BEFRIA SVENSKA KYRKAN!
BEFRIA SVENSKA KYRKAN!BEFRIA SVENSKA KYRKAN!

fredag 5 juni 2009

Den kyrka vi förtjänar

Se, jag sänder ut er som får mitt ibland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor.

Kyrkan får den kyrka den förtjänar. Frimodig kyrka får vad de förtjänar. Förra veckan vann Eva Brunne biskopsvalet i Stockholm. Hon blev den första homosexuella kvinnan att vinna ett biskopsval. I Metro uppgav Brunne att hon inte blivit uppmärksammad p.g.a. sin sexualitet utan för förnekandet av jungfrufödelsen. Motiv för det var att det gjorde Maria till mindre kvinna än hon var. Resonemang utgår från det tolkningsprisma som genusteologin fört med sig och som är en logisk konsekvens av att kyrkan börjat predika jämställdhet och jämlikhet mellan människor istället för evangelium. Ibland skedde detta med den goda avsikten att nå acceptans och tolerans bland medlemmarna och den massmediala och politiska överhögheten. Kyrkan får den kyrka den förtjänar. Avsteg från sanningen skapar ytterligare avsteg eftersom det genererar andra efterföljare, förtroendevalda och vigda företrädare. Så fungerar den hala backens inre logik.

Ett nytt fokus skapar en nya hermeneutik. Detta fokusskifte förändrar gränserna för de tankar och perspektiv som en rörelse han härbärgera. Kyrkans fokusskifte var att man gick från vilja att samla människorna runt det rätta evangeliet. Istället vill man bara samla människorna och ge dem någotsånär-kanske evangeliet. Allt som stöter bort människor blir ett problem. Detta betyder att den allmänna meningen och acceptansen, i betydelsen journalisterna och politikernas mening och acceptans, blivit kyrkans centrum och inte Jesus.

Samma logik följer de politiska partierna. Om fokuspunkten är makt så gör man på ett vis. Är fokuspunkten journalisternas acceptans gör man på ett annat sätt. Om fokus är ideologisk renlärighet gör man på ett tredje vis. Osv. Fokusskiftets förment taktiska val sker inte utan uppoffringar så även för Frimodig kyrka. Varje taktisk krumbukt som verka vara en frontförkortning innebär ett offer. Vid någon tidpunkt är offret nomineringsgruppens existensberättigande.

Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv eller själv går förlorad?

Vill Frimodig kyrka slå vakt om den apostoliska, katolska och ortodoxa kyrkan genom att försvara bibeln och bekännelsen måste detta var fokuspunkten. Om Frimodig kyrka i sitt agerande visar att detta inte är fokus så får detta konsekvenser. Ett exempel uteslutandet av de som är aktiva i missionsprovinsen från. Ett annat är om man öppnar dörren för de som avviker från kyrkans lära i t.ex. ämbetsfrågan. Detta uttrycker en kyrkosyn som inte ligger i linje med den kyrkas lära som man vill försvara och återupprätta.

Kyrkans lära är att kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Om kyrkans enhet skrivs följande. [F]ör kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk … överallt äro lika. (Artikel VIII, Augsburgska bekännelsen.) För flertalet inom Svk verkar kyrkans väsen och enhet förstås så att det nödvändiga för kyrkans enhet är de nedärvda människobruken i form av olika ordningar (kyrkoordningen). Där har den teologiska debatten spårat. Kyrkans enhet förutsätter inte att alla står under samma ordningar. Vore det så skulle ELM-BV, Kyrliga förbundet, Laurentiistiftelsen, Sankt Ansgar, ELS, Fridsförbunden, SSB, SSS, m.fl. genast upplösas eftersom de inte av Svk:s ordning. Kyrkans enhet förutsätter heller inte en underordning under kyrkans ordningar. Underordning sker av ödmjukhet och fördragsamhet. Tiden för sådan fördragsamhet är sedan länge förbi eftersom dessa ordningar och institutioner går mot Guds ord. Detta visar Frimodig kyrka eftersom man i handling gör uppror mot systemet. Skall tåget på rälsen måste vi istället identifiera och reformera kyrkan med utgångspunkt för bibeln och bekännelsen.

Många av de som inte ser denna urspårning gör det eftersom de sitter på en von oben position. De är präster bra församlingar i lite mindre kaotiska stift eller får sin kyrkliga näring från olika organisationer utanför kyrkans ordning. Detta gör att förståelsen försvinner för nöden hos de som saknar goda präster, goda församlingar och som saknar konventiklarnas ad hoc lösningar. Såg man den nöden kunde förståelsen för Missionsprovinsens agerande utanför kyrkans ordningar klarna. Såg man det med sina vignings- och konfirmationslöften för ögonen skulle det likaledes kunna bli klart.

Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.

Världen kan inte älska Frimodig kyrka förrän Frimodig kyrka är av denna världen. Inga kompromisser hjälper. De leder bara till botten på den hala backen. Den bottnen är ett fängelse med namnet Meningslösheten. Där är POSK cellkamrat.

De troende i Svk har ingen de kan vända sig till utom till Frimodig kyrka. Men om Frimodig kyrka spårar ut teologiskt och därmed oundvikligen visar detta i handling så förlorar Frimodig kyrka sitt existensberättigande och sin teologiska stadga. Frimodig kyrka kan därför inte bli för frimodigt bekännelsetrogen för att segra. Segern kommer inte av världens kärlek utan av världens och väljarnas ointresse för den urspårade kyrkan. Seger kommer inte av att erkänna 1958 års steg på den hala backen eller av en motsägelsefull kyrko- och lärosyn. Däremot knäcker man ryggen på segern genom att inte sluta en enad bekännelsefronten. Man riskerar segern för den hala backens förförelse. Den enda effekten på trovärdighen som ett avståndstagande från Missionsprovinsen får är att många slutar betraktar Frimodig kyrka som trovärdiga. Etablissemanget kommer ändå alltid se på dem med samma avsky. Som två sidor av samma mynt. Det mynt som är hoppet om en ren evangelisk kyrkokamp.