I en ambition att bredda debatten bjuder Ad orientem versus in fler röster att höras i debatten omkring å ena sidan + Görans närvaro vid invigningen av Enhetens kyrka och å andra sidan det sätt på vilket detta kommit i kritisk belysning under senare tid. Samtidigt vill vi passa på att bjuda in någon mer kritisk röst inom eller utanför Missionsprovinsen som känner att debatten kantrar över i en allt för negativ riktning.
I väntan på att skribentens gästspel ska bli mer permanent postar undertecknad hans inlägg under pseudonymen August Magnusson. Ett passande namn med anledning av skribentens allmänkyrkliga böjelse.
+++
Jag finner inga skäl att ifrågasätta varken Ingemar Anderssons eller Lars Borgströms motiv när de öppet deklarerar sin oro över den mer högkyrkliga fåran inom Missionsprovinsen. De drivs av en övertygelse som de finner grundad på Guds heliga ord, och det är gott och bra. Huruvida de agerat riktigt när de offentligen först dryftade sin oro, hänger på om biskop Görans agerande var synd eller inte. I kommentarfältet till biskop Rolands senaste blogpost, kan man läsa följande:
Skandalen (i biblisk mening; skandalon) skedde offentligt och finns till allmänt beskådande på http://www.enhetenskyrka.se/index.php?option=com_content&view=category&layout=blog&id=26&Itemid=83 (se bilden längst ned där biskop Beijer i lila kalott står vid grundstenen med inskriften om jungfru Marias förbön). Övertrampet har alltså skett offentligt och bör därför bestraffas offentligt. Paulus skriver ang. de äldste: ”Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning” (1 Tim. 5:20).
Herrarna Ingemar och Lars verkar sålunda betrakta biskop Görans närvaro såsom en synd. Synden består i, såvitt man kan förstå av deras vidare kommentarer samt det ursprunliga brevet, samröre med den Romersk-katolska kyrkan tillsammans med stenens nämnande av den saliga Marias förbön. Låt oss då i god kiastisk ordning börja med den saliga Marias förbön.
I Augsburgska bekännelsens apologi finner vi en del matnyttigt som relaterar till denna fråga. Följande står att läsa: ”Även om vi beträffande helgonen medgiva, att såsom de här på jorden bedja för hela kyrkan, de även i himmelen göra det [...]” samt ”[...] vi kunna medgiva, att den saliga Maria beder för kyrkan [...]”
För den initierade må det förefalla att jag utelämnat somligt ur resonemanget, och det är riktigt. För det är också vad situationen gör, då grundläggningsstenen vid Enhetens kapell ej innehåller en uppmuntran till åkallandet av den saliga Maria, utan endast konstaterar att hon ber för oss.
I apologins uppgörelse med åkallandet av helgon driver Melanchthon tesen att åkallandet av helgon ej har skriftstöd, och således ej bör uppmuntras. Jag må ha missat något vid genomläsning, men jag finner icke någonstans i hans text att åkallan av helgonen är synd. Vad denna text syftar till är att göra upp med missbruk samt styrka tilltron till Kristus som den om vilken vi har löften om bönhörelse när vi vänder oss till.
En springande punkt i Melanchthons resonemang finner vi också alldeles efter där jag slutade mitt första citat ur apologin, där han menar att vi i Skriften ej finner något exempel på att helgonen i himlen hör våra böner. Mot det skulle jag vilja lyfta fram Upp 5:8, 8:3-4. Det första visar att de äldste är med i frambärandet av våra böner, och således bör vara medvetna om dem. Visst är det oklart vilka de äldste är, men det finns inget som pekar på att de är annat än människor. Också änglarna hör och bär fram våra böner, och rökelsen i kapitel 8 verkar innebära böner, vilket skulle kunna ses som att också ängeln ber för oss.
Alldeles oavsett vad man anser om min lilla exeges, så finns inga anklagelser om synd att anföra mot biskop Göran på denna punkt. Som Fredrik Norberg också påpekar i en kommentar till biskop Rolands bloggsvar, så skulle inte ens Luther gå fri från samma anklagelse. Tvärtom, han ger själv förslag till en bön riktad till den saliga Maria i sin skrift ”Magnificat”.
Vad då gäller samröre med Romersk-katolska kyrkan så blir frågan mer komplicerad. Här har vi klara uttalanden i Bekännelseskrifterna där RKK utpekas som Antikrists kyrka, vilket Ingemar och Lars också påpekar. En fråga är om detta ska ses som ett sant påstående för hur RKK var vid denna tid, eller om det gäller för all framtid oavsett hur hon ställer sig i olika dogmatiska frågor? Undertecknad brottas själv med dessa frågor och kan svårligen ge definitiva svar, men väl ge några relevanta funderingar.
Vad är den springande punkten när det gäller kyrkosplittring? Det är enligt bekännelseskrifterna när evangeliet ej längre rent förkunnas och sakramentet ej längre rätt förvaltas. Här tycker jag mig se en förändring hos RKK, där de gjort stora medgivanden gentemot reformationens huvudfrågor. Låt vara att vi inte är ense en, men jag tycker mig se en process som inte ännu är över. Dokumentet ”Joint Declaration on the Doctrine of Justification” är ett försök att nå enighet i huvudfrågan: hur blir vi frälsta? Själv har jag ännu inte tagit mig igenom dokumentet, men väl tagit del av debatten. Såvitt jag förstår är detta inte det definitiva klargörandet från något håll, utan mer en gemensam utgångspunkt för att kunna föra en mer fruktbar dialog. Ett dokument som söker reda ut en del missförstånd som funnits hos båda parter. Jag tar inte ställning till om de lyckats, men enligt vad jag läst ska man ha enats om att frälsningen börjar med Guds nåd och slutar med densamma. Där man skiljer sig är om man i nådens tillstånd kan vandra i de förberedda gärningar (Ef 2:10) på ett sådant sätt att man bidrar till sin frälsning eller om de endast är gärningar som bidar till lönen utöver frälsningen (1 Kor 3:10-15). Jag tror ingalunda att konsensus uppnåtts i denna oerhört viktiga fråga, men jag kan inte låta bli att se en förändring i RKK åt det positiva hållet. Deras tvingande bud om att söka enhet verkar de i allra högsta grad ta på allvar, och det gläder mig. Sedan förstår jag att andra ser detta som utslag av invånarnas berusning av den stora skökans otukts vin (Upp 17:2). Där får vi ödmjukt i bön söka Herrens vilja och sanning! Är RKK den stora skökan, ja då måste vi hålla oss borta från henne. Är hon en del av Kristi Kyrka, ja då måste också vi söka enhet.
Mycket annat finns också att säga om sakramentet i RKK, där man vidhåller en förvriden mässofferslära. Till detta kan jag inte säga annat än ”converti!” Det finns en sund lära om eukaristin som ett offer, vilken har stöd ända från Kyrkans första tid, och som också Laurentius Petri slår vakt om. Denna ska vi hålla fast vid och bekänna med frimodighet, och inte kasta ut barnet med badvattnet.
Till sist vill jag bara nämna ett par bibelställen som jag själv försöker förhålla mig till gällande synen på påven som Antikrist. De gäller Bibelns tal om hur man känner igen Antikrists ande.
”Vilken är »Lögnaren», om icke den som förnekar att Jesus är Kristus? Denne är Antikrist, denne som förnekar Fadern och Sonen.” - 1 Joh 2:22
samt
"Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu är i världen.” - 1 Joh 4:2-3
Mig veterligen har påven eller RKK som helhet förnekat dessa saker, utan tvärtom frimodigt bekänt detta. Fullt medveten om andra passager som på många sätt tycks passa in på påven som Antikrist, så rör detta i vart fall till det för mig, när en sådan skarp dom ska fällas.
Då det gäller biskop Görans synd, så hänger det då på om man pekar ut dagens RKK som Antikrists kyrka eller inte. Jag för min del är ej klar i den frågan, och vi får be om Herrens ledning.
Ser man till frågan i sin helhet, så finner jag både Mäster Abrahams inlägg nedan och biskop Rolands svar vara mycket goda. Jag välkomnar diskussionen och ber innerligt att Missionsprovinsen ska förmå förmedla Kyrkans fulla tro och bevara sin katolicitet och bekännelsetrogenhet när denna strid är över, för att så kunna vara med och föra ut det glada budskapet i Norden och till jordens yttersta gräns.
August Magnusson
Spännande läsning som jag med stor glädje noterar skiljer sig från den gängse fåran i ad orientem. Välkommen åter!
SvaraRaderaDet är i vart fall skönt att se att det inte är officiella företrädare för Missionsprovinsen som debatterar detta offentligt.
SvaraRaderaDomine Jesu Christe, Filius Deus, miserere nobis peccatoribus. Herre Jesu Kriste, Guds Son, förbarma dig över oss syndare.
SvaraRaderaKänns som en diskussion om påvens skägg.
SvaraRaderaVärlden blöder, kristna mördas i många länder medan man i det här landet blir osams kring frågan om Maria, Guds moder,ber för oss...
@kyrksyster: Jag håller på ett sätt med dig. Men frågan är faktiskt inte helt oviktig. Den kan nämligen formuleras: Hur tror vi tillsammans eller hur är vi kyrka tillsammans?
SvaraRaderaNär vi känner det du verkar göra alltså det kristna lidandet känner du hur en lem lider och därför hela kroppen. Hur den kroppen förhåller sig till sig själv är viktigt. Då är det heller inte rätt att gå undan från de tillsynes meningslösa och svåra lärofrågorna. Det är ju vår tro, vår bekännelse, som gör oss till del av denna kroppen.
Lika lite som vi kan strunta i att be eftersom det finns nöd i världen kan man strunta i teologin för att kyrkan i alla länder är utsatt för förtryck. Tvärtom tycker jag. Ju större förtyck en av lemmarna är under desto större anledning att försöka finna en trons enhet för att kroppen inte ska vara splittrad utan en.
@kyrksyster
SvaraRaderaHåller med dig till viss del, dock så är innehållet i denna text väldigt relevant för just det du tar upp som motpol. De saker som biskop Göran kritiseras för rör hur man ska se på Romersk-katolska kyrkan, där vissa inte ens vill kalla dess medlemmar för kristna. Således underkänner man den lem i Irak som lider något oerhört som en del i Kristi kropp! Biskop Göran uttrycker att han ser romerska katoliker som medkristna, vilka vi måste söka försonas med, just för att de tillhör Kristus. Och det verkar i hög grad vara detta han kritiseras för. För mig kan det aldrig vara en fråga om påvens skägg
@Mäster & övriga
SvaraRaderaVisserligen är det aldrig irrelevant att diskutera trosfrågor, men det måste ske med medvetenhet om de grundläggande förutsättningarna. Det är i sammanhanget intressant att jämföra det östkyrkliga perspektivet på dessa frågor, inte i sak utan i attityd. I den västliga kristenheten, och för all del i det västliga samhället som helhet, är vi mycket angelägna om att nå intellektuell förståelse och formulera rationella argument. Vi vill t.ex. för att känna att vi är eniga kunna underteckna en gemensam deklaration om dogmerna i vår tro. I ett mer östligt tänkande finns en större förståelse för att allt inte exakt kan uttryckas i ord. Inom den ortodoxa kristenheten tar sig detta uttryck i att man uttryckligen menar att de kristna mysterierna är just mysterier som inte exakt kan fångas i ord. Med det synsättet så ökar naturligtvis acceptansen för olika beskrivningar av samma mysterier eftersom olikheterna inte behöver ses som olika "tro" utan mer som en konsekvens av att varje beskrivning som bäst blir en approximation och att två beskrivningar därmed med nödtvång är olika.
Vill man se västerländskt rationellt på det hela kan man också ställa sig frågan hur sannolikt det är att just jag som lever just nu ska tillhöra en församling eller kyrka som omfattar den exakta sanningen, när det i tid och rum funnits så många åsikter.
Det jag vill säga med detta är inte att uppmuntra trosmässiga utflykter, ortodoxi inom den tradition man verkar är ett nödvändigt för att undvika anarki. Men Jesu maning till kristen enhet är ett av de mer tvingande buden i evangeliet och förpliktar därmed. Som jag ser det kan denna maning inte hörsammas utan en stor portion ödmjukhet inför lärofrågorna i det att man förstår att ingen världslig kyrkoorganisation besitter hela sanningen. Vi har alla delvis fel och den stora utmaningen är att gemensamt söka hitta våra olika fel och sakta söka oss framåt.
@populisten: jag håller med dig i mycket. Samtidigt får inte en grundläggande insikt om den egnga ofullkomligheten bli en ursäkt för att inte söka en bekännelsens enhet.
SvaraRaderaNär det gäller frågan om bekännelsens exakthet såväl som t.ex. läran om kyrkogemenskap och läran om kyrkan finns det mycket stora behov av att söka en förnyad lärodiskussion. En sådan kan lämpligen vara helt fri från förutfattade meningar och radikal i sin trohet mot Skriften och lojal med traditionen som omvittnar Skriftens sanning. Det är reformatoriskt och nödvändigt för att möta kyrkans utmaningar idag.