Öppna brev och öppna hjärtan

Ad orientem versus drar sig inte heller för att rikta kritik mot andra samfund och kyrkor eftersom vi bekänner att Kyrkan - fast spridd i många länder - är ändock alltid en. Likväl är det vår vilja att alltid hålla "öppen front" alltså den etikettsenliga principen att alltid öppna upp samtalet rent fysiskt gentemot andra människor och inte vända människor ryggen. Vår kritik är alltså aldrig ett försök att vara destruktiva utan klargörande och försonande. Vi försöker säga sanningen så kärleksfullt att människor vill ta emot den. Ofta misslyckas vi, ibland lyckas vi något bättre.

Det gör mig därför arg när jag läser Lars Borgström och Ingemar Andersson, präster i Lutherska församlingen i Stockholmsområdet skriver öppna brev om Missionsprovinsens frierier med den katolska tron. Det är min uppfattning att öppna brev inte är något annat är lätt uppsminkat förtal. Förtalet riktar sig mot + Görans närvaro vid grundläggningen av Enhetens kyrka vid Östanbäckskloster. Detta rapporterades bl.a. i Världen idag (man kan också läsa om detta på Kyrkliga betraktelser).

Kritiken som Borgström & Andersson riktar mot Missionsprovinsen är en lustig pendang till den kritik som riktas mot Missionsprovinsen i andra sammanhang. Sammanhang som kritiserar detta episkopat för att vara en sekterisk protestantgrupp som "Gud flyttat ljusstaken ifrån" (ett chockerande sant citat från en ledande prästman i Svenska kyrkan). Likväl har de alla fel. Felet består främst i en sak och det är deras eget reduktionistiska synsätt som ytterst sett är ett uttryck för Svenska kyrkans förfall.

Det blir mer och mer uppenbart ju mer det förfallet blir tydligt att de olika gupperingar som vi ser i det fragmentariserade kyrkolandskapet - såväl låg-, hög, gammalkyrkliga som lutherska frikyrkliga - ytterst sett är uttryck för en god och positiv vilja att renodla och förstå den kyrka som Svenska kyrkan en gång var. Man vill förstå den Kyrka som man degenererats från. Man vill förstå den evangeliska, episkopala, sakramentala och bekännande Svenska kyrkan som vi känner igen i den karolinska fromheten, klädd i mässhake och ornat. Men man saknar egentligen förmågan att göra det eftersom man inte förstår den bildningsvärld och det bekännelsesammanhang som den Kyrkan var ett uttryck för. Den Kyrkan var självsäker och behövde inte hänvisa till vad Luther sa när han åt ägg en kulen onsdagsmorgon i september 1527 eller vad påven sagt om den babyrosa mässhakens rätta användande på fjärde advent. Man var självsäker i sin egen roll och i sin ortodoxi.

Därför är det beundransvärt och underbart att läsa ++ Rolands blogginlägg där han frankt bryter ner den destruktiva kritiken. Han beter sig precis som vi måste göra.

"Det är föga behagligt att bli offentligt uthängd, att kritiseras inför andra människor utan att personliga kontakter tagits parterna emellan. Efter vad jag kan se och förstå är inte heller ett sådant tillvägagångssätt rekommenderat utifrån Guds ords anvisningar (jfr Matt. 18:15–19). Konstruktiv kritik framförs först i det enskilda samtalet och når sin kulmen, om så behövs, i offentlighetens ljus. Dessutom präglas en sådan process av omsorg och förbön."

Därför är det också så gott att läsa när han visar på hur denna konstruktiva kritik ska kunna ledas över i en kyrklig enhet inom Missionsprovinsen. ++ Roland skriver följande.

"I samband med min biskopskandidatur skrev jag en presentation och lyfte fram några moment som jag ansåg viktiga. Hänvisade då bl.a. till kyrkoherde Viktor Södergrens bok Vägar vi gått fram och vägen fram (1978):

Att det kräves en ny kristen syntes i vårt folk, om det skall ha framtid, torde väl för var tänkande vara ofrånkomligt. Kan kristendomen ej än en gång rädda vårt folk, är det förlorat. Men vårt folk är framför allt i kristligt avseende desorienterat och splittrat. En återgång till kristen enhet kan ej, om något verkligt skall uträttas, ske efter ytligt ekumenisk linje. Den nya enheten måste vara kvalitativt bestämd, en återgång till den gamla verkligt goda, verkligt kristna grunden, som en gång bar vårt folk, denna grund då sovrad och luttrad i splittringens ugn. Då skulle ock splittringens andliga ökenvandring hava vänts till godo och även frikyrklighetens värden, ej minst dess inövade frivillighet, offervilja och lekmannaaktivitet, bliva byggstenar för en ny, enad svensk kyrka (sidan 325).

I bokens förord står följande goda råd: … Vi behöva alltid, och icke minst nu, fördjupning, stilla och ödmjuk besinning på det väsentliga. Vi måste djupt ner till livskällorna. Och samtidigt behöva vi kringsyn, utblick, orientering … (sidan 8)."

Den vägen som ++ Roland pekar ut går leder - vare sig han vet om det själv eller inte - till den evangelisk ortodoxins 1600-tal och den Kyrka till vilka vi alla förhålla oss som den ruttna fallfrukten till det vackraste fruktträd.

Där kommer vi vi alla finna att det vi tror, praktiserar, bevarar och traderar i en enhet där tro, liv, teologi och bekännelse hänger samman som pärlor på en halsband. Detta har vi redan berört i ett tidigare inlägg som man kan finna här. Men hur många tvivlande högkyrkliga behgöver inte läsa om Martin Chemnitz syn på sola scriptura och traditionens inre och yttre enhet. Där kommer vi chockerade se och upptäcka att vi hela tiden hållit med varandra men uttryckt det på radikalt olika sätt. Då kommer också Borgström och Andersson känna att det var mer verklig enhet som behövdes snarare än mer självförhärligande kritik.

Undertecknad är en varm anhängare av den rena evangeliska läran. Jag bekänner den som den enda rätta teologin för den sanna kyrkan. Det beror på att den "bekänna att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: "Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad", Gal. 1." Det betyder också att jag i likhet med en del och till skillnad från andra bekänner att konkordieboken i sin helhet är i överensstämmelse med Guds ord. Jag är följaktligen gammaltroende till döden. Jag skräder inte med orden när det finns anledning, jag kritiserar gärna, ämbeten och personer för vad de gör och för vad de inte gör. Men jag föredrar att istället för öppna brev skriva med öppet hjärta. Därför tackar jag Gud för + Göran som vågar utmana och provocera och hoppas att det ska komma en dag då den verkliga ekumeniken ska skapa en kärleksfull enhet i Missionsprovinsen, Svenska kyrkan och Herrens kyrka.