"Linköpings stifts domkapitels beslut att inte varna de tre präster som anklagats för att inte vilja samarbeta med sina kvinnliga kollegor får nu hård kritik.- Vilken annan arbetsplats tillhandahåller denna patriarkala frihet?, frågar Jakob Carlander, psykoterapeut, författare och präst.
- År 2011 har en manlig präst rätt att bojkotta en kvinnlig kollegas arbetsinsatser och använda sin åsiktsfrihet att ifrågasätta hennes existens. Det har Linköpings stifts domkapitel fastställt, säger Jakob Carlander upprört till Corren.
Prästen Margareta Carlenius, som tjänstgör i samma kontrakt som de tre prästerna, har beslutat sig för att gå vidare med ärendet och få upp det på Kyrkomötets bord. - Kyrkoordningen måste bli tydlig när det gäller hur manliga och kvinnliga präster ska samverka, menar hon."
Därför står vi nu på flera sätt inför en kognitiv dissonans. Vi upplever motsägelsefulla känslor inför ett avgörande i ett domkapitel och domkapitlet har säkert upplevt motsägelsefulla känslor inför sitt beslut. Nu kommer alla sträva efter att få balans. Offren ska vara offer och brottslingarna brottslingar. Vi vill inte ställas inför de motsägelsefulla känslorna som en realistisk verklighetsbild ger oss. Vi vill inte acceptera att det finns offer och gärningsmän inom alla människor. Vi är syndare och rättfärdiga. Vi vill ha rättning i leden och det kommer få återverkningar.
f. Dag kommenterar bland annat detta på sin blogg på följande sätt.
" Vi har åsiktsfrihet i Sverige - alltså måste Svenska kyrkan bekännelseavgöra för att komma vidare i frågan. Och den saken måste man konsultera Borgågemenskapen om. Skulle man efter konsultation, det projektet tar ett par år, komma fram till ett bekännelseavgörande, återstår att konstatera att det som avgjordes som en enkel ordningsfråga, ordningsfrågor är i luthersk tradition enkla per definitionem, nur blivit en bekännelsefråga. ...
Men hur kunde somliga högkyrkliga tro att utslaget i Linköpings domkapitel var en framgång? Har de alls ingen urskillningsförmåga, en andlig gåva för den delen? Har de den inte? Saknar de den?"
Vad man kan utläsa av detta är att det nuvarande avgörandet i domkapitlet kan betraktas som en snillrik härskarteknik. Ett slipat drag för kognitiv balans. Stiftschefen röstar med minoriteten och visar hur det moraliskat korrekta avgörandet ser. Därefter kan man skifta perspketiv på offer och förrövare. Det är inte längre så att tre präster fått sin samvetsfrihet kränkt och blivit, i någon mån, upprättade av domkapitlet. Istället har man skapat politiskt och medialt tryck på Svenska kyrkan att agera i frågan. Eftersom samvetsfriheten och för den delen åsiktsfriheten inte lika tydligt som religionsfriheten är kollektiv och kan underkastas en kyrkotukt och kyroordning tillskapas sakta men säkert ett tryck för dogmatisering av kvinnoprästfrågan. När ordningen blivit lära kan man inte åberopa några mänskliga rättigheter mot den. Man måste underkasta sig eller gå under. Så uppnår man en kognitiv balans när man stått inför imbalansen att gärningsmännen blivit offer i mångas ögon. Dithän strävar vi alla. Jag ska t.ex. medge att jag faktiskt inte vet om dessa präster kanske varit svinaktiga mot sina kollegor (jag har inte läs in mig tillräckligt mycket) ändå strävar jag undermedvetet efter att försvara dem. Också jag strävar alltså efter balans i min tillvaro och i min varseblivning.
Som en nod i Svenska kyrkans reglering mot kognitiv balans kan Linköpings domkapitels agerande uttolkas. Hade prästerna avkragats eller varnats hade det kunnat skapa motsatt tryck. Det hade heller inte varit önskvärt eftersom det inte lett fram till ett gott och ödmjukt samtal. Ett samtal där man verkligen kunnat nå förlossning i bön och debatt.
Risken är nu istället uppenbar att de kyrkliga nürnberglagarna skärps allt mer medan Kyrkan , vår moder, står gråtande bredvid. Frågan är då: hur agerar man för att sätta käppar i hjulet på allas strävan efter kognitiv balans, allas strävan efter förenkling, för att vi på sikt ska kunna åstadkomma ett gott samtal?
Saken kommenteras vidare bl.a. här.
Jag tror det finns två vägar för att sätta käppar i hjulet:
SvaraRadera1) Paragrafrytteri. Utslag i domkapitlen ska inte accepteras utan att de hänvisar till paragrafer i kyrkoordningen och i lärofrågor till avsnitt ur bekännelseskrifterna. Bekännelsefrågor ska förankras i Borgågemenskapen.
2) Strunta i dumskallarna. Om liberalteologerna vill leka kyrka så kan de väl få göra det för allt tommare bänkar i de gamla fina kyrkorna, så samlar satsar vi på att samla skarorna till mässa i skolmatsalar och missionshus.
Jag är den förste att kräva juridisk rättvisa. Den förste som tror att man kan vinna någonting på det sättet. Men vill vi verkligen behöva strunta i liberalteologerna? Jag inser naturligtvis att det behövs, evangelium kan inte hållas tillbaka, men på en större skala vore det inte önskvärt med ett konkordat, en överenskommelse antingen om separation eller samexistens?
SvaraRaderaMan kan önska samexistens, men se vart detta lett den högkyrkliga rörelsen. Anledningen till de ständiga nederlagen är mycket enkelt: liberalteologerna vill inte ha samexistens. och i förhandlingar är det så att om en sida öppnar sig för samarbete och kompromisser men den andra stenhårt håller sin position så vinner den senare.
SvaraRaderaFör att förstå varför samexistens framstår som så omöjlig för liberalteologerna måste vi tränga under skalet på dem och hitta deras grundideologi: demokratismen, tanken att Sanningen uppenbaras via majoritetsbeslut. Denna tanke står i bjärt kontrast mot både naturvetenskap och religion vilka ju båda hävdar att Sanningen är Sann oavsett vad människor tror. Demokratismen hävdar istället att omröstningar i kyrkomötet ger teologiska Sanningar eller för fram argumentet för klimatteoriernas giltighet att de stöds av en stor majoritet av klimatforskarna. Visst kan majortieten ha rätt, men den kan ju också ha fel. Paradoxalt nog är det lättare att diskutera med andra som tror på en absolut Sanning men har en annan uppfattning om denna, för i grunden har man ändå ofta en öppenhet för att man kanske inte skådat Sanningen helt och fult. Det fascinerande med liberalteoloigerna inom SvK är att de nu teologiserar detta postmodernistiska tänkande och talar om den "succesivs uppenbarelsen". Vi måste ta detta som ett tydligt bevis på att de faktiskt tror på vad de håller på med. Slutsatsen för mig blir då att det är lönlöst att argumentera mot liberalteologerna; de kommer inte att ändra åsikt försåvitt vi inte samlar en majoritet bakom vår uppfattning.
Sedan ska man komma ihåg att jordelivet handlar om prioriteringar eftersom vår tid är utmätt. Ska vi verkligen ägna de få timmar vi får över efter förvärsarbete och slit till att tjafsa med folk som inte vill lyssna eller ska vi ägna tiden åt att evangelisera? Separation behöver vi f.ö. inte komma överens om, det är bara att vi tar vårt pick och pack och går.
Jag är extremt benägen att hålla med dig. Men tvekar fortfarande. En anledning är att vi talar om ande och inte materia. Vi kan förjaga postmodernismens ande och förändra materian.
SvaraRaderaNär det gäller samexistensens problematik håller jag med dig. Men samtidigt kan jag konstatera att den verkliga kampen handlar om juridiska institutioner. Om församlingar och biskopsämbeten. Inom Missionsprovinsen har man nu tryggat dessa förutsättningar. Frågan om konkordat blir då inte en fråga om makt. Detta skulle kunna leda till att man klarar att föra ett civiliserat och öppet samtal om frågan.
Vidare är sådana samtal inte en sak för de allra flesta lekmän eller präster utan en sak som man lever genom sitt bemöta av präster, biskopar, kristna bröder och systrar inom och utom såväl Missionsprovins som svenska kyrkan.
Genom att bemöta dem med tålamod, kärlek, m.m.
Samtal om tjafs måste andra (biskopar, kyrkoherdar, etc) ägna sig åt.
Vem har gjort den magnifika målningen? Har aldrig sett den förut.
SvaraRaderaJa du, jag vet faktiskt inte vem det är.
SvaraRaderaNu har jag googlat fram kostnären. Namnet är Frantisek Bohumil Doubek.
SvaraRadera