Tre vigningar och en begravning

I lördags vigdes tre f.d. anglikanska biskopar av anglo-katolsk modell till präster i den romersk-katolska kyrkan. Detta är mycket intressant. Men eftersom det redan fullödigt rapporterats på andra håll finns det inte så mycket att tillägga. Det svenskspråkiga media som är överlägsen all annan inhemsk nyhetsrapportering på just detta område är Kyrkliga betraktelser. Br. Nikolaus artikel i ämnet finner man här. Har du inte redan läst så läs den nu. Kom sedan tillbaka och läs här.

Minst lika intressant är däremot f. Dags blogg i ämnet. Under rubriken "Jag var där!" skriver han bl.a. följande.

"I lördags prästvigdes tre anglikanska biskopar i Westminster Cathedral och bland de mer än 2000 deltagarna var också jag ... Att fira gudstjänst med ett halvdussin biskopar, ett sjuttiotal präster och så denna enorma församling är något särskilt. Historiskt var det. Aldrig har tre anglikanska biskopar vigts till präster i den romersk-katolska kyrkan på en och samma dag.

På förhand visste jag inte om jag skulle vara glad eller bli vemodig. Jag kunde hysa båda insikterna.

På måndagen skulle jag flyga hem - men lite inside skvaller rymdes. Det är uppenbart att påven själv drivit frågan om ordinariatet. Nu kan biskopar och präster i England uppmuntra folk att ansluta till ordinariatet, präster och prästkandidater bli prästvigda av en biskop på begäran av ordinariatet. De närmaste åren kommer vi att se präster i och församlingar flytta över. "

Minst lika intressant är vad som skrivs i kommentatorsfältet. Några hoppas på ett motsvarande personalordinat för Svenska kyrkan. Andra avfärdar detsamma. Så dyker tre spännande kommentarer upp som förtjänar lyftas i ett vidare sammanhang.

"Jag var också där. För femton år sedan när John Broadhurst i Saint Paul´s Cathedral vigdes till biskop i Church of England den 24 september. Jag var inte där när den romersk katolske lekmannen John Broadhurst den 16 januari i Westminster Cathedral tillsammans med två andra vigdes till präst i den romersk katolska kyrkan. Och det är jag glad för. I handling visar han nu att han övertar den romersk katolska kyrkan syn på hans tidigare gärning som präst och biskop, dvs att hans vigningar - både de han mottagit och själv utför - varit "null and utterly void", dvs noll och intet värda, och den kyrka som han verkat i inte kan betraktas som en riktig kyrka. Och inte nog med det: på grund av att den "religiösa gemenskap" han tidigare verkat i inte har den apostoliska successionen i biskopsämbetet, så är prästerna inga riktiga präster. Och eftersom det riktiga prästämbetet saknas, så har dessa "religiösa gemenskaper", inte bevarat det eukaristiska mysteriets [dvs nattvardens] äkta och oförändrade väsen ("have not preserved the genuine and integral substance of the Eucharistic Mystery" - latinet är ännu brutalare ) och kan därför inte kallas kyrkor. Inte präst, inte biskop, inte ens i en kyrka. Och det värsta av allt - inte ens nattvardens äkta och oförändrade väsen. Så säger påven Benedikt XVI i ett s.k. motu proprio från den 10 juli 2007. Vad är odinariatet annat än en kollektivkonversion på gamla kända villkor. Apotolicae curae 1896 i repris. Ekumenik (Ut unum sint), bilaterala teologiska överläggningar (ARCIC), kyrkans synliga enhet i sanning och kärlek, Jesu översteprästerliga förbön - vart tog allt det vägen? Jag var inte där. Jag vill inte dit. Vemod? Det räcker inte. Glädje? Över vad. Besvikelse, smärta och sorg? Nu börjar det brännas! - Folke T. Olofsson, Rasbo"

Sedan därefter följande.

"När jag läser Anders kommentar [i vilken det beklagades att f. Dag firat gudstjänst med romare], blir jag, som ofta, bekymrad över dem som anser renlärighet viktigare än vänskap. Dag har kämpat tillsammans med John Broadhurst i 20 år, för kontakter mellan Svenska kyrkan och Engelska kyrkan, för kontakter mellan Fria Syoden och Forward in Faith. När något viktigt händer i en väns liv, delar man vännens glädje eller sorg. Vänskap innebär inte att man bortser från skillnader i kyrklig (eller t.ex. politisk) övertygelse. Och närvaro vid en romersk-katolsk gudstjänst betyder, inte heller under andra omständigheter, att man överger sin reformatoriska tro.

När jag läser Folkes kommentar, noterar jag att den romersk-katolske ärkebiskopen i sin predikan vid vigningen sade (man kan hitta den på nätet): 'I want, in particular, to recognise your dedication as priests and bishops of the Church of England and affirm the fruitfulness of your ministry.' Så alldeles enkelt som att Rom anser att det vi håller på med är "null and utterly void" är det inte.
+ Göran"

Till sist följande.

"Läser Folke T. Olofssons inlägg och begrundar. Med jämna mellanrum konverterar präster till RKK. I många fall har de tagit emot bikt och delat ut altarets sakrament mm, fram till några månader före konvertering. Sedan övertar de den romersk katolska kyrkan syn på deras tidigare gärningar som präst. Detta skapar, utifrån mitt perspekiv som lekman, ett stort bekymmer. Hur ska jag förhålla mig till de gånger jag biktat mig eller tagit emot nattvarden från en numera konveterad präst? Och hur ska jag förhålla mig till präster som jag vet går i konverteringstankar? Som jag ser det är det inte en privatsak när en präst konverterar eftersom det i högsta grad även berör lekmän i prästens gudtjänstfirande församling/inomkyrkliga rörelse."

På Kyrkliga betraktelser finner man också följande intressanta kommentar.

"Det här är andlig pornografi och perverterad webersk byråkrati på HÖG nivå. Att det förespråkas av maktfullkomliga tokar som inte har en aning om vad kritisk syn på tradition heter gör det inte bättre. Att papismen gått igenom minst lika många epokavgörande förändringar som övrig katolicism verkar ingen ta hänsyn till."

Dessa fyra kommentarer har något gemensamt. Märkligt nog sammanfattas det i den sista kommentarens mest nyanserade beskrivning av händelserna och de känslor om olika personer redovisar i sina respektive kommentarer. "Det här är ... webersk byråkrati på HÖG nivå". Vad menar man då med detta? Webers teorier om byråkratin låter sig inte helt klart kokas ner till ett par konkreta rader lämpliga för bloggens format. Den intresserade kan följa med på en sväng in i sociologins magiska värld.

Max Weber är bl.a. känd för hans distinktion av byråkratin och hur en ideal byråkrati fungerar. Mest effektiv är byråkratin som ett stöd till samhället när det arbetar utan friktion både innåt i organisationen och utåt i relation till dem som man betjänar. Makten ska fördelas på tjänstemän efter kompetens. Delegeringen av besluten ska ske subsidariskt dvs. att de små besluten fattas på låg nivå och de store besluten på hög nivå. Byråkratin ska vara reglerad under lagarna och inte beroende på nepotism och personliga vänskapsförhållanden utan på förutsägbara lagar. På det sättet kan rationalitet prägla beslutsfattandet.

Byråkratin är slutstadiet när ledarskapet upphört att vara värdeorienterat. Det vill säga när organisationen inte är en traderande feodalhierarkisk moedell eller en karismatisk rörelse med en ledare som styr genom sin egen person. Istället blir organisationen styrd av tvingade rationalitet.

Stämmer detta på den romersk-katolska kyrkan? Sannolikt är det så. I själva verket kanske man ligger mellan en feodal och en modern organisation. Den avgörande faktorn när det kommer till påvetronens makt är ju inte förmågan att uttala sig ex cathedra eftersom man ändå är underkastad traditionens progression. Påven kan inte peka med hela handen och säga. Glöm det som varit, nu gör vi så här! Istället är det befordringsmakten och den legala makten som är den avgörande faktorn. Man kan då inte vara besviken på att man väljer att agera efter sina rätts- och uppenbarelsekällor och inte efter sina sociala och personliga relationer till ämbetshavare utanför den egna organisationen. Om något var det detta missförstånd som begravdes i samband med vigningarna.

Vad hade man förväntat sig? Att de personliga relationerna och de passerade samtalen skulle förändra traditionen och den påvliga maktutövningen? Hade ultramontanisterna i bl.a. Svenska kyrkan ens varit önskvärt om så skett? Om man betraktar det romerska dogmat som en normalteologi kan jag inte förstå att så skulle vara fallet. Är det något så är dessa omvigningar och personalordinatet ett uttryck för hur starka och trygga den romerska kyrkan står i sig själva. För den som vill se Rom som en förebild men inte vill konvertera dit (oaktat under vilka förutsättningar det sker) borde ju särskilt detta vara positiva drag att ta upp och implementera i den egna organisationen.

Den reaktion som vissa har inför den maktutövning som vi ser utövad i.o.m. omvigningen av dessa f.d. biskopar säger alltså egentligen mer om det egna synsättet på den egna organisationen och den egna maktutövningen. Man hade inte själv gjort likadant som det romerska episkopatet hade gjort. Det är knappast chockerande men anmärkningsvärt att de som gärna ser den yttre kyrkan som ett sakrament för världen låter sig styras av helt andra strukturella synsätt på rätts- och uppenbarelsekällornas betydelse i den egna organisationen samt med vilken fasthet dessa ska bevaras och implementeras i både teori och praktik. Detta antyder att den egna organisationen, eller i vart fall kyrkosynen, i själva verket främst är karismatiskt eller socialt orienterad. Organisationen är lojalitetsband antingen till en viss eller några vissa hövdningar i den egna traditionen alternativt till arvsfursten i toppen av maktorganisationen. Om man känner besvikelse inför hur Rom har agerat i detta sammanhang kan man fråga sig om det inte är ett uttryck för hur otrygg och kanske i någon grad omogen man själv är i sin kyrkliga situation.

Däri ligger också den positiva lärdomen i den givna situationen. Den kyrklighet som förmår precisera en normlära av kyrkorätt och uppenbarelse kan se en hierarkisk och samstämmig organisation där samma bärande principer gör sig gällande från toppen, i de stora frågorna, till botten och de minsta och mest praktiska frågorna. Det är viktigt för varje kyrka och kanske i synnerhet för varje inomkyrklig rörelse att bevara perspektivet också på det egna sammanhanget som en gemenskap inom den stora organiska gemenskapen i Kristi kyrka. Ett mikro- eller mesokosmos av kyrkan som bör stå i en såväl vertikal som horisontell gemenskap med de övriga delarna av Kristi kropp. Jämför här t.ex. den insiktsfulla analysen i aKf:s orientering mot de emeritbiskopar som man för samtal med där man dömer ut just den karismatiska och feodala organisationen som lämpliga formeringar för den egna grupperingen. Varje sådant kosmos måste också, ytterst sett, sträva efter att implementera Kyrkans herres eget normsystem i varje beslut. Det vill säga att låta den uppenbarade sanningen vara den beslutdirigerande faktorn i alla sammanhang. Här kan den sista kommentaren från dagblogg aktualiseras. Vilka svårigheter innebär det inte nu för de nyprästvigna angloromersk-katolska ex. biskoparna såväl som för de biskopar och präster som blir kvar i den anglikanska kyrkan att säga: nu tror vi på uppenbarelsen vi representerar och förvaltar. Det här är webersk byråkrati på hög nivå.