Diskussionen kring blogginlägget Vådan med allt för lättvindiga saligförklaringar får mig att reflektera över Jesu ord: av frukten känner man trädet. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen (mellan romerska katoliker och lutheraner), för att ta ett exempel, borde innebära en annan frukt i kyrkans liv än vad som synes vara fallet i romersk pastoralteologi. För lutheraner innebär läran om rättfärdiggörelsen ett centrum som får praktiska konsekvenser i liturgi och förkunnelse, inte minst i ett rätt åtskiljande av lag och evangelium (en ovärderlig resurs för den som vill veta mer är C.F.W. Walther: "The proper distinction between law and gospel").
Den mest sympatiska förståelse av skärselden jag stött på är den som C.S. Lewis ger uttryck för: "I believe in purgatory . . . . The right view returns magnificently in Newman´s Dream [of Gerontius]. There, if I remember it rightly, the saved soul, at the very foot of the throne, begs to be taken a away and cleansed. It cannot bear for a moment longer ´With its darkness to affront that light´. . . . Our sould demand purgatory, don´t they? Would it not break the heart if God said to us, ´It is true, my son, that your breath smells and your rags drip with mud and slime, but we are charitable here and no one will upbraid you with these things, nor draw away from you. Enter into the joy´? Should we not reply, ´With submission, Sir, and if there is no objection, I´d rather be cleansed first.´ ´It may hurt, you know´- Éven so sir´" ( Letters to Malcolm).
Katoliker med protestantiskt (evangeliskt) förflutet hurrar säkert för den här typen av förklaringar. Tanken på en skärseld blir enklare att bejaka. Men om förklaringen kommer från annat håll (t ex Trent Beattie i Katolsk observatör) - kanske med mer officiell/typisk pastoralteologisk prägel inom RKK - framträder tanken om skärselden som ett ruttet träd med ruttna frukter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar