Traditionen het igen

I väntan på en reformation i Sverige och västeuropa får vi ta del av intressanta iakttagelser från Svenska dagbladets kultursidor där Per-Arne Bodin professor i slaviska språk vid Stockholms universitet levererar en betraktelse kring den ryska andligheten i trettondagstider (gamla stilen). Hur hade en liknande artikel om Svenska och/eller västeuropeiska förhållanden kunnat se ut?

"Den som besöker Vinterpalatset i Petersburg för att beskåda dess konstskatter använder sig av den ingång som heter Jordanporten och som vetter mot Nevan. Den var fordom palatsets paradingång. Förklaringen till att en flod i Palestina fått ge namn åt denna port leder oss långt ned i den ryska kulturhistoriens djup men förklarar också ryssarnas nuvarande fäbless för vinterbad. Det finns till och med ett särskilt ryskt ord för vinterbadare, morzj, som egentligen betyder valross, och ett verbmorzevat, som innebär att ägna sig åt denna verksamhet. Vilken är då förbindelsen mellan Jordanfloden och de ryska vinterbadande valrossarna?

Jordan är beteckningen för de vakar som tas upp på de ryska floderna tretton dagar efter jul då Kristi dop firas enligt den ortodoxa traditionen. Det ryska firandet äger rum tretton dagar efter vår trettondag eftersom kyrkan använder den gamla julianska kalendern och inte den gregorianska, som varit den vanliga i Västeuropa de senaste århundradena. Det blir alltså den 19 januari. Man firar då inte de heliga tre konungarna från öst utan Kristi dop i Jordans vatten.

Församlingen går från kyrkan i procession ner till vaken som ofta huggits upp i form av ett kors. Prästen sänker ned ett särskilt kors gjort av metall i det iskalla vattnet och välsignar det samtidigt som kören sjunger en hymn om Kristus som döptes i Jordan och om duvan som sänkte sig över honom. Samtidigt ses helgen som en uppenbarelse av treenigheten, som uppfyller så mycket av rysk fromhet: ”Herre, då Du blev döpt i Jordan, uppenbarades att vi skola tillbedja treenigheten”. Själva korset får här symbolisera Kristus och ceremonin har en i det närmaste magisk funktion att förvandla vattnet. Under ceremonin stänker sedan prästen iskallt vatten över sin församling. Enligt traditionen förfärdigas en bönpulpet, ett stort kors och en duva av is för detta tillfälle.

Efter ceremonin fylls alla medhavda flaskor med detta välsignade vatten som anses ha en helbrägdagörande förmåga och som sparas hela året. Man menar också ofta, som religionsfilosofen Pavel Florenskij skriver att vattnet från vattenvigningen, ”särskilt direkt efter välsignelsen, har en speciell smak, en speciell friskhet som inte kan jämföras med något annat, en angenäm skärpa och syrlighet”. En professor vid en rysk teknisk högskola har nyligen påstått att det välsignade vattnet får andra fysikaliska och kemiska egenskaper än det ovälsignade. Synen på vattenvigningen visar den mycket taktila och påtagliga känslan för andlighetens närvaro i den ortodoxa traditionen: det heliga har en särskild doft, en särskild smak och känns kanske till och med annorlunda att ta på än vanlig materia."

Läs gärna hela artikeln här.