Anförda av korsbärare, präster och självaste biskopen tågade barnen från närbelägna förskolan Pilen i procession i onsdags in i Kungsholms kyrka i Stockholm för att vara med om invigningen av kyrkans nya barnaltarskåp.
Nu kanske någon som var med anmärker att det var väl inte Stockholms biskop det där, biskopen är ju en vuxen kvinna. Den biskop som knackade med kräklan på det nya altarskåpets dörrar och därmed invigde detsamma var ju bara ett barn. Och en pojke dessutom!
Mäster Abraham noterar en kluven känsla inför situationen. Dels tror jag att de flesta av oss på ett eller annat sätt känt en dragning åt att leka kyrka som barn. Kanske är det för att vi tog fasta på den känslan av glädje som vi står kvar i vår barnatro. Dels undrar man var leken slutar och allvaret börjar? Hur förklarar vi verkligheten vi tror och bekänner när vi leker den i samma rum? Dessutom, vad skiljer detta från andra liknande fenomen?
Slutligen kan det noteras att det verkligen är vackra leksaker som barnen har att tillgå. Hur ofta ser man inte fruktansvärt fula mässkläder i sammanhang där det finns pengar att tillgå? Vad säger det om en Kyrka att man vill leka i de vackraste skrudarna men själv firar gudstjänst i trasor. Varför ska leken och barnen ha det vackra som vi också borde ge Gud?
Men som vi säger: sanningen ska man höra från barn och dårar. Kanske kanske döljer lekens skönhet en längtan efter en vacker oskuldsfull barndom fylld av ett rent kristenliv utan politiska ränker och sekteriska splittringar. En tillvaro där vi som Guds barn får komma inför Herren med den skönhet vi vill ge honom och ta emot den förlåtelse och glädje han har att ge oss. Lås oss hoppas att det är det subliminala budskapet vi har att ta till oss från dessa nyheter.
Länkar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar