Mycket händer i världen när ett sekel bryts mot ett annat. 1800-talet varade till 1919 och kanske 1900-talet dröjer sig kvar en längre tid än vad vi kunnat förvänta oss. Ändå kan man ibland se spår av det som ska komma.
Att något nytt är på väg märker man inte minst när man ser hur det provocerande och nya blir det givna och förhandenvarande. När konstens provokation inte längre provocerar.
Ta till exempel Turebergskyrkan i Sollentuna där kyrkoinredningen är gjord av spillved som staplats upp i olika installationer som ska fungera som ett dekonstuerat altare, orgel, dopfunt, etc. Bilder hittar man bl.a. här och här. Intryckt i en betongsilo med dekontruerat utdragna hörna ska det var tankeväckande.
Vi kan se hur det postmoderna dekonstuerade bara kan verka nyskapande i en miljö som är 40 år efter sin tid (t.ex. i olika kyrkor). Det mordern, funktionella, eller minimalistiska bara för den som tror att det fortfarande är 30-50-tal (diverse frikyrkor). Men i själva verket har det ingen sprängkraft och inget nyskapande driv i sig.
Nu är det dags för någonting nytt och revolutionerande. På detta tema fungerar svenskans artikel Vintage modernt i nya inredningar utöver den uppseendeväckande konstiga rubriken skrivs bla. följande om modehusens nytänkande.
Om detta är det nya århundradets vår som kommer till oss kan vi knappast veta idag. I kyrkorna kommer vi inte uppleva det förrän den nya tiden gått långt över zenit. Men när så sker kanske vi får se genuint vackra kyrkor, tidlösa mässkläder och en väckelse för det absoluta sköna. Det är värt att föreställa sig hur människorna som Marcel Proust kunde se ett värde i den estetiska skönhet som katedraler och kyrkor representerar Inte för att uppskattningen för det sköna är en frälsningsavgörande sak men för att uppskattningen av det absolut sköna kan ge en bild av det absolut goda. Därmed också som en lagens spegel göra människor medvetna om sin egen relation till detta upphöjda och heliga. Samtidigt kan en sådan utveckling, där det vackra och goda tillåts ta plats, tala för att det vackra organiska följs av en trend för det sanna och vackra (i vart fall om man tolkar en artikel i Aftonbladet). Möjligtvis kan dessa egenskaper komma att vara en företeelse i centrum för det nya århundradet. En sådan sak kan aldrig vara dåligt för den Kyrka som försent kommer se detta. Detta är ett positivt tecken i tiden. Låt oss ha förnuft att ta vara på det.
Att något nytt är på väg märker man inte minst när man ser hur det provocerande och nya blir det givna och förhandenvarande. När konstens provokation inte längre provocerar.
Ta till exempel Turebergskyrkan i Sollentuna där kyrkoinredningen är gjord av spillved som staplats upp i olika installationer som ska fungera som ett dekonstuerat altare, orgel, dopfunt, etc. Bilder hittar man bl.a. här och här. Intryckt i en betongsilo med dekontruerat utdragna hörna ska det var tankeväckande.
Vi kan se hur det postmoderna dekonstuerade bara kan verka nyskapande i en miljö som är 40 år efter sin tid (t.ex. i olika kyrkor). Det mordern, funktionella, eller minimalistiska bara för den som tror att det fortfarande är 30-50-tal (diverse frikyrkor). Men i själva verket har det ingen sprängkraft och inget nyskapande driv i sig.
Nu är det dags för någonting nytt och revolutionerande. På detta tema fungerar svenskans artikel Vintage modernt i nya inredningar utöver den uppseendeväckande konstiga rubriken skrivs bla. följande om modehusens nytänkande.
"Personligen är jag måttligt intresserad av svindyr märkesdesign. Men däremot baxnar jag inför djärvheten hos inredningen till det nya, 2000 kvm stora Hermès-huset. På det mäktiga mosaikgolvet, som anknyter till att detta en gång varit botten på en simbassäng, har arkitektfirman Rena Dumas placerat tre nio meter höga hyddor eller kokonger i flätat askträ. Från entréplanet ner till denna sofistikerade ”by” leder ett par breda böljande trappräcken i samma material. Här befinner vi oss ljusår från minimalistisk, geometrisk design. De spännande organiska formerna har liksom ympats in i en redan existerande art déco-struktur, vilken fått en elegant ansiktslyftning. Inte tal om att riva ner och förstöra. Den gamla byggnadens historia och karaktär har tvärtom behandlats med största respekt, samtidigt som helheten skickar ut tydliga signaler om att lådestetikens och det avskalades hegemoni är över.
Organisk arkitektur och design är förvisso inte någon ny företeelse. Tänk bara på Antonio Gaudí så förstår ni vad jag menar. Hans Casa Milà i Barcelona, som byggdes mellan 1906 och 1912, är ett utmärkt bevis på detta, liksom förstås hans väldiga basilika Sagrada Familia. I all jugend är ju slingor och växtliknande former ett dominerande inslag. Så när väl jugend brutit isen, dök det snart upp andra exempel, som Erich Mendelsohns Einsteinturm i Potsdam (1924). Och på 1980-talet fick Wien sitt berömda Hundertwasser Haus.
Det Rena Dumas gjort på vänstra stranden utgör den minimalistiska designens absoluta motsats. En markering som med kraft punkterar idén om geometrin som norm. För Hermès är förstås inte ensamma. Överallt ympas icke-geometrisk design in i äldre, med respekt bevarade strukturer. Restauranger och hotellfoajéer behöver inte längre se ut som avskalade, vita eller gråvita duschrum från forna DDR. Nej, in med boaserade väggar, ornamenterade eldstäder och antikviteter. En ökad miljömedvetenhet har gjort det rätt att återbruka eller omforma det gamla. Vintage är högsta mode.
Reaktionärt! ropar ännu de avantgardekonservativa formfurstarna i Sverige, ett land där modernismens förtryckande smakmonopol i kraft av sin ställning som en formens statskyrka lyckats överleva längre än någon annanstans i världen. De ropar dock med allt ålderssvagare röst."
Om detta är det nya århundradets vår som kommer till oss kan vi knappast veta idag. I kyrkorna kommer vi inte uppleva det förrän den nya tiden gått långt över zenit. Men när så sker kanske vi får se genuint vackra kyrkor, tidlösa mässkläder och en väckelse för det absoluta sköna. Det är värt att föreställa sig hur människorna som Marcel Proust kunde se ett värde i den estetiska skönhet som katedraler och kyrkor representerar Inte för att uppskattningen för det sköna är en frälsningsavgörande sak men för att uppskattningen av det absolut sköna kan ge en bild av det absolut goda. Därmed också som en lagens spegel göra människor medvetna om sin egen relation till detta upphöjda och heliga. Samtidigt kan en sådan utveckling, där det vackra och goda tillåts ta plats, tala för att det vackra organiska följs av en trend för det sanna och vackra (i vart fall om man tolkar en artikel i Aftonbladet). Möjligtvis kan dessa egenskaper komma att vara en företeelse i centrum för det nya århundradet. En sådan sak kan aldrig vara dåligt för den Kyrka som försent kommer se detta. Detta är ett positivt tecken i tiden. Låt oss ha förnuft att ta vara på det.
Låt oss sträva inte bara efter det som är heligt i sig själv oaktat dess yttre skepnad utan också efter det som är sant, heligt och gott men också skrudad i skönhet. Vad är annars Kyrkan än en Kristi brud i tiggarkläder?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar