Om föraktet för det djupast sett mänskliga

Efter att ha ögnat igenom Kyrkans tidnings nya kamprubriker kring rätten att få leda gudstjänster på stiftelsen Berget finns det anledning att på ett nytt sätt relatera den mediala dramaturgins feministiska kampideologi till kyrkans troslära och antropologi. Detta sker lämpligast genom återanvändningen av ett gammalt inlägg. Ett inlägg som inte fokuserar på den kyrkopolitiska och mediala yttringen som Kyrkans tidnings debatt rör sig kring. Den debatten styrs av en egen inneboende logik inte helt olik händelseförloppet i Libyen. Det vill säga: om man inte kan vinna med argument mediabombar man sina egna ställningar.

Föraktet för kvinnan

I vintras skrev Ebba Witt-Brattström, inte helt utan insikter, om Historiska museets utställning "Maria - Drömmen om kvinnan". Jag delar naturligtvis inte hennes uppfattningar i allt men tror ändå att de betraktelser som ingår

i utställningen kan säga oss en del om dels dagens feminism och dels de underliggande religiösa tankebanorna som påverkar exempelvis Svenska kyrkan idag.

Den kvinna som ligger med en man är en könsförrädare

Jag tror inte att många feminister skulle omfamna detta uttalande. Men följande är slående. Den moderna kulturens jämställdhetsideal föraktar släktenas fortplantning. Allt utom fortplantning är bra. Allt som påminner om fortplantning är dåligt. Det är hetronormativt och inte queer. Queer är allt som påminner oss om att fortplantning inte är nödvändigt, självförverkligande eller bra. Allt som upprätthåller denna föreställning är en form av förtryck. På ett grundläggande plan är det ett förakt av det fysiska, ett förakt för de nödvändiga levnadsbetingelserna för alla människor. Människan kan bara befrias genom att slippa bort från sig själv.

Sann Gud och sann människa, född och inte skapad

Eftersom fortplantning är ett form av förtryck är också tanken att Jesus faktiskt föddes av Maria så provocerande. Gud valde att förmedla sig till människan genom en kvinna och inte vilken kvinna som helst. Inte en homosexuell negress (för att använda ett Gardellsk bildspråk). Inte en queerfeministisk butch från institutionen för genusvetenskap. Inte genom en man. Nej Gud blev människa genom Maria. En ung judisk flicka. Därför måste inkarnationen också beskrivas som en våldtäkt av Maria, som den gör i utställningen, annars skulle ju Maria omfamna moderskapet inte trots sin ringhet (eller intighet som Luther vill översätta det i Magnificat) utan för att hon accepterade den högsta formen av förtyck; moderskapet. Det är fullständigt logiskt och samtidigt fullständigt avgrundsdjupt. Feministerna och kyrkan inlåter sig ju faktiskt i inverterad form av moralpredikan. En diktering av människors liv som kyrkan alltid blir anklagad för att göra.

Ett historiskt perspektiv

Påven Gregorius den store införde celibatet som en regel för alla vigda präster. Det utgör det yttersta tecknet på hur kyrkan under medeltiden i en viss utsträckning vände sig från den fysiska världen till en nyplatonsk, aristotelisk eller arabisk världsbild. Vi är fångar i en grotta. Världen som vi ser den är skuggbilder av den andliga världen såsom den spelas upp för oss på grottans väggar. Att inlåta sig i denna världens skuggbilder är att förakta den andliga världen.

Man kan fråga sig om det är samma underliggande anledning som gör att fjärde laterankonciliet 1215 stadfäster transubstantiationsläran. Själva idén att den andlige Guden skulle förena sig med världen är så provocerande att man inte kan tänka sig det. Därför måste substansen i brödet och vinet ersättas så att det bara är vår upplevelse (skuggbild) som gör att vi tror att det finns kvar överhuvudtaget.

Detsamma med förandligandet av Maria som Gudaföderskan, den eviga jungfrun, den obefläckat avlade och upptagen i himlen. Det kan ses som ett uttryck för föraktet av det mänskliga. det mänskliga kan aldrig vara heligt. Detta kan jag säga utan att jag tar avstånd från dessa tankar. Jag är inte säker på deras riktighet men vill inte utmåla dem som oförenliga med skriften.

Andlig värdighet och barnalstrande

Trientkoncliet stadfäster följande om celibatet. "Enär äktenskapet till sin idé är att betrakta såsom oupplösligt, men på samma gång oförenligt med innehavandet av en högre andlig värdighet, kan en redan gift man aldrig ordineras till präst av högre grad, såvida icke hustrun förklarar sig villig att gå i kloster". Äktenskapet och barnalstrandet är oförenligt med en andlig värdighet. Den är ovärdig att handha sakramenten som är gift.

En underliggande föreställning inom den moderna queerteorin är att den kvinna som ligger med en man är en könsförrädare. Båda tankarna har samma underliggande tanke i sig. Varje kvinna eller man som gifter sig och skaffar barnreducerar sig själv till en breeder.

"Breeder" can be used as a derogatory term by childfree people of any sexual orientation to refer to parents who focus on their children and abandon their previous friends and lifestyle, or to women who give birth to many children. The phrases "breeder, not parent" (BNP) or "parent, not breeder" (PNB) are used by some childfree communities to differentiate between positive and negative parenting.^"

Det vill säga de som inte skaffar barn utan får barn. De som inte har sina barn som en modeaccesoar utan som en nödvändig del av deras liv. Föräldern blir en barnalstrande apparat utan högre andlig värdighet. Det är ett människofrånvänt sätt att uppfatta verkligheten. Det kräver av människor att de ska göra sig till mer än människor. Till andliga apparater som reser sig över sin mänskliga fortplantande natur. Det är ett lagens och kravens evangelium.

Slutsats

Genom sitt denna tankestruktur uppstår den motsägelsefulla situationen att befrielsen från moralen skall ske genom en morallära. En morallära som predikar fördömelse över hur majoriteten av män och kvinnor vill leva sina liv och faktiskt också gör det. Predikar fördömelse över det sätt som människosläktet förs vidare och består. Det är då också fullständigt naturligt att dekonstruera alla begrepp om äktenskap, monogami och trohet som vanligt folk högaktar. Dessa begrepp är bara en del av förtrycket.

Kyrkan irrar då också in sig i den återvändsgränd som reformationen fick oss att lämna. Det är en form av inkrökt mörker som slutar att bejaka människan om helt och hållet frälsningsvärd. Den mänsklighet som vi besitter blir vårt eget fängelse. Uppfyllandet av våra hjärtans stora lust är vårt självvalda slaveri. Det är också det som leder till föraktet av medmänniskan. "Hen valde det själv, sin egen fördömelse drog hen på sig".

Detta är en lagiskhet som fullständigt saknar allt evangelium. Istället för att ställa sig på de svagas sida och tillsäga dem syndernas förlåtelse och evig frid så fördömer kyrkan dem.