Den romerska kyrkan har saligförklarat Johannes Paulus II. Om detta skirver Dagen såhär (här finns hela artikeln).
Biskop Anders Arborelius välkomnar saligförklaringen av Johannes Paulus II. Han säger i ett uttalande att Johannes Paulus betydelse som påve kommer att gå till historien.Anders Arborelius påminner om hans betydelse för den fredliga avvecklingen av kommunismen i Östeuropa. Han betonar också Johannes Paulus personliga fromhet och humor.- Alla som fick möta honom personligen lade märke till detta. Själv kommer jag aldrig att glömma hans blick, som gick rakt in i hjärtat.När Johannes Paulus II dog höjdes röster för en omedelbar kanonisering av honom. Det dröjde dock några år, men processen har ändå gått ovanligt snabbt.
Även Kyrkans tidning och Sändaren skriver här och här. Grattis till Johannes Paulus II som på under nästan fem år behövt lida plågor i skärselden: nu är du äntligen delta i den himmelska gudstjänsten. Mot bakgrund av detta blir det uppenbart att den mest relevanta pastorala frågan i de romersk-katolska sammanhang som bejakar deras dogmatik är om man ska satsa på fem, tio eller 20 tusen år i den helvetesintensiva elden. Eller för den delen om man genom requiemässor och böner ska försöka disponera kyrkans skatt så att den kommer sina döda nära och kära tilldel. En beklämmande pastoralteologi som går tvärtemot Skriftens sanning. Ett groteskt och illustrativt exempel på Skriftens klarhet och traditionens dunkel.
Vem har sagt att "skärselden" är plågsam? Vem har sagt att det är en "eld"?
SvaraRaderaPoängen med en saligförklaring är väl förövrigt att personen ifråga konstateras ha gått direkt till Paradiset?
Läs länken till det gamla blogginlägget.
SvaraRaderaEller så kan jag citera:
"Så de av oss som dör i nådens tillstånd men ännu inte är helt fullkomliga, kommer att behöva gå igenom skärseldens grottekvarn innan vi kan komma till himlen. Efter en uppenbarelse hon hade sade den heliga Katarina av Genua (1447-1510) det rent ut:
”Själarna (i skärselden) får utstå en så ohygglig pina att ingen tunga kan beskriva det, ej heller kunna vi med vårt förstånd förstå det minsta lilla av det, om Gud inte gjorde det klart genom en särskild nåd.”
Hon gick till och med så långt att hon sade att lidandena i skärselden ”liknar dem man upplever i helvetet” (hon menade vad gäller intensiteten, inte varaktigheten).
Eftersom det är säkert att de ofullkomliga (vilket med mindre än att Bob mottagit full avlat betyder även han) går igenom skärselden innan de kommer till himlen, och eftersom skärselden är något mycket plåtsamt, förstår vi att vi med de lättvindiga helgonförklaringarna inte alls visar barmhärtighet utan istället grymhet. De gör ju att den troende går miste om många böner och goda verk som skulle ha hjälpt honom komma igenom skärselden så mycket snabbare och de uppmuntrar till andlig lättja i de som närvar vid begravningen. ”Om nu Bob är i himlen, då behöver inte jag heller anstränga mig så mycket för att komma dit heller,” vore den logiska slutsatsen för den som tror på prästens lättvindiga yttrande. ”Ge mig ännu en öl..” "
Så säger traditionen.
Här illustreras också det pastorala sambandet mellan skärseld och själavård.
SvaraRaderaEller så kan vi anföra vad Catholic encyclopedia skriver om elden, som även om det kanske inte är en dogmatiserad läroutveckling både förfäktas av ledande dogmatiker och är en del av den allmänna tron.
SvaraRaderaAt the Council of Florence, Bessarion argued against the existence of real purgatorial fire, and the Greeks were assured that the Roman Church had never issued any dogmatic decree on this subject. In the West the belief in the existence of real fire is common. Augustine (Enarration on Psalm 37, no. 3) speaks of the pain which purgatorial fire causes as more severe than anything a man can suffer in this life, "gravior erit ignis quam quidquid potest homo pati in hac vita" (P.L., col. 397). Gregory the Great speaks of those who after this life "will expiate their faults by purgatorial flames," and he adds "that the pain be more intolerable than any one can suffer in this life" (Ps. 3 poenit., n. 1). Following in the footsteps of Gregory, St. Thomas teaches (IV, dist. xxi, q. i, a.1) that besides the separation of the soul from the sight of God, there is the other punishment from fire. "Una poena damni, in quantum scilicet retardantur a divina visione; alia sensus secundum quod ab igne punientur", and St. Bonaventure not only agrees with St. Thomas but adds (IV, dist. xx, p.1, a.1, q. ii) that this punishment by fire is more severe than any punishment which comes to men in this life; "Gravior est omni temporali poena. quam modo sustinet anima carni conjuncta". How this fire affects the souls of the departed the Doctors do not know, and in such matters it is well to heed the warning of the Council of Trent when it commands the bishops "to exclude from their preaching difficult and subtle questions which tend not to edification', and from the discussion of which there is no increase either in piety or devotion" (Sess. XXV, "De Purgatorio").
Sen kan det vara som du skriver att en sidopoäng med en saligförklaring är att personen kommit direkt till himlen. Den huvudsakliga anledningen är emellertid att personens plats som förebejdare i himlen fastslås även om man begränsar hans eller hennes användningsområde inom kyrkan. Detta i vart fall om jag förstått Catholic encyclopedia korrekt (jfr. http://www.newadvent.org/cathen/02364b.htm och http://www.newadvent.org/cathen/02597b.htm)
Det stämmer alltså som broder Nicolaus anför att Johannes Paulus II enligt det romerska dogmat kan ha sluppit undan skärselden.
SvaraRaderaAtt skärselden enligt traditionell romersk uppfattning är både en eld och en plågsam sådan understryks däremot av de anförda citaten.
Att det är en central del i pastoralteologin likaså. Däri ligger ju den verkligt beklämmande delen. Såvitt jag kan bedöma saken verkar Johannes Paulus II inte vara aktuell för någon eld vare sig av det ena eller andra slaget. Om andras frälsning är jag däremot öht inte satt att döma eller värdera.
Vilket okristerligt sarkastiskt blogginlägg! Vad vill du med blogginlägget? Vill du kanske "synda på friskt" genom att skoja om kristna syskons tro?
SvaraRaderaIntressant nog kommenterade påven detta i onsdagsaudiensen, där han talade om just Katarina av Siena. Han sa där, bland annat:
SvaraRadera"St. Catherine, he underscored, did not see Purgatory “as a place of transit in the depths of the earth” or as “an exterior fire.”
Rather, she saw it as “an interior fire.”"
[källa: http://www.catholicnewsagency.com/news/purgatory-inflames-hearts-with-gods-love-pope-says/ ]
För nuvarande katolsk utläggning av skärseldsläran, se katekesen §§ 1030-1032, där även relevanta bibelställen hänvisas till. Katekesen, med sökfunktion, finns på
http://www.katekesen.se/
Hänvisningar till "år" i skärselden görs inte idag i katolska kyrkan.
Mvh,
Erik Å
Uppenbarligen ville undertecknad ifrågasätta delar av vurmandet för den Romerska teologin och det romerska dogmat. Dessutom särskilt visa på den underliggande teologi där saligförklaringar öht kan vara aktuell. Den teologin ligger som en dold strömning under såväl Dagens, Sändarens och Kyrkans tidnings reportage.
SvaraRaderaSjälva tanken med en skärseld är fundamentalt okristlig och ett antikristligt inslag i den romerska teologin. Den som förleds att tro på den bör vi inte håna utan beklaga. Läs gärna den uppbyggliga länken här: http://www.katobs.se/art_dygder.html.
Inlägget riktar sig inte mot dem som verkligen tror på skärselden. Utan mot dem som stillasittande vaggas in i uppskattningen av en sådan världsbild, kyrkosyn och teologi även om man i själva verket inte accepterar dess grundläggande premiss. Den premiss som är tjäna den som sitter på tronen med Jesu skatt och förtjänst som en fotapall annars brinner du i helvetesintensiva plågor. Det är något radikalt annorlunda än evangelium.
Sen vet jag inte om ironi och sarkasm skulle var okristligt. Det är ett retoriskt grepp som ofta förekommer i de paulinska breven. Å andra sidan var han, enligt egen utsago, den störste bland syndare. Och så sannolikt även jag. Mea culpa, mea culpa ...
Erik Å: jag vet inte om det spelar någon roll om den helvetesintensiva elden är inuti eller utanför människan.
SvaraRaderaVisst är det romerska dogmat idag mindre frånstötande på denna punkten; däri ligger också faran. Men någon radikal omstöpning är det ju inte heller.
Genom hänvisningen till koncilierna i Florens och Trient gör man ju tydligt att ingenting förändras.
Kyrkan kallar denna slutliga rening av de utvalda, vilken är något helt annorlunda än de fördömdas straff, för skärselden (reningsorten). Kyrkan har formulerat trosläran om skärselden framför allt på koncilierna i Florens[18] och i Trient.[19] Kyrkans tradition som hänvisar till vissa texter i Skriften[20] talar om en reningseld: [954; 1472]
Man måste tro att det före domen finns en reningseld för sådana synder som kan anses vara av mindre allvarligt slag. Så förkunnar han som är Sanningen själv, då han säger att den som har hädat den helige Ande inte skall få förlåtelse vare sig i denna världen eller i den kommande (Matt 12:32). I enlighet med det som sägs här kan vi förstå att vissa synder kan få förlåtelse i denna värld, men andra i den kommande.[21]
Angående år eller inte år så är ju frågan om det är praxis eller dogma en inte underskattad fråga. Det romerska dogmat har ju den fördelen att man kan driva radikalt olika perspektiv när det år opportunt.
SvaraRaderaLikväl är frågan om att arbeta för minskat lidande en pastoral huvudpunkt. Detta tror jag också att många konvertiter missar i ett par generationer.
Du trodde alltså att en saligförklaring innebär att någon förflyttas från skärselden till himlen?
SvaraRaderaDu tror alltså att sju års avlat innebär sju år mindre i skärselden?
Du borde ha satt dig in i de läror du går till storms mot.
@Tobias H: paradoxalt nog är jag faktiskt ointresserad av att lära känna den romerska teologins närmare spetsfundigheter. Ytterligt förvånande gäller detta i synnerhet i fråga om skärselden. Vem snärjer sig frivilligt med nät?
SvaraRaderaSedan är jag medveten om att den romerska läran alltid kan beskrivas på ett elegant sätt där man urskiljer sig från de mest vulgära uttrycken som har använts i den romerska historien. Däri ligger det romerska dogmats storhet; att man alltid förmår nyansera sig efter situation. Låt oss därför diskutera grundantaganden och diskurs.
Inlägget ovan riktar sig mot de icke romerska bekänare som, utan att bejaka dessa villoläror, i tysthet accepterar och applåderar en diskurs där skärseldsläran ligger som ett grundantagande. När man inlåter sig i ett samtal eller en kontext med ett visst grundantagande kommer detta antagande automatiskt bli det egna ju mer man rör in sig i diskussionen.
Frågorna som kommer upp ovan om år, om lågor, om tidsförlopp, mm är emellertid bara rökridåer i förhållande till den verkliga frågan. Det vill säga den pastorala diskursen. Vad jag vet eller inte om dessa saker är lika ointressant som frågan om änglaskarornas exakta antal.
I en romersk kontext är det (genom, bl.a. ovan anförda citat) tydligt att skärseldsläran är ett av de primära pastorala verktygen att driva människor mot helgelse.
Eftersom det ligger i öppen dager att fler romare än jag kunnat föreställa mig läser denna svenskkyrliga blogg och blir upprörd över bristen på distinktionsförmåga inom ramen för det romerska dogmat kan jag konstatera följande.
Det tar lika lång tid för konvertiter att glömma befrielsen som fanns i det man lämnat som det tar att inse vilken förskjutning av teologins kärnland och pastorala principer som Rom egentligen står för. Vad annars kan intresset för det svenskkyrkliga samtalets diskursanalyser ligga i?
För diskursanalysen har ingen ännu vågat ifrågasätta. Säg mig har jag missförstått den? Tar ni avstånd från artikeln i Katolsk observatör?
Jag skrev inte att det är okristerligt att vara sarkastiskt. Jag skrev att det var ett okriterligt sarkastiskt blogginlägg. Vidare kanske bör man kanske inte göra den tolkningen att man bör uttrycka sig som vissa av bibelns författare endast för att de skrivit någon bibelns skrifter om man inte är en anhängare av verbalinspirationsteorier och därför menar att bibelns författare endast varit vad violinen är för violisten (Helig Ande), det vill säga ett passivt redskap. Den gamla heresin tror jag inte är tillstädes på denna blogg.
SvaraRaderaI övrigt tackar jag för förtydligandet av dina motiv(som visserligen inte alls framgår av inlägget).
@Richard:
SvaraRaderaNu är alla skribenter här anhängare av verbalinspirationsläran(såvitt jag vet). Det betyder naturligtvis inte att det inte finns dåliga föredömen i Skriften.
När det gäller de outtalade motiven skvallrar det om vad diskurser och grundantagande kan ha för inverkan på en diskussion.
Om mitt inlägg var okristligt får jag acceptera det som en synd. Att denna tvättas bort genom en negativ imputation av Kristi förtjänsteroch ersätts av oändlig helighet genom en positiv imputation av Kristi förtjänster håller jag för sant och visst. Om denna positiva imputation inte finns väntar jag skärseldens straff med viss förväntan.
Agående Skriftens verbalinspiration kan följande anföras till dess försvar. På ett övernaturligt sätt, som går utöver all mänsklig forskning, ingav den helige Ande män att skriva Guds Ord. Vart och ett av följande ställen fastslår att de som skrev Bibeln talade enbart vad Gud ingav dem att säga:
2 Petr 1:21: Ty ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud.
Hebr 1:1: Gud har i forna tider många gånger och på många sätt talat till fäderna genom profeterna.
Matt 1:22: Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten.
Joh 14:26: Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.
Joh 16:13f: Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er.
Jag, som inte är teolog, kanske inte använde rätt begrepp beträffande verbalinspirationsläran. Om jag på grund av okunskap kallat dig heretiker, ber jag om ursäkt. Det jag åsyftade var den lära som menade att Anden förintat de individer, som tagits i bruk av Gud för att nedteckna Bibeln, så att de inte kunnat sätta sin personliga (delvis syndiga) prägel på verket. Jag tyckte mig i ditt första svar spåra tankegången att uttryckssätt som används i t.ex s. Paulus brev inte kunde vara syndiga och därmed fredade för kritik. Men du menade kanske med din hänvisning till sankt Paulus brev att hänvisa till en förebild, i så fall förstår jag hur du menade även om jag inte tror att han skulle samtycka till det sätt som du, enligt mitt förmenande, raljerade över kristna syskons tro.
SvaraRaderaVidare anser dock inte att Bibelns auktoritet vilar på teorier om hur inspirationen gått till (som jag inte heller funnit uttryckta i Svenska kyrkans bekännelseskrifter) utan på dess förening med Kyrkan, Kristi kropp, som ledd av den helige Ande förklarar Bibeln vara inspirerad av Anden, så att den är Guds ord. Om Bibeln är Guds ord eller inte var alltså inte frågan jag ville lyfta. (Klart att den är det!)
Tack för svar på kritiken.
@Rickard: hade jag trott att min publik utgjorde fromma romersk-katolska kyrkogångare hade jag kanske inte uttryckt mig på det sätt som valdes. Med hänsyn till reaktionerna kanske en sådan reflektion hade varit nödvändigt.
SvaraRaderaDen bristfälliga omsorgen av min nästa skulle den helige Paulus kanske inte samtyckt till.
Din definition av Guds ord lägger tolkningsföreträdet i Kristi kropp. Jag är tveksam till det fruktbara i en sådan distinktion.