Om den striktaste av alla ordnar

Det är anmärkningsvärt hur vi människor kan förstå det andliga livet så annorlunda och, på så olika sätt felaktigt. Man kan tro att det andliga livet innebär en högre grad av bortvändhet från denna världen. Man kan se Dalai lama som förebild i ett andligt liv. På samma sätt kan man ofta läsa olika reportage om människor i t.ex. Sverige som lever i självpåtagen fattigdom. Å andra sida vill man inte se några fel i det egna livet. Man blir höggradigt upprörd när det av en händelse skulle framföras några synpunkter på hur man lever sitt liv. Inte ska man behöva stå ut med att höra att man är en syndare. Samtidigt pumpar livsstilsmagasinen oss fulla med föreställningar om det ljusa och fria livet i minimalistiskt inredda hem i solen. Föreställningar om vad som krävs för att duga till och för att vara lyckad och motsatsvis hur dåliga vi är när vi misslyckas med sådana föresatser.

En mycket viktig lärdom från reformationen som gör sig ständigt påmind både i den egna livsföringen och upplevelsen av dess förtjänster och brister är läran om kallelsen. Det är ett sublimt stycke teologi som förmår förena en realistisk föreställning om människans liv och brister med en utmaning och uppmaning till fullkomlighet och nästankärlek. Det vore utmärkt om denna djupt naturliga och sunda lära fick komma till uttryck både i Svenska kyrkans livsstilsmagasin, dess pastoralteologi och dess mediastrategi. Allra viktigast är det dock att den enskilde kristne förstår dess djupaste innebörd: att varje människas liv bör och kan vara ett ordensliv. Ja, att familjen och kallelsen t.o.m. är den högsta och striktaste av alla ordnar.

Denna sak behandlas utförligt i den Augsburgska bekännelsens apologi och därtill i en mycket polemisk form där den vardagliga kallelsen ställs mot klosterkallelsen. Den polemiska formen kan vi i reformatoriska sammanhang , delvis, lämna ifrån oss. De monastiska ordnarnas vällust torde inte vara ett omfattande problem i våra samfund och inte heller överloppsgärningarnas betydelse som ekonomiska förtjänst för kyrkan. Däremot kan vi ur dessa ställningstaganden läsa ut något mycket mer revolutionerande (tillbakavridande). Melanchthon skriver bl.a. följande.

"Icke heller består denna fullkomlighet i iakttagandet av andra ting, som äro adiafora eller i och för sig varken goda eller onda, utan då Guds rike består i rättfärdighet och liv i hjärtana, innebär denna fullkomlighet att tillväxa i gudsfruktan, i förtröstan på den i Kristus utlovade barmhärtigheten och i trogen lydnad i kallelsen, såsom Paulus ju beskriver denna fullkomlighet: Vi skola förvandlas från härlighet till härlighet, såsom genom Herrens Ande. Han säger icke, att vi skola byta munkkåpor eller skor eller gördlar.

Men härav följer, att munkens liv icke i högre grad representerar fullkomlighetens stånd än åkerbrukarens eller hantverkarens. Ty dessa äro stånd, i vilka fullkomligheten kan förvärvas. Alla människor, i vilken kallelse de än stå, böra nämligen eftersträva fullkomligheten, d.v.s. tillväxa i gudsfruktan, tro och kärlek till nästan samt liknande andliga dygder.

Skildringarna av Antonius och andra eremiters liv giva exempel på huru de olika levnadssätten kunna jämställas med varandra. Det heter om Antonius, att han bad, att Gud skulle visa honom, huru långt han framskridit i det levnadssätt, han gjort till sitt, och att han då i drömmen fick se en i Alexandria boende skomakare, med vilken han skulle jämföra sig. Följande dag begav sig Antonius till staden, gick till skomakaren och frågade honom, vilka övningar han företog sig och vilka gåvor han ägde, men fick genom samtalet med mannen höra, att denna varje morgon endast bad en kort bön för hela staden och sedan tog itu med sitt arbete. Härav förstod Antonius, att rättfärdiggörelsen icke vanns genom det levnadssätt, som han valt."

Vidare skriver han i avsnittet om det andliga ståndet.

"Emellertid veta rättskaffens människor att inskränka det äktenskapliga samlivet, särskilt när de äro upptagna av offentliga värv, vilka ofta ge männen så mycket att göra, att de ur sina sinnen måste förjaga alla tankar på familjeliv. De veta också att iakttaga, vad Paulus bjuder, nämligen att hava sin maka i helgelse och ära. De veta likaledes, att man stundom bör draga sig undan för att få ledighet till bön, men Paulus vill icke, att detta skall vara för beständigt. En sådan återhållsamhet är lätt för rättskaffens och av arbete upptagna män."

Eller som det också kan förklaras av den helige Martin i Stora katekesens utläggning av fjärde budet.

"För det andra må du se och märka, vilken stor rikedom och vilket heligt verk, som genom detta bud har givits åt barnen, något som man tyvärr alldeles föraktar och slår i vädret, så att ingen ser, att det är Gud som påbjudit det och att det är ett heligt ord och en gudomlig lära. Ty hade man verkligen insett detta, så hade envar därav kunnat sluta, att de som leva efter dessa ord också måste vara heliga människor. Då hade man ej heller behövt hitta på något klosterliv eller några andliga stånd, utan varje barn hade kunnat förbliva vid detta bud och kunnat med gott samvete träda inför Gud och säga: "Skall jag göra goda och heliga verk, så vet jag alls intet bättre än det att bevisa mina föräldrar all heder och hörsamhet; ty det har Gud själv befallt."

Här ser vi hur familjelivet och det enkla arbetslivet är en lika dygdig förebild som det goda ordenslivet. När en människa innesluter sitt liv i bön, gudstjänst, bibelläsning och arbete behöver hon inget kloster för att leva det striktaste ordenslivet. Hennes liv har blivit ett kloster och hennes livsföring den striktaste ordensregel. I ett sammanhang och ett samhälle som präglas av ett sådant ideal har inte klostren avskaffats för att de inte dignar med noviser. Klostrens portar har öppnats och dess kallelse förenats med alla människor. Man har alltså inte inneslutit heligheten i klostren utan låtit den, liksom ett förbundet kärl, flöda fritt däremellan. Därför måste också uppmaningen till enskilda människor som lever i tron, kommer till tro eller möter tron vara, inte att de måste överge det liv de lever idag. Någon fullkomlighet finns inte i livsföringen utan i tron på Jesus Kristus. Ofullkomlighetens väg tar däremot den som tror att de måste uppnå det andliga livsstilsmagasinets ideal. I själva verket finns ju inget vackrare kloster än det där människan lever för att ge vidare Guds kärlek i form av kärleken till nästan i bön, arbete och undervisning av de små. Det är den den striktaste av ordnar och bland de heligaste av kall. Det är ett budskap som sträcker handen in i fikarummen på Volvo och in till frukostborden en söndag morgon och säger det är inte ditt liv och din livsstil som är ditt stora problem; det är inte från dem som du måste vända dig. Du måste vända dig från tron att du i dessa ska kunna hitta något som ger ditt liv fullkomlighet och trygghet. Vad du behöver är inte en andlig extreme makeover utan en förändrad relation till han som blev människa av kärlek till alla människor och dog för att ge fullkomlighet åt varje människas liv.