Om förbannelsen med en akademisk hållning

En av de stora farorna med att ha den prästutbildningen knuten till akademierna är att det akademiska perspektivet med sin ständiga nyansering och kritisering av de givna fakta inte blir ett verktyg för akademiskt studium utan istället själva livsnerven i kyrkans försanthållande. Teologin upphör att existera, undervisas och praktiseras. Följden blir att man ersätter tron med teoriavsnittet från sin teol. kand. uppsats. Då mistar man sig grovt, man förmår inte längre predika och upphör tillsist att kunna skilja mellan den sanna kristendomen och annan andlighet. Världen blir en gråskala där allt kan accepteras när det dras genom en hermeneutisk cirkel.

Eller som Dagen rapporterar.

Dalai lama medverkar i gudstjänst i svensk kyrka

"Domprosten i Lund inför besöket i domkyrkan: En stor glädje för oss i Sverige att ta emot honomDen tibetanska buddhismens högste ledare, Dalai lama, besöker Sverige i april. Han kommer bland annat att medverka i en gudstjänst i Lunds domkyrka.

- Det finns vissa personer i världen som har ett slags skimmer över sig. Det är väl han och Nelson Mandela som strålar mest tycker jag, säger Håkan E Wilhelmsson, domprost i Lund och tillika ordförande för Internationell människohjälp, IM.

- Det är en stor glädje för oss i Sverige att ta emot honom.

Ser inga problem

Håkan E Wilhelmsson ser inga problem med att en stor buddhistisk ledare medverkar i en gudstjänst.

- Det är inte främst religionen han är känd för utan för att han står för det allmänmänskliga. Jag tror inte alls det finns risk för att det blir sammanblandade religioner. Alla, oavsett religiös eller politisk övertygelse, ser upp till honom. Han äger ett högt symbolvärde.

- Jag tror man ska vara försiktig med de som är tvärsäkra på något, medan de som är öppna inger förtroende. Dalai lama står för något djupare som förenar människor i något gemensamt. Det är en ära för oss att han tackat ja till att säga något."

Låt oss hoppas att laman säger vad han tycker om kineser, demokrati, homofili och aborter. Då kanske man förmår pröva hans närvaro mot den starkaste normen Sverige känner; den demokratiska läran om syndernas tillåtelse.

Minst lika intressant i sammanhanget är vad Kyrkans tidning skriver om tilltaget. Eller kanske vad de inte skriver. Artikelns oförmåga att ge ett kritiskt anslag eller ens ett kritiskt granskande, ifrågasättande eller ens nyanserande analys är inte förbluffande men verkligt och illustrativt.