes till biskop i Church of England den 24 september. Jag var inte där när den romersk katolske lekmannen John Broadhurst den 16 januari i Westminster Cathedral tillsammans med två andra vigdes till präst i den romersk katolska kyrkan. Och det är jag glad för. I handling visar han nu att han övertar den romersk katolska kyrkan syn på hans tidigare gärning som präst och biskop, dvs att hans vigningar - både de han mottagit och själv utför - varit "null and utterly void", dvs noll och intet värda, och den kyrka som han verkat i inte kan betraktas som en riktig kyrka. Och inte nog med det: på grund av att den "religiösa gemenskap" han tidigare verkat i inte har den apostoliska successionen i biskopsämbetet, så är prästerna inga riktiga präster. Och eftersom det riktiga prästämbetet saknas, så har dessa "religiösa gemenskaper", inte bevarat det eukaristiska mysteriets [dvs nattvardens] äkta och oförändrade väsen ("have not preserved the genuine and integral substance of the Eucharistic Mystery" - latinet är ännu brutalare ) och kan därför inte kallas kyrkor. Inte präst, inte biskop, inte ens i en kyrka. Och det värsta av allt - inte ens nattvardens äkta och oförändrade väsen. Så säger påven Benedikt XVI i ett s.k. motu proprio från den 10 juli 2007. Vad är odinariatet annat än en kollektivkonversion på gamla kända villkor. Apotolicae curae 1896 i repris. Ekumenik (Ut unum sint), bilaterala teologiska överläggningar (ARCIC), kyrkans synliga enhet i sanning och kärlek, Jesu översteprästerliga förbön - vart tog allt det vägen? Jag var inte där. Jag vill inte dit. Vemod? Det räcker inte. Glädje? Över vad. Besvikelse, smärta och sorg? Nu börjar det brännas! - Folke T. Olofsson, Rasbo"

Sedan därefter följande.

"När jag läser Anders kommentar [i vilken det beklagades att f. Dag firat gudstjänst med romare], blir jag, som ofta, bekymrad över dem som anser renlärighet viktigare än vänskap. Dag har kämpat tillsammans med John Broadhurst i 20 år, för kontakter mellan Svenska kyrkan och Engelska kyrkan, för kontakter mellan Fria Syoden och Forward in Faith. När något viktigt händer i en väns liv, delar man vännens glädje eller sorg. Vänskap innebär inte att man bortser från skillnader i kyrklig (eller t.ex. politisk) övertygelse. Och närvaro vid en romersk-katolsk gudstjänst betyder, inte heller under andra omständigheter, att man överger sin reformatoriska tro.

När jag läser Folkes kommentar, noterar jag att den romersk-katolske ärkebiskopen i sin predikan vid vigningen sade (man kan hitta den på nätet): 'I want, in particular, to recognise your dedication as priests and bishops of the Church of England and affirm the fruitfulness of your ministry.' Så alldeles enkelt som att Rom anser att det vi håller på med är "null and utterly void" är det inte.
+ Göran"

Till sist följande.

"Läser Folke T. Olofssons inlägg och begrundar. Med jämna mellanrum konverterar präster till RKK. I många fall har de tagit emot bikt och delat ut altarets sakrament mm, fram till några månader före konvertering. Sedan övertar de den romersk katolska kyrkan syn på deras tidigare gärningar som präst. Detta skapar, utifrån mitt perspekiv som lekman, ett stort bekymmer. Hur ska jag förhålla mig till de gånger jag biktat mig eller tagit emot nattvarden från en numera konveterad präst? Och hur ska jag förhålla mig till präster som jag vet går i konverteringstankar? Som jag ser det är det inte en privatsak när en präst konverterar eftersom det i högsta grad även berör lekmän i prästens gudtjänstfirande församling/inomkyrkliga rörelse."

På Kyrkliga betraktelser finner man också följande intressanta kommentar.

"Det här är andlig pornografi och perverterad webersk byråkrati på HÖG nivå. Att det förespråkas av maktfullkomliga tokar som inte har en aning om vad kritisk syn på tradition heter gör det inte bättre. Att papismen gått igenom minst lika många epokavgörande förändringar som övrig katolicism verkar ingen ta hänsyn till."

Dessa fyra kommentarer har något gemensamt. Märkligt nog sammanfattas det i den sista kommentarens mest nyanserade beskrivning av händelserna och de känslor om olika personer redovisar i sina respektive kommentarer. "Det här är ... webersk byråkrati på HÖG nivå". Vad menar man då med detta? Webers teorier om byråkratin låter sig inte helt klart kokas ner till ett par konkreta rader lämpliga för bloggens format. Den intresserade kan följa med på en sväng in i sociologins magiska värld.

Max Weber är bl.a. känd för hans distinktion av byråkratin och hur en ideal byråkrati fungerar. Mest effektiv är byråkratin som ett stöd till samhället när det arbetar utan friktion både innåt i organisationen och utåt i relation till dem som man betjänar. Makten ska fördelas på tjänstemän efter kompetens. Delegeringen av besluten ska ske subsidariskt dvs. att de små besluten fattas på låg nivå och de store besluten på hög nivå. Byråkratin ska vara reglerad under lagarna och inte beroende på nepotism och personliga vänskapsförhållanden utan på förutsägbara lagar. På det sättet kan rationalitet prägla beslutsfattandet.

Byråkratin är slutstadiet när ledarskapet upphört att vara värdeorienterat. Det vill säga när organisationen inte är en traderande feodalhierarkisk moedell eller en karismatisk rörelse med en ledare som styr genom sin egen person. Istället blir organisationen styrd av tvingade rationalitet.

Stämmer detta på den romersk-katolska kyrkan? Sannolikt är det så. I själva verket kanske man ligger mellan en feodal och en modern organisation. Den avgörande faktorn när det kommer till påvetronens makt är ju inte förmågan att uttala sig ex cathedra eftersom man ändå är underkastad traditionens progression. Påven kan inte peka med hela handen och säga. Glöm det som varit, nu gör vi så här! Istället är det befordringsmakten och den legala makten som är den avgörande faktorn. Man kan då inte vara besviken på att man väljer att agera efter sina rätts- och uppenbarelsekällor och inte efter sina sociala och personliga relationer till ämbetshavare utanför den egna organisationen. Om något var det detta missförstånd som begravdes i samband med vigningarna.

Vad hade man förväntat sig? Att de personliga relationerna och de passerade samtalen skulle förändra traditionen och den påvliga maktutövningen? Hade ultramontanisterna i bl.a. Svenska kyrkan ens varit önskvärt om så skett? Om man betraktar det romerska dogmat som en normalteologi kan jag inte förstå att så skulle vara fallet. Är det något så är dessa omvigningar och personalordinatet ett uttryck för hur starka och trygga den romerska kyrkan står i sig själva. För den som vill se Rom som en förebild men inte vill konvertera dit (oaktat under vilka förutsättningar det sker) borde ju särskilt detta vara positiva drag att ta upp och implementera i den egna organisationen.

Den reaktion som vissa har inför den maktutövning som vi ser utövad i.o.m. omvigningen av dessa f.d. biskopar säger alltså egentligen mer om det egna synsättet på den egna organisationen och den egna maktutövningen. Man hade inte själv gjort likadant som det romerska episkopatet hade gjort. Det är knappast chockerande men anmärkningsvärt att de som gärna ser den yttre kyrkan som ett sakrament för världen låter sig styras av helt andra strukturella synsätt på rätts- och uppenbarelsekällornas betydelse i den egna organisationen samt med vilken fasthet dessa ska bevaras och implementeras i både teori och praktik. Detta antyder att den egna organisationen, eller i vart fall kyrkosynen, i själva verket främst är karismatiskt eller socialt orienterad. Organisationen är lojalitetsband antingen till en viss eller några vissa hövdningar i den egna traditionen alternativt till arvsfursten i toppen av maktorganisationen. Om man känner besvikelse inför hur Rom har agerat i detta sammanhang kan man fråga sig om det inte är ett uttryck för hur otrygg och kanske i någon grad omogen man själv är i sin kyrkliga situation.

Däri ligger också den positiva lärdomen i den givna situationen. Den kyrklighet som förmår precisera en normlära av kyrkorätt och uppenbarelse kan se en hierarkisk och samstämmig organisation där samma bärande principer gör sig gällande från toppen, i de stora frågorna, till botten och de minsta och mest praktiska frågorna. Det är viktigt för varje kyrka och kanske i synnerhet för varje inomkyrklig rörelse att bevara perspektivet också på det egna sammanhanget som en gemenskap inom den stora organiska gemenskapen i Kristi kyrka. Ett mikro- eller mesokosmos av kyrkan som bör stå i en såväl vertikal som horisontell gemenskap med de övriga delarna av Kristi kropp. Jämför här t.ex. den insiktsfulla analysen i aKf:s orientering mot de emeritbiskopar som man för samtal med där man dömer ut just den karismatiska och feodala organisationen som lämpliga formeringar för den egna grupperingen. Varje sådant kosmos måste också, ytterst sett, sträva efter att implementera Kyrkans herres eget normsystem i varje beslut. Det vill säga att låta den uppenbarade sanningen vara den beslutdirigerande faktorn i alla sammanhang. Här kan den sista kommentaren från dagblogg aktualiseras. Vilka svårigheter innebär det inte nu för de nyprästvigna angloromersk-katolska ex. biskoparna såväl som för de biskopar och präster som blir kvar i den anglikanska kyrkan att säga: nu tror vi på uppenbarelsen vi representerar och förvaltar. Det här är webersk byråkrati på hög nivå.

Nytillskott i länklistan

Återigen kan vi annonsera ett tillskott i vår länklista. Listan är inte komplett eller en sluten samling. Ge förslag på bloggar eller hemsidor vi bör läsa eller länka till så ska vi se vad vi kan göra.

Idag kan vi publicera Thomas Ridderviks hemsida och blogg http://www.riddervik.se/.

Skandal i universitetsvärlden 1600-talet ett nyanserande föredömme

Dagens skriver om Jonas Fjertorps avhandling vid ekonomicentrum vid Lunds Universitet. Avhandlingen handlar om handlar om investeringar i kommunal infrastruktur. Hur kommuner med begränsade resurser på ett ändamålsenligt sätt ska kunna sköta sina investeringar. I hans prolog lyfter han fram ett chockerande perpektiv på kristen tro och vetenskap.

"Den kristna trons betydelse kommer inte fram i själva avhandlingen, men väl i prologen där Fjertorp nämner drottning Hedvig Eleonoras instiftelsebrev från 1666. Hon skriver bland annat att den idémässiga grunden för Lunds universitet är att ära Gud genom att erövra kunskap som skapar välstånd i samhället."

I avhandlingen kan man bl.a. läsa följande uppbyggligheter.

Varför skriver man en akademisk avhandling? Låt oss se vad som står i det stiftelsebrev som änkedrottning Hedvig Eleonora skrev i december 1666, i syfte att grunda Lunds universitet!""

… såsom man utaf alla tider hafver bepröfvat och förmärkt att

academier och skolor de rätta medelen hafva varit till att nå och vinna

denna bemälta lycksalighet, förty uti dem icke allenast vägen visas till

att märka och iakttaga Guds stora verk och under […], utan ock

derjemte, enkannerligen sedan förmedelst Guds nåd den rätta

christendomens rena ljus i verlden hafver begynt att skina, underrättas

huru den högste regerande Herren troligen och rätt skall dyrkas, hedras

och äras, hvarutaf den vördnad och innerliga gudsfruktan uppstå måste

som en källa och ursprung är till all så andelig som verldslig välsignelse;

(återgivet i Ahnfelt, 1859, s.43)

Den idémässiga grunden för universitetet och därmed även för en akademisk avhandling, är att Gud äras genom erövrandet av kunskap. Därigenom skapas också välstånd i samhället. På vilket sätt äras Gud genom den kunskap som denna avhandling bidrar med? Avhandlingen bidrar till att förstå förutsättningarna för investeringsverksamhet i svenska kommuner. Förhoppningen är att resultaten ska underlätta utformningen av investeringsverksamheten, så att samhällets gemensamma tillgångar i infrastruktur kan förvaltas på ett ansvarsfullt och ändamålsenligt sätt.

Redan i Bibelns första kapitel ges människan uppgiften att råda över jorden, att förvalta skapelsen. Något senare berättas det om Josef. Han blir såld som slav till Egypten av sina bröder. Efter en tid ber Farao Josef om hjälp att uttyda en dröm (1 Mos, 41 kap). Josef berättar att drömmen är från Gud och betyder att det ska komma sju år med överflödande skörd och därefter sju nödår och att Farao bör förbereda landet för detta. Farao utser då Josef till att råda över hela Egyptens land. Under de sju goda åren samlar Josef in säd som lagras i städerna. När det sedan blir sju hungersår, kommer folk från hela världen för att köpa säd av Josef.

Berättelsen om Josef visar ett exempel på ansvarsfullt förvaltarskap. Under de sju goda åren investerar Josef i stora lager. Dessa kommer folket till nytta när de senare behöver det. Att långsiktigt investera i gemensamma resurser, som senare kommer samhällets invånare tillgodo, innebär att på ett ansvarsfullt sätt förvalta samhällets angelägenheter. I Sveriges kommuner förekommer både goda år när resurserna flödar in och nödår när det är stor brist på resurser. Det finns anledning för oss, att försöka lära oss använda våra begränsade resurser till de investeringar som skapar mest samhällsnytta. En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus, inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. (2 Kor. 3:4f)

SOLI DEO GLORIA

En minst sagt spännande slutsats om hur ortodoxins vetenskapssyn och samhällslära ger ett nyanserande och förnyande perspektiv på en brännande het samtida debatt i frontlinjen mellan karismatiska biblicister och humanistiska forskare. Chocken kanske mildras något av att Fjertorp kommer från en av de sista bekännelsetrogna rörelserna i Svenska kyrkan.

Traditionen het igen

I väntan på en reformation i Sverige och västeuropa får vi ta del av intressanta iakttagelser från Svenska dagbladets kultursidor där Per-Arne Bodin professor i slaviska språk vid Stockholms universitet levererar en betraktelse kring den ryska andligheten i trettondagstider (gamla stilen). Hur hade en liknande artikel om Svenska och/eller västeuropeiska förhållanden kunnat se ut?

"Den som besöker Vinterpalatset i Petersburg för att beskåda dess konstskatter använder sig av den ingång som heter Jordanporten och som vetter mot Nevan. Den var fordom palatsets paradingång. Förklaringen till att en flod i Palestina fått ge namn åt denna port leder oss långt ned i den ryska kulturhistoriens djup men förklarar också ryssarnas nuvarande fäbless för vinterbad. Det finns till och med ett särskilt ryskt ord för vinterbadare, morzj, som egentligen betyder valross, och ett verbmorzevat, som innebär att ägna sig åt denna verksamhet. Vilken är då förbindelsen mellan Jordanfloden och de ryska vinterbadande valrossarna?

Jordan är beteckningen för de vakar som tas upp på de ryska floderna tretton dagar efter jul då Kristi dop firas enligt den ortodoxa traditionen. Det ryska firandet äger rum tretton dagar efter vår trettondag eftersom kyrkan använder den gamla julianska kalendern och inte den gregorianska, som varit den vanliga i Västeuropa de senaste århundradena. Det blir alltså den 19 januari. Man firar då inte de heliga tre konungarna från öst utan Kristi dop i Jordans vatten.

Församlingen går från kyrkan i procession ner till vaken som ofta huggits upp i form av ett kors. Prästen sänker ned ett särskilt kors gjort av metall i det iskalla vattnet och välsignar det samtidigt som kören sjunger en hymn om Kristus som döptes i Jordan och om duvan som sänkte sig över honom. Samtidigt ses helgen som en uppenbarelse av treenigheten, som uppfyller så mycket av rysk fromhet: ”Herre, då Du blev döpt i Jordan, uppenbarades att vi skola tillbedja treenigheten”. Själva korset får här symbolisera Kristus och ceremonin har en i det närmaste magisk funktion att förvandla vattnet. Under ceremonin stänker sedan prästen iskallt vatten över sin församling. Enligt traditionen förfärdigas en bönpulpet, ett stort kors och en duva av is för detta tillfälle.

Efter ceremonin fylls alla medhavda flaskor med detta välsignade vatten som anses ha en helbrägdagörande förmåga och som sparas hela året. Man menar också ofta, som religionsfilosofen Pavel Florenskij skriver att vattnet från vattenvigningen, ”särskilt direkt efter välsignelsen, har en speciell smak, en speciell friskhet som inte kan jämföras med något annat, en angenäm skärpa och syrlighet”. En professor vid en rysk teknisk högskola har nyligen påstått att det välsignade vattnet får andra fysikaliska och kemiska egenskaper än det ovälsignade. Synen på vattenvigningen visar den mycket taktila och påtagliga känslan för andlighetens närvaro i den ortodoxa traditionen: det heliga har en särskild doft, en särskild smak och känns kanske till och med annorlunda att ta på än vanlig materia."

Läs gärna hela artikeln här.

Nytillskott i länklistan

En ny blogg har kommit upp i vår länklista. Det är http://evangelisktro.wordpress.com/.

Bloggen drivs av Gunnar Andersson som presenterar den på följande sätt.

Syftet med denna blogg är att på ett personligt sätt, utan att vara privat, kommentera aktuella frågor i kyrka och folk och inte minst hänvia till den fasta grund som Bibeln ger för tron och livet.

Undertecknad är anställd av Kyrkliga Förbundet för evangelisk luthersk tro och min främsta uppgift är att arbeta med dess tidning Kyrka och Folk.

2005 prästvigdes jag inom Missionsprovinsen och har utöver redaktionsarbetet en pastoral tjänst. Mer om den finner du här. Det är min övertygelse att de evangelisk-lutherska bekännelseskrifterna (Svenska kyrkans bekännelsekrifter, SKB) är en rätt utläggning av Skriften och att de i djupaste mening ger uttryck för den allmänkyrkliga (katolska) tron.

Ad orientem versus är mycket spända på att få ta del av Gunnars tankar också i detta format.

Av frukten känner man trädet

Diskussionen kring blogginlägget Vådan med allt för lättvindiga saligförklaringar får mig att reflektera över Jesu ord: av frukten känner man trädet. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen (mellan romerska katoliker och lutheraner), för att ta ett exempel, borde innebära en annan frukt i kyrkans liv än vad som synes vara fallet i romersk pastoralteologi. För lutheraner innebär läran om rättfärdiggörelsen ett centrum som får praktiska konsekvenser i liturgi och förkunnelse, inte minst i ett rätt åtskiljande av lag och evangelium (en ovärderlig resurs för den som vill veta mer är C.F.W. Walther: "The proper distinction between law and gospel").

Den mest sympatiska förståelse av skärselden jag stött på är den som C.S. Lewis ger uttryck för: "I believe in purgatory . . . . The right view returns magnificently in Newman´s Dream [of Gerontius]. There, if I remember it rightly, the saved soul, at the very foot of the throne, begs to be taken a away and cleansed. It cannot bear for a moment longer ´With its darkness to affront that light´. . . . Our sould demand purgatory, don´t they? Would it not break the heart if God said to us, ´It is true, my son, that your breath smells and your rags drip with mud and slime, but we are charitable here and no one will upbraid you with these things, nor draw away from you. Enter into the joy´? Should we not reply, ´With submission, Sir, and if there is no objection, I´d rather be cleansed first.´ ´It may hurt, you know´- Éven so sir´" ( Letters to Malcolm).

Katoliker med protestantiskt (evangeliskt) förflutet hurrar säkert för den här typen av förklaringar. Tanken på en skärseld blir enklare att bejaka. Men om förklaringen kommer från annat håll (t ex Trent Beattie i Katolsk observatör) - kanske med mer officiell/typisk pastoralteologisk prägel inom RKK - framträder tanken om skärselden som ett ruttet träd med ruttna frukter.

Vådan med allt för lättvindiga saligförklaringar

Den romerska kyrkan har saligförklarat Johannes Paulus II. Om detta skirver Dagen såhär (här finns hela artikeln).

Biskop Anders Arborelius välkomnar saligförklaringen av Johannes Paulus II. Han säger i ett uttalande att Johannes Paulus betydelse som påve kommer att gå till historien.

Anders Arborelius påminner om hans betydelse för den fredliga avvecklingen av kommunismen i Östeuropa. Han betonar också Johannes Paulus personliga fromhet och humor.

- Alla som fick möta honom personligen lade märke till detta. Själv kommer jag aldrig att glömma hans blick, som gick rakt in i hjärtat.

När Johannes Paulus II dog höjdes röster för en omedelbar kanonisering av honom. Det dröjde dock några år, men processen har ändå gått ovanligt snabbt.

Även Kyrkans tidning och Sändaren skriver här och här. Grattis till Johannes Paulus II som på under nästan fem år behövt lida plågor i skärselden: nu är du äntligen delta i den himmelska gudstjänsten. Mot bakgrund av detta blir det uppenbart att den mest relevanta pastorala frågan i de romersk-katolska sammanhang som bejakar deras dogmatik är om man ska satsa på fem, tio eller 20 tusen år i den helvetesintensiva elden. Eller för den delen om man genom requiemässor och böner ska försöka disponera kyrkans skatt så att den kommer sina döda nära och kära tilldel. En beklämmande pastoralteologi som går tvärtemot Skriftens sanning. Ett groteskt och illustrativt exempel på Skriftens klarhet och traditionens dunkel.

Andra söndagen efter Epifania

Nicolaus Canuti låter oss idag få del av hans predikan för andra söndagen efter trettonde dag jul.

Andra söndagen efter Epifania

D o m i n i c a s e c u n d a p o s t E p i p h a n i a m

III Årg Högm Luk 19: 1–10.

”Det förlorade ska jag uppsöka, det fördrivna ska jag föra tillbaka, det sargade ska jag förbinda, och det svaga ska jag stärka.” Hes 34:16

Med de orden förebådar Herren genom profeten Hesekiel, Messias, Kristi verk och gärning.

Och i dag på den andra söndagen efter Epifania får vi se vad detta betyder i texten om Sackeus, tullaren, publikanen. Det är en mycket viktig text. Den säger oss hur en människa blir omvänd. Det är en text som visar hur Jesus tar sig an de svaga, utstötta och föraktade, uppsöker och för tillbaka det fördrivna, förbinder det sargade och stärker det svaga, i enlighet med profetens ord.

Därför säger vi i dag:

1) Sackeus omvändelse: Jesus kommer till honom med evangelium

Sackeus var tullare, publikan, och som sådan illa ansedd. Det var tullarna, publikanerna, som gick romarnas ärende och gjorde det på ett oärligt och omoraliskt sätt. De gjorde sig till mellanhand mellan de ockuperande romarna och den judiska befolkning och skodde sig därför omåttligt på andra människors bekostnad. Deras liv och gärningar var kända av alla och på förklarliga grunder var de föraktade. En sådan var Sackeus och sådan var hans situation. Och än mer, Sackeus var inte bara en i mängden av publikaner, utan texten säger att han var förman för tullen där i Jeriko och hade därför en inflytelserik ställning. Ingenting kan därför förvåna att han var rik. Hans ställning som den främste av publikaner borgade för det.

Kunde han omvända sig? Han var ju så djupt rotad i sin synd? Visade han inte i alla stycken att han hade en gud som hette pengar? Kunde han vänta någon barmhärtighet från Gud?

En sådan människa som Sackeus är i grunden, trots sin yttre säkerhet i kraft av pengar och ägodelar, likväl en rädd människa. Rädd för Gud och för människor, och vet att han inte har något gott att vänta sig. Han inte vänta sig annat än Guds rättvisa dom faller över honom.

När Jesus kommer till Jeriko och vandrar genom staden, då hör vi att Sackeus vill se honom. Han hade hört något om honom. Han ville se den som alla pratade om. Läraren, rabbin som drog från stad till stad och undervisade med kraft och myndighet och som gjorde under och tecken så att människor häpnade. Inte underligt att Sackeus vill se honom.

Av texten förstår vi att folkmassan var stor när Jesus går genom staden. Ryktet om honom är omfattande, folk samlas, det är en stor händelse. Sackeus är också med i folkmassan. Men han är liten till växten och släpps inte fram. Och förresten, vem vill släppa fram honom till profeten? Han som var publikan. Skulle någon ta emot profeten så var det väl synagogans föreståndare eller någon annan hedervärd person. Och det var säkert där han skulle gästa, tänkte säkert en och annan.

Sackeus skyndar emellertid före och klättrar upp i ett sykomorträd, ett mullbärsfikonträd, som med sina många grenar och blad utgjorde en lämplig utpost för observation. Där kunde han se och utan att bli sedd av andra eller ens av Jesus. Liksom i hemlighet… Men själv vill han verkligen se Jesus. Men utan att Sackeus vet det, har Gud sitt finger med, och leder Sackeus fram till det märkliga ögonblicket, när Jesus kommer där vägen fram. Och när han kommer, omgiven av hela folkmassan, stannar han plötsligt och ser upp i trädet, ser Sackeus och säger ”Sackeus, skynda dig ned, ty i dag måste jag gästa i ditt hus.” Jesus ser och vet, han känner också Sackeus och känner också hans namn och person, utan att ha träffat honom och på vanligt vis lärt känna honom. ”Av sig själv visste han vad som är i människan” (Joh 2: 25) heter det. Så vet han också hurudana vi är och känner oss alla, vet och känner oss och vad vi bär på och vad vårt samvete är tyngt av. För Jesus är allt blottat och uppenbart.

Jesu besök i staden Jeriko handlade om att komma till Sackeus, den mest föraktade av alla i staden. Han kommer till honom och han kommer med evangelium till honom. Jesus vill där gästa, just i hans hus. Han säger inte: Nej där vill jag inte gästa, utan ”i dag vill jag gästa i ditt hus”. När han kommer har han med sig just detta goda budskap att han vill komma till honom, ja gästa honom och vara hos honom. Varför? ”Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat” säger vår text. Det är förklaringen och själva hemligheten med Jesus. Han kommer, inte till de rättfärdiga och till dem som ansåg sig så. Utan Han är just syndares frälsare. Det var inte till de rättfärdiga han vände sig utan syndare som behövde frälsning.

Sådan han var där i Jeriko, sådan är han än i dag, ty ”Jesus Kristus är densamme i går, i dag så ock i evighet”. (Hebr 13: 8) Sådan är han också mot dig, du som lyssnar till eller läser denna predikan. Han vet och känner just din brist och dina oegentligheter. Men än i denna dag kommer han med sitt goda budskap också till dig, ty han är just din frälsare från synd och överträdelser.

2) Sackeus omvändelse: han tar emot evangelium med tro

Hade Sackeus gjort sig förtjänt av att Jesus besökte honom? Inte alls, just oförtjänt var han och det på högst påtagligt sätt, både till det inre och till det yttre. Maximalt oförtjänt med andra ord. Människor kände honom och hans ogärningar och höll honom i gemen för en totalt ovärdig människa. Likväl är det just till honom Jesus kommer och räcker sitt evangelium. ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka, jag har inte kommit för att kalla rättfärdig utan för att kalla syndare” säger han (Matt 9: 12).

Hur svarade nu Sackeus på Jesu ord? Vår text säger oss: ”Han skyndade sig ner och tog emot honom med glädje.” Han tog emot Jesu ord, utan tvekan. Han lydde Jesu befallning som sa att han skyndsamt skulle komma ned till Jesus. Och han blev glad över Jesus och hans ord.

Här ser vi vad omvändelse innebär för en människa. Som Sackeus tar man emot Jesu ord med glädje! Det är ett överraskande ord, ett ord man inte kan vänta sig. Att Gud vill förlåta och göra nåd med en människa som alls inte förtjänat det. Att han har så stor och ofattbar barmhärtighet mot den totale och fullständige syndaren – det kan inte människan av sig själv tro. Men av Jesu ord tror Sackeus det. Han tar Jesus på orden och han tror hans ord.

Ta Jesus på orden. Det är det som är tron att den tar fasta på Jesu ord. Och för att ta fasta på orden, måste man höra dem, höra dem från Jesus. Det är därför ordet skall läsas, höras, för att det ska kunna tas emot i tro. Men av sig själv tror inte människan. Det är inte hennes egen prestation. Utan det är ordet från Jesus som väcker Sackeus till tro. Så måste ordet komma till dig, du människa, och du får lyssna. Du får lyssna som om ordet bara var sagt till dig och då kan du tro det och vara förvissad om det. Det var vad Sackeus gjorde. Han satte det inte under tvivel utan trodde det. Och detta trots att människorna runt omkring tog anstöt och mumlade sitt tvivel på både Jesus och Sackeus. Men detta bekommer inte trons människa. Människor får tala och säga vad de vill. Evangelium är större än allt annat.

Men fick verkligen Sackeus frälsningen helt och fullt? Jesu visar hur det förhöll sig: ”I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son. Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.”

3) Sackeus omvändelse: han får kraft och vilja att förändra sina onda handlingar till goda

Nu sker det märkliga, den som förr var en hädare, ljugare, bedragare, han blir nu en förvandlad människa, som vill göra det som rätt, och göra rätt för sig. ”Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har utkrävt för mycket ger jag honom fyrdubbelt igen”, säger han.

Så sker också med var människa som tagit emot evangelium. Man vill inte förbli och synda vidare på den väg man varit, man leva efter Guds vilja. Och det är också detta Jesus uppmanar dem han givit förlåtelse: ”Gå och synda inte härefter!”. På tron följer trons gärningar. Gärningarna kommer inte först och sedan tron. Utan tron kommer först, väckt av ordet, sedan följer det som är trons frukter, det vill säga goda och rättfärdiga gärningar.

Var det nu så att människorna inte tog Sackeus på allvar och inte trodde på hans glädje, så får de emellertid höra att Sackeus också förstått att fortsatt liv i orättfärdighetens tecken inte var hans. Nej, nu vill han leva efter Guds vilja.

Det är viktigt att vi också ser den sidan av saken. Ty ofta är det så att människan hör och gläder sig över evangelium att hon är tagen till nåder. Men så skyndar hon strax tillbaka till livet som hon hade och lever det som inget hade hänt. Det visar att hon inte tagit emot evangelium som hon skulle. Inte i sanning trott och tagit det till sig eller förblivit vid det. Då går det som i liknelsen om fyrahanda sädesåker, det såddes ut och det kom en växt därav, men det blev inte bestående, bar ingen frukt, det torkade ut.

Och ställer du dig den frågan varifrån du ska få kraft och rätt vilja att göra det goda, så måste du tillbaka till evangelium och låta detta tala in i detta hjärta, in i ditt samvete och vad eljest det rymmer och tala om den fulla och hela frälsning som Gud av nåd ger dig genom Jesus Kristus.

Vi behöver denna nåd dagligen ­ och ordet räcker det varje dag till oss. Då ska du också finna att kraften till goda är ordets kraft, som får tala, mana, trösta, förvissa dig om salighetens underpant och så driva ditt hjärta och din vilja till att göra det är det rätta och goda och dina medmänniskor till gagn och nytta. Ja, du får tjäna andra, precis som Kristus tjänade dig. För när du ser och förtröstar på gåvan av nåd, då kan du lätt och av hjärtat tjäna din nästa, såsom ordet betygar: ”Vi älskar, därför att han först har älskat oss” (1 Joh 4: 19)

Jesus från Nasaret går här fram Än som i gången tid, Löser ur vanmakt, ur synd och skam, Skänker sin kraft och frid: Himmelriket är nära.

Amen.

Om den stora skökan och den stora synden - ett gästspel

I en ambition att bredda debatten bjuder Ad orientem versus in fler röster att höras i debatten omkring å ena sidan + Görans närvaro vid invigningen av Enhetens kyrka och å andra sidan det sätt på vilket detta kommit i kritisk belysning under senare tid. Samtidigt vill vi passa på att bjuda in någon mer kritisk röst inom eller utanför Missionsprovinsen som känner att debatten kantrar över i en allt för negativ riktning.

I väntan på att skribentens gästspel ska bli mer permanent postar undertecknad hans inlägg under pseudonymen August Magnusson. Ett passande namn med anledning av skribentens allmänkyrkliga böjelse.

+++

Jag finner inga skäl att ifrågasätta varken Ingemar Anderssons eller Lars Borgströms motiv när de öppet deklarerar sin oro över den mer högkyrkliga fåran inom Missionsprovinsen. De drivs av en övertygelse som de finner grundad på Guds heliga ord, och det är gott och bra. Huruvida de agerat riktigt när de offentligen först dryftade sin oro, hänger på om biskop Görans agerande var synd eller inte. I kommentarfältet till biskop Rolands senaste blogpost, kan man läsa följande:

Skandalen (i biblisk mening; skandalon) skedde offentligt och finns till allmänt beskådande på http://www.enhetenskyrka.se/index.php?option=com_content&view=category&layout=blog&id=26&Itemid=83 (se bilden längst ned där biskop Beijer i lila kalott står vid grundstenen med inskriften om jungfru Marias förbön). Övertrampet har alltså skett offentligt och bör därför bestraffas offentligt. Paulus skriver ang. de äldste: ”Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning” (1 Tim. 5:20).

Herrarna Ingemar och Lars verkar sålunda betrakta biskop Görans närvaro såsom en synd. Synden består i, såvitt man kan förstå av deras vidare kommentarer samt det ursprunliga brevet, samröre med den Romersk-katolska kyrkan tillsammans med stenens nämnande av den saliga Marias förbön. Låt oss då i god kiastisk ordning börja med den saliga Marias förbön.

I Augsburgska bekännelsens apologi finner vi en del matnyttigt som relaterar till denna fråga. Följande står att läsa: ”Även om vi beträffande helgonen medgiva, att såsom de här på jorden bedja för hela kyrkan, de även i himmelen göra det [...]” samt ”[...] vi kunna medgiva, att den saliga Maria beder för kyrkan [...]”

För den initierade må det förefalla att jag utelämnat somligt ur resonemanget, och det är riktigt. För det är också vad situationen gör, då grundläggningsstenen vid Enhetens kapell ej innehåller en uppmuntran till åkallandet av den saliga Maria, utan endast konstaterar att hon ber för oss.

I apologins uppgörelse med åkallandet av helgon driver Melanchthon tesen att åkallandet av helgon ej har skriftstöd, och således ej bör uppmuntras. Jag må ha missat något vid genomläsning, men jag finner icke någonstans i hans text att åkallan av helgonen är synd. Vad denna text syftar till är att göra upp med missbruk samt styrka tilltron till Kristus som den om vilken vi har löften om bönhörelse när vi vänder oss till.

En springande punkt i Melanchthons resonemang finner vi också alldeles efter där jag slutade mitt första citat ur apologin, där han menar att vi i Skriften ej finner något exempel på att helgonen i himlen hör våra böner. Mot det skulle jag vilja lyfta fram Upp 5:8, 8:3-4. Det första visar att de äldste är med i frambärandet av våra böner, och således bör vara medvetna om dem. Visst är det oklart vilka de äldste är, men det finns inget som pekar på att de är annat än människor. Också änglarna hör och bär fram våra böner, och rökelsen i kapitel 8 verkar innebära böner, vilket skulle kunna ses som att också ängeln ber för oss.

Alldeles oavsett vad man anser om min lilla exeges, så finns inga anklagelser om synd att anföra mot biskop Göran på denna punkt. Som Fredrik Norberg också påpekar i en kommentar till biskop Rolands bloggsvar, så skulle inte ens Luther gå fri från samma anklagelse. Tvärtom, han ger själv förslag till en bön riktad till den saliga Maria i sin skrift ”Magnificat”.

Vad då gäller samröre med Romersk-katolska kyrkan så blir frågan mer komplicerad. Här har vi klara uttalanden i Bekännelseskrifterna där RKK utpekas som Antikrists kyrka, vilket Ingemar och Lars också påpekar. En fråga är om detta ska ses som ett sant påstående för hur RKK var vid denna tid, eller om det gäller för all framtid oavsett hur hon ställer sig i olika dogmatiska frågor? Undertecknad brottas själv med dessa frågor och kan svårligen ge definitiva svar, men väl ge några relevanta funderingar.

Vad är den springande punkten när det gäller kyrkosplittring? Det är enligt bekännelseskrifterna när evangeliet ej längre rent förkunnas och sakramentet ej längre rätt förvaltas. Här tycker jag mig se en förändring hos RKK, där de gjort stora medgivanden gentemot reformationens huvudfrågor. Låt vara att vi inte är ense en, men jag tycker mig se en process som inte ännu är över. Dokumentet ”Joint Declaration on the Doctrine of Justification” är ett försök att nå enighet i huvudfrågan: hur blir vi frälsta? Själv har jag ännu inte tagit mig igenom dokumentet, men väl tagit del av debatten. Såvitt jag förstår är detta inte det definitiva klargörandet från något håll, utan mer en gemensam utgångspunkt för att kunna föra en mer fruktbar dialog. Ett dokument som söker reda ut en del missförstånd som funnits hos båda parter. Jag tar inte ställning till om de lyckats, men enligt vad jag läst ska man ha enats om att frälsningen börjar med Guds nåd och slutar med densamma. Där man skiljer sig är om man i nådens tillstånd kan vandra i de förberedda gärningar (Ef 2:10) på ett sådant sätt att man bidrar till sin frälsning eller om de endast är gärningar som bidar till lönen utöver frälsningen (1 Kor 3:10-15). Jag tror ingalunda att konsensus uppnåtts i denna oerhört viktiga fråga, men jag kan inte låta bli att se en förändring i RKK åt det positiva hållet. Deras tvingande bud om att söka enhet verkar de i allra högsta grad ta på allvar, och det gläder mig. Sedan förstår jag att andra ser detta som utslag av invånarnas berusning av den stora skökans otukts vin (Upp 17:2). Där får vi ödmjukt i bön söka Herrens vilja och sanning! Är RKK den stora skökan, ja då måste vi hålla oss borta från henne. Är hon en del av Kristi Kyrka, ja då måste också vi söka enhet.

Mycket annat finns också att säga om sakramentet i RKK, där man vidhåller en förvriden mässofferslära. Till detta kan jag inte säga annat än ”converti!” Det finns en sund lära om eukaristin som ett offer, vilken har stöd ända från Kyrkans första tid, och som också Laurentius Petri slår vakt om. Denna ska vi hålla fast vid och bekänna med frimodighet, och inte kasta ut barnet med badvattnet.

Till sist vill jag bara nämna ett par bibelställen som jag själv försöker förhålla mig till gällande synen på påven som Antikrist. De gäller Bibelns tal om hur man känner igen Antikrists ande.

”Vilken är »Lögnaren», om icke den som förnekar att Jesus är Kristus? Denne är Antikrist, denne som förnekar Fadern och Sonen.” - 1 Joh 2:22

samt

"Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu är i världen.” - 1 Joh 4:2-3

Mig veterligen har påven eller RKK som helhet förnekat dessa saker, utan tvärtom frimodigt bekänt detta. Fullt medveten om andra passager som på många sätt tycks passa in på påven som Antikrist, så rör detta i vart fall till det för mig, när en sådan skarp dom ska fällas.

Då det gäller biskop Görans synd, så hänger det då på om man pekar ut dagens RKK som Antikrists kyrka eller inte. Jag för min del är ej klar i den frågan, och vi får be om Herrens ledning.

Ser man till frågan i sin helhet, så finner jag både Mäster Abrahams inlägg nedan och biskop Rolands svar vara mycket goda. Jag välkomnar diskussionen och ber innerligt att Missionsprovinsen ska förmå förmedla Kyrkans fulla tro och bevara sin katolicitet och bekännelsetrogenhet när denna strid är över, för att så kunna vara med och föra ut det glada budskapet i Norden och till jordens yttersta gräns.

August Magnusson

Öppna brev och öppna hjärtan

Ad orientem versus drar sig inte heller för att rikta kritik mot andra samfund och kyrkor eftersom vi bekänner att Kyrkan - fast spridd i många länder - är ändock alltid en. Likväl är det vår vilja att alltid hålla "öppen front" alltså den etikettsenliga principen att alltid öppna upp samtalet rent fysiskt gentemot andra människor och inte vända människor ryggen. Vår kritik är alltså aldrig ett försök att vara destruktiva utan klargörande och försonande. Vi försöker säga sanningen så kärleksfullt att människor vill ta emot den. Ofta misslyckas vi, ibland lyckas vi något bättre.

Det gör mig därför arg när jag läser Lars Borgström och Ingemar Andersson, präster i Lutherska församlingen i Stockholmsområdet skriver öppna brev om Missionsprovinsens frierier med den katolska tron. Det är min uppfattning att öppna brev inte är något annat är lätt uppsminkat förtal. Förtalet riktar sig mot + Görans närvaro vid grundläggningen av Enhetens kyrka vid Östanbäckskloster. Detta rapporterades bl.a. i Världen idag (man kan också läsa om detta på Kyrkliga betraktelser).

Kritiken som Borgström & Andersson riktar mot Missionsprovinsen är en lustig pendang till den kritik som riktas mot Missionsprovinsen i andra sammanhang. Sammanhang som kritiserar detta episkopat för att vara en sekterisk protestantgrupp som "Gud flyttat ljusstaken ifrån" (ett chockerande sant citat från en ledande prästman i Svenska kyrkan). Likväl har de alla fel. Felet består främst i en sak och det är deras eget reduktionistiska synsätt som ytterst sett är ett uttryck för Svenska kyrkans förfall.

Det blir mer och mer uppenbart ju mer det förfallet blir tydligt att de olika gupperingar som vi ser i det fragmentariserade kyrkolandskapet - såväl låg-, hög, gammalkyrkliga som lutherska frikyrkliga - ytterst sett är uttryck för en god och positiv vilja att renodla och förstå den kyrka som Svenska kyrkan en gång var. Man vill förstå den Kyrka som man degenererats från. Man vill förstå den evangeliska, episkopala, sakramentala och bekännande Svenska kyrkan som vi känner igen i den karolinska fromheten, klädd i mässhake och ornat. Men man saknar egentligen förmågan att göra det eftersom man inte förstår den bildningsvärld och det bekännelsesammanhang som den Kyrkan var ett uttryck för. Den Kyrkan var självsäker och behövde inte hänvisa till vad Luther sa när han åt ägg en kulen onsdagsmorgon i september 1527 eller vad påven sagt om den babyrosa mässhakens rätta användande på fjärde advent. Man var självsäker i sin egen roll och i sin ortodoxi.

Därför är det beundransvärt och underbart att läsa ++ Rolands blogginlägg där han frankt bryter ner den destruktiva kritiken. Han beter sig precis som vi måste göra.

"Det är föga behagligt att bli offentligt uthängd, att kritiseras inför andra människor utan att personliga kontakter tagits parterna emellan. Efter vad jag kan se och förstå är inte heller ett sådant tillvägagångssätt rekommenderat utifrån Guds ords anvisningar (jfr Matt. 18:15–19). Konstruktiv kritik framförs först i det enskilda samtalet och når sin kulmen, om så behövs, i offentlighetens ljus. Dessutom präglas en sådan process av omsorg och förbön."

Därför är det också så gott att läsa när han visar på hur denna konstruktiva kritik ska kunna ledas över i en kyrklig enhet inom Missionsprovinsen. ++ Roland skriver följande.

"I samband med min biskopskandidatur skrev jag en presentation och lyfte fram några moment som jag ansåg viktiga. Hänvisade då bl.a. till kyrkoherde Viktor Södergrens bok Vägar vi gått fram och vägen fram (1978):

Att det kräves en ny kristen syntes i vårt folk, om det skall ha framtid, torde väl för var tänkande vara ofrånkomligt. Kan kristendomen ej än en gång rädda vårt folk, är det förlorat. Men vårt folk är framför allt i kristligt avseende desorienterat och splittrat. En återgång till kristen enhet kan ej, om något verkligt skall uträttas, ske efter ytligt ekumenisk linje. Den nya enheten måste vara kvalitativt bestämd, en återgång till den gamla verkligt goda, verkligt kristna grunden, som en gång bar vårt folk, denna grund då sovrad och luttrad i splittringens ugn. Då skulle ock splittringens andliga ökenvandring hava vänts till godo och även frikyrklighetens värden, ej minst dess inövade frivillighet, offervilja och lekmannaaktivitet, bliva byggstenar för en ny, enad svensk kyrka (sidan 325).

I bokens förord står följande goda råd: … Vi behöva alltid, och icke minst nu, fördjupning, stilla och ödmjuk besinning på det väsentliga. Vi måste djupt ner till livskällorna. Och samtidigt behöva vi kringsyn, utblick, orientering … (sidan 8)."

Den vägen som ++ Roland pekar ut går leder - vare sig han vet om det själv eller inte - till den evangelisk ortodoxins 1600-tal och den Kyrka till vilka vi alla förhålla oss som den ruttna fallfrukten till det vackraste fruktträd.

Där kommer vi vi alla finna att det vi tror, praktiserar, bevarar och traderar i en enhet där tro, liv, teologi och bekännelse hänger samman som pärlor på en halsband. Detta har vi redan berört i ett tidigare inlägg som man kan finna här. Men hur många tvivlande högkyrkliga behgöver inte läsa om Martin Chemnitz syn på sola scriptura och traditionens inre och yttre enhet. Där kommer vi chockerade se och upptäcka att vi hela tiden hållit med varandra men uttryckt det på radikalt olika sätt. Då kommer också Borgström och Andersson känna att det var mer verklig enhet som behövdes snarare än mer självförhärligande kritik.

Undertecknad är en varm anhängare av den rena evangeliska läran. Jag bekänner den som den enda rätta teologin för den sanna kyrkan. Det beror på att den "bekänna att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: "Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad", Gal. 1." Det betyder också att jag i likhet med en del och till skillnad från andra bekänner att konkordieboken i sin helhet är i överensstämmelse med Guds ord. Jag är följaktligen gammaltroende till döden. Jag skräder inte med orden när det finns anledning, jag kritiserar gärna, ämbeten och personer för vad de gör och för vad de inte gör. Men jag föredrar att istället för öppna brev skriva med öppet hjärta. Därför tackar jag Gud för + Göran som vågar utmana och provocera och hoppas att det ska komma en dag då den verkliga ekumeniken ska skapa en kärleksfull enhet i Missionsprovinsen, Svenska kyrkan och Herrens kyrka.

De romerska demokraterna

Den absolut mest häpnandsväckande upplevelsen av annorlundaskap möter nog de flesta evangeliska bekännare när man läser på Katolsk visions blogg. Om Katolsk vision kan man läsa här och här. Den är en underbar tummelplats för troende inom den romerska kyrkan som inte riktigt förstått grejen med den odelade kyrkan som ett sakrament för världen. Läs bl.a. följande och känn efter; är inte detta inverteringen av evangelisk tro? Är det den fullständiga motsatsen till den rena lärans position.

Gianni Vattimo ”sekulariseringen är ett konstituerande

drag i den autentiska religiösa erfarenheten.”

Den amerikanske filosofen Richard Rorty skriver om sin italienska kollega Gianni Vattimo

”Ju mer sekulärt, ju mindre underkastat ett prästvälde västerlandet blir, desto bättre realiserar det evangeliernas löfte om att Gud inte längre skall betrakta oss som tjänare utan som vänner: ”den kristna uppenbarelsens väsen,” skriver Vattimo, ”reduceras till kärlek till nästan, medan allt annat överlämnas till mångfalden av historiska , icke –slutgiltiga, erfarenheter.”

Vattimos strategi går ut på att betrakta inkarnationen som Guds offrande av all sin makt och auktoritet, liksom av sin Annanhet. Inkarnationen var en akt av kenosis, den akt genom vilken Gud överlämnade allt till människan. Denna tolkning är förutsättningen för Vattimos viktigaste och mest häpnadsväckande tes : att sekulariseringen är ett konstituerande drag i den autentiska religiösa erfarenheten.”

Samtidigt ter det sig klart vad de har förstått att den romerska kyrkan med dess hierarkiska drag kan rymma just denna typ av teologiska föreställningar utan att upplösas. Den romerska religionen kan vara en pseudosekulariserad gemenskap underställd en viss hierarkisk struktur. Vad Katolsk vision påkallar är alltså en demokratisering av den sista europeiska monarkin; nämligen det monarkiska episkopatet under den romerske biskopen. Eftersom den romerska kyrkan vilar på sina jurisdiktionsfrågor är ett sådant krav inte en strukturell omöjlighet. Den romerska kyrkan kan reformeras på detta sätt utan att upplösa sig själv. Den romerska kyrkans bekännelsegemenskap vilar nämligen på den gemensamma bekännelsen av den gemensamma organisationsformen. Denna organisationsform kan sedan rymma en rad uppsättningar av teologiska perspektiv. Denna kyrkorättsliga dimension av den romerska kyrkan missar man ofta när man kommer från en kyrka som tvärtom förnekar kyrkorätten som Kyrkans grundläggande kännetecken och istället lyfter fram den endräktiga bekännelsen som Kyrkans grund. Igenkännandet av detta missförstånd utgör den egentliga grunden för att undertecknad inte skulle kunna konvertera till Rom. Det utgör också anledningen till att det tar ett par generationer för konvertiter att acklimatisera sig och bli romerska i sin kyrkliga läggning och andlighet. Detta till många Svenska katolikers förtret.

Kanske slutar det ungefär såhär

Sedan jag sett detta youtube-klipp drabbades jag av en plötslig tanke. Kanske kommer det sluta ungefär såhär en dag. En trist dag i en galleria stiger först en ängel upp, och sedan en till och en till sedan en här av himmelska budbärare som förklarar att han som vi väntar på har kommit tillbaka.

Jag tror ....

Som ett svar på Wejryds uttalande om Svenska kyrkans skriande behov av ett nytt intranät tar nu Koskinen bladet från munnen i Kyrkans tidning. Han efterlyser en förnyad självrannsakan i Svenska kyrkan och en förnyad diskussion om Svenska kyrkans tro och identitet. Koskinens debattartikel är ett uttryck för den ökade polarisering som finns bland de högre tjänstemännen/ biskoparna/prästerna/politikerna i Svenska kyrkan. Behovet av en sådan debatt märks inte minst i kommentarerna till debattartikeln. Sällan har kommentatorsfältet varit lika fyllt.

Han skriver bl.a. följande.

Kyrkans tidnings sista nummer innan jul och nyår hade på första sidan en bild av en leende ärkebiskop som säger: ”Jag tror..” (alltså ett klassiskt Credo) Och man väntar sig kanske en kraftfull eller tankeväckande formulering inför en av kyrkans största högtider. Men det han säger är: ”Jag tror på ett gemensamt intranät”!

Kan kyrkans kris illustreras bättre än så? Vi skall kommunicera mer med varandra inom den begränsade kretsen av anställda och förtroendevalda som har tillgång till intranätet. ... Självbespegling som en trosnorm. Vi i kyrkan versus dom andra. ...

Det kanske vore tid att på nytt ta upp diskussionen om identitet, kyrkosyn och vårt uppdrag.

Hur korrekt delar av denna analysen är kan vi förstå när vi tar del av Svenska kyrkans informationsmaterial på deras hemsida. Under rubriken "Fem röster om intranätet" hör bl.a följande fromma ord.

”För mig är ett gemensamt intranät inget mirakel utan helt enkelt ett bra arbetsredskap som främjar kommunikationen i kyrkans värld."

”Det jag ofta har upplevt som förtroendevald under alla de år jag varit med är ett behov av att få dryfta problem och frågor med andra församlingar. Hur gör ni? Intranätet tror jag verkligen skulle kunna bli ett sånt verktyg där detta är möjligt, genom t ex diskussionsforum. Jag ser fram emot detta!”

"Jag ser framför mig en enormt stor mötesplats utan begränsning av tid eller rum.

"Det enda som krävs för ett fungerande intranät är allas vilja att dela med sig och att så många som möjligt ansluter sig"

Ersätt några väl valda ord så har vi följande småfromma uttalanden.

”För mig är ett ekumenisk gudstjänst inget mirakel utan helt enkelt ett bra arbetsredskap som främjar kommunikationen i kyrkans värld."

”Det jag ofta har upplevt som förtroendevald under alla de år jag varit med är ett behov av att få dryfta problem och frågor med andra församlingar. Hur gör ni? Kyrkodagarna tror jag verkligen skulle kunna bli ett sånt verktyg där detta är möjligt, genom t ex diskussionsforum. Jag ser fram emot detta!”

"Jag ser himmelriket framför mig en enormt stor mötesplats utan begränsning av tid eller rum."

"Det enda som krävs för en fungerande folkkyrka med försoning i ämbetsfråga är allas vilja att dela med sig och att så många som möjligt ansluter sig"

Behovet av ett intranät kan väl ingen ifrågasätta. Men vad diskussionen och visionen pekar mot är egentligen hur insikten om behovet av en reformation tillbaka till kyrkans källa och grund är så begränsat i den inomkyrkliga debatten att det bara kan ta såpbubbleliknande uttryck. Av kappan bidde det en tumme. Av hjärtats insikt om kris blev det ett intranät.

Om vi nu hoppas och ber att Svenska kyrkan (kanske med intranätets hjälp) spränger vallarna och vågar reformation då är min enträgna bön att detta ska ske förutsättningslöst, kärleksfullt och samtalande. Att det sker i verkliga möten mellan personer. För utan verkliga möten, där öppna själar möts i kärlek, kan aldrig försoning uppstå utan främst bara splittring. Att sådana möten inte lättast sker över internet märker var och en som någon gång tagit del av f. Dags diskussioner med Bengt Olof Dike.

Om förbannelsen med en akademisk hållning

En av de stora farorna med att ha den prästutbildningen knuten till akademierna är att det akademiska perspektivet med sin ständiga nyansering och kritisering av de givna fakta inte blir ett verktyg för akademiskt studium utan istället själva livsnerven i kyrkans försanthållande. Teologin upphör att existera, undervisas och praktiseras. Följden blir att man ersätter tron med teoriavsnittet från sin teol. kand. uppsats. Då mistar man sig grovt, man förmår inte längre predika och upphör tillsist att kunna skilja mellan den sanna kristendomen och annan andlighet. Världen blir en gråskala där allt kan accepteras när det dras genom en hermeneutisk cirkel.

Eller som Dagen rapporterar.

Dalai lama medverkar i gudstjänst i svensk kyrka

"Domprosten i Lund inför besöket i domkyrkan: En stor glädje för oss i Sverige att ta emot honomDen tibetanska buddhismens högste ledare, Dalai lama, besöker Sverige i april. Han kommer bland annat att medverka i en gudstjänst i Lunds domkyrka.

- Det finns vissa personer i världen som har ett slags skimmer över sig. Det är väl han och Nelson Mandela som strålar mest tycker jag, säger Håkan E Wilhelmsson, domprost i Lund och tillika ordförande för Internationell människohjälp, IM.

- Det är en stor glädje för oss i Sverige att ta emot honom.

Ser inga problem

Håkan E Wilhelmsson ser inga problem med att en stor buddhistisk ledare medverkar i en gudstjänst.

- Det är inte främst religionen han är känd för utan för att han står för det allmänmänskliga. Jag tror inte alls det finns risk för att det blir sammanblandade religioner. Alla, oavsett religiös eller politisk övertygelse, ser upp till honom. Han äger ett högt symbolvärde.

- Jag tror man ska vara försiktig med de som är tvärsäkra på något, medan de som är öppna inger förtroende. Dalai lama står för något djupare som förenar människor i något gemensamt. Det är en ära för oss att han tackat ja till att säga något."

Låt oss hoppas att laman säger vad han tycker om kineser, demokrati, homofili och aborter. Då kanske man förmår pröva hans närvaro mot den starkaste normen Sverige känner; den demokratiska läran om syndernas tillåtelse.

Minst lika intressant i sammanhanget är vad Kyrkans tidning skriver om tilltaget. Eller kanske vad de inte skriver. Artikelns oförmåga att ge ett kritiskt anslag eller ens ett kritiskt granskande, ifrågasättande eller ens nyanserande analys är inte förbluffande men verkligt och illustrativt.