Juldagspredikan

Vår skribent Nicolaus Canuti trakterar oss med ytterligare en av sina predikningar. Vi tackar och tar emot samtidigt som vi önskar alla läsare en god jul och ett gott nytt år.

Juldagen
N A T I V I T A T I S D O M I N E

Evangelium Luk 2, Joh 1: 1-18

Psalmer: Var hälsad sköna morgonstund, En jungfru födde ett barn i dag, När juldagsmorgon glimmar, Var kristtrogen fröjde sig, O kom alla trogna.

”Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss och vi såg hans härlighet, den enfödde Sonens härlighet, full av nåd och sanning.” Joh 1: 14

Så läser vi i Johannesevangeliets början. Och där ska vi börja. Men först, låt oss konstatera att vi har kommit till julens högtidsdag, Kristi födelses fest, och samlas denna tidiga morgon efter kristen tradition. Orden, texten vi hör och psalmerna vi sjunger, har hörts och sjungits i många generationer före oss, ja som de äldsta av vårt julfirande står det i centrum när morgonen randas denna dag. Men det märkliga är att detta som så är så gammalt, och med sådan ålder, det är i Bibeln ständigt något helt nytt. Det som gamla testamentets fäder trodde och som de skådade i fjärran, det var verklighet, Ordet vart kött, Guds Son blev född människa. Men det som väntades var likväl något helt nytt när det kom, som ingen människa hade kunnat föreställa sig eller tänka.

Så är det också för oss, vi som lever nu och svaga efterföljare till evangeliets budskap. Det som vi så ofta hört om, ja som barn lärt oss, fått inpräntat i oss det, är likväl något nytt, när vi i dag hör det. Det ligger en hemlighet i detta budskap, en hemlighet som är förborgad, men blir uppenbarad och framlagd i ljuset, var gång ordet kommer till oss och det förkunnas att Världens Frälsare är född. Och det som sker är så förunderligt att vi, fastän vi hört det jul efter jul, år efter år, för många av oss från tidig barndom, att det aldrig kan fullt utrannsakas av oss eller sägas att vi är färdiga med det, utan det är evigt nytt, ett Guds största under som framgår i ljuset och som vi med trons förundran får mottaga och förtrösta på.


KRISTUSHEMLIGHETEN ÄR…

I. DEN SANNA GUDOMLIGHETEN I HANS MÄNSKLIGHET

Allt i hela julens firande hänger på detta att Jesus är den verklige Guden, Gud kommen i köttet. Vore han något annat, en upphöjd människa, en profet, en vishetslärare eller något annat, då har vår jul förvandlats och blivit en mänsklig, helt tom och innehållslös tradition. Då är vi tillbaka där vår förfäder för länge sedan stod, när de firade ett hedniskt midvinterfrossande.

Där står förvisso de allra flesta människor i dag. Julen har blivit mat och dryck och julklappar. Men om det är så för så många, så får detta inte förblinda oss att tro detsamma. För Bibeln säger oss något helt annat. Ska vi veta vad en verklig jul är och vad juldagen innebär så måste vi denna dag gå till det uppenbarade, det av Gud givna. Det är detta uppenbarade som ger upplysning om att julen har en helt annat grund än människors traditioner. Det är där vi får följa med herdarna ut på ängden och höra ängelns röst och den himmelska härskaran lovsång, och vi får följa herdarna till stallet i Betlehem och höra om barnet som låg i krubban. Barnet som är Guds Son, född av jungfrun.

Så står Jesus i centrum på helt avgörande sätt. Inte såsom liberala teologer som gärna talar om att han blev lagd i en krubba i stallet, att han delade människosläktets nöd och vånda, men förnekar att han som ligger i krubban i verkligheten är Gud. Det stora och förunderliga ligger dock ej i de yttre fattiga omständigheterna, utan i det faktum att han som så föds, inget mindre är än Gud själv. Ängelns ord om att »Han är Messias Herren» är ingen artighetstitel, utan Guds egen utsaga. Han är Herren, sann Gud och sann människa. Därför heter det: ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.” Och det är detta ”Ordet vart kött och tog sin boning i bland oss och vi såg hans härlighet, såsom den enfödde Sonens härlighet av Fadern och han var full av nåd och sanning.” (Joh 1: 14) Vad var det för härlighet man skådade? Det var inte människors härlighet, det var Guds härlighet som evangelisten skådade. Den ofattbara härligheten! Därför är den kristna trons bekännelse om julen och Kristi födelse inget mindre än bekännelsen om att Gud själv blivit människa och antagit vår natur för att ge oss delaktighet i odödlighet och hans natur. För ”i honom bor gudomens hela fullhet kroppsligen” (Kol 2:9).

II. OCH DEN SANNA MÄNSKLIGHETEN I HANS GUDOMLIGHET

Så står vi inför denna Kristushemlighet och det inför något som går utöver tanken hos oss. För det är så att inte bara att hans sanna gudomlighet uppenbaras i honom som människa, utan att hans mänsklighet uppenbaras i hans gudomlighet. Och det är något ännu märkligare. Han kom i världen, som Gud i människa, och detta för att komma till oss människor. Han var människa som du och jag fast utan synd. Ja, för att som människa och Gud i ett frälsa och rädda oss undan domen och den eviga vreden. Att han kommer som människa betyder att Han kommer oss riktigt nära, ”att han som var rik likväl blev fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika” (2 Kor 8:9)

Och denna frälsningsgärning tog sin början när han föddes av jungfru Maria och lades i krubban i Betlehem och fick sin fullbordan på korset då han led pinan och döden. Inte kom han för att sin egen skull eller för att göra något för sin egen vinst. Utan han kom helt och hållet för vår skull, oss människor och blev människa, ”utblottade sig själv i det han tog en tjänares skenad när han kom i människogestalt”. (Fil 2: 5 f)

Och det är just här den stora hemligheten ligger att Gud själv kommer till oss som den mest föraktade människan, ja som den som tar på sig allt vad synd och skuld heter i världen, för att försona världens brott och synder. Ja, för att du och jag inte ska gå förlorade. Därför är denne Jesus sann Gud och sann människa en Frälsare för oss alla, precis som ängeln förtäljer. Han kom i världen för att köpa dem fria som stod under domen. Den köpslagan han gjorde om vår synd och vår skuld, den innebär detta att han ger sitt liv, offrar sig själv för vår skuld så att vi får förlåtelse för alla synder, vi får rättfärdighet, kroppens uppståndelse och det eviga livet.

Därför inbjuder Han dig denna dag till denna fantastiska hemlighet, ja till Honom som är Gud och människa och Han bjuder dig att inte tvivla och förtvivla om Honom och hans fräls¬ning, utan Han manar dig att tro den, tro den så, att du som känner dig stå under domen på grund av din synd, likväl med glädje får erfara att du är frikänd för denne sanne Frälsares skull. För just detta är hans uppdrag för dig och det är Kristushemlighetens innebörd. Då kan du i dag instämma i orden vi sjungit och som också får vara dina ord i dag:

”Och vore ej det barnet fött/
Var mänska hade evigt dött/
Nu är vi frälsta alla/
Pris vare dig, o Jesu Krist/
Du som oss frälst från satans list/
Med dödens bittra galla.”
Amen

Att skämmas för sig själv

Letar just nu efter julgudstjänster och kan konstatera att det är förvånandsvärt svårt att hitta några predikoturer på Svenska kyrkans församlingars hemsidor. Varför skäms man så mycket över kärnverksamheten att man måste flagga med babyrytmik istället för julotta?

Kristi födelses fest

Teologi är kristologi

När jag konfirmerades fick vi börja med att lära oss Guds egenskaper. Gud är helig, evig, oföränderlig, allsmäktig, allvetande, allvis... Även om jag förstod varje ord för sig så lämnades jag med en känsla av vanmakt inför en, till synes, obegriplig och avlägsen Gud. Vem är Gud egentligen, med alla dessa egenskaper?

Gud var svår. Min konfirmationspräst var lättare. Han var ju en människa som jag, en människa som talade mitt språk, som kände hunger och törst som jag kände det, som mina händer kunde röra vid (jfr 1 Joh 1:1). Universums obeskrivlige och oändlige Skapare, vars egenskaper jag skulle lära mig utantill, var svårare att begripa.

Att Gud blir människa får en avgörande betydelse för min förståelse av Gud. Gud är inte en avlägsen och abstrakt Gud bland molnen som hyser – eller inte hyser – okända känslor för mig. Jesus från Nasaret, född av jungfru Maria, visar fullt ut vem Gud är och hur Gud är. ”I honom bor hela gudomens fullhet i kroppslig gestalt”, skriver Paulus (Kol 2:9) och jag förstår att det inte finns någon bättre förklaring av Gud än den beskrivning av Jesus som ges i evangelierna. Jag som ville förstå Gud kan se på Jesus, den fulla uppenbarelsen av Guds väsen och hjärta. Jesus säger: ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9).

Gud är god och allsmäktig?

Jag har lärt mig att Gud är god och allsmäktig, men kan grubbla ihjäl mig på frågan om Gud bryr sig om lidande människor. Guds människoblivande gör att jag söker ett svar hos människan Jesus. När Lasarus hade dött efter en tids sjukdom visar Gud att han visst brydde sig. Han, som kallas ”hela gudomens fullhet i kroppslig gestalt”, grät av medlidande och av sorg över den nöd som drabbar människor på jorden (Joh 11:35). Han är inte oberörd över den död och fångenskap skapelsen befinner sig. Men hans tårar hade varit till liten tröst om han inte också visat på en väg ut ur nöden. Då säger han: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh 11:25).

Som ett tecken på denna makt över döden uppväcker Jesus Lasarus. Guds svar på mina grubblerier är att Jesus både gråter och uppväcker (som ett tecken på uppståndelsen). Inte bara sorg. Inte bara underverk. Båda – i en oupplöslig paradox.

Gud ska döma mig?

Jag har också lärt mig att Gud är helig och rättvis. Han ska döma mig efter mina gärningar. Det borde göra mig orolig, om det inte vore för människan Jesus. När fariséerna och de skriftlärda släpade fram en äktenskapsbryterska som tagits på bar gärning undrade de om hon inte borde stenas, en dom som Guds lag fäller (Joh 8:2–11). ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne”, svarar Jesus, väl medveten om att alla – ja, verkligen alla – bär på många små och stora synder. Ingen kastar stenen!

Men Jesus själv då? Han är utan synd och kan kasta stenen. Han är den helige och rättvise Guden som i sin stränghet uttryckt syndens allvar. Ser han mellan fingrarna på den lag som han själv stiftat? Låter han bli stenen när han svarar: ”Inte heller jag dömer dig”? Nej! Man skulle kunna säga att han kastar stenen på henne, lika säkert som helig Gud reagerar på syndig människa, men ställer sig själv i vägen – framför henne – som en mänsklig sköld. Han blir dödad. Inte just då, men på Golgata. ”Inte heller jag dömer dig” – därför att han tar domen i kvinnans ställe.

Julens glädjebud

Det är ingen liten sak som sker i Betlehem. Gud blir människa. I Jesus, sann Gud och sann människa, får vi en oöverträffad förklaring av Gud. Läran om Gud bör ta sin utgångspunkt i Jesu person och verk. Teologi är kristologi. Det harmonierar också med Jesu egna ord: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).

Gloria Patri, et Filio, et Spiritui Sancto.

Sicut erat in principio, et nunc, et semper, et in sæcula sæculorum.

Amen.

En välsignad Kristi födelses fest önskas er alla

f. Hans Peter

PS. Med tanke på den hysteri julen har utvecklats till i Sverige: borde vi inte fira inkarnationens mysterium på Jungfru Marie Bebådelsedag? DET är dagen då Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss (och i Maria). Följdriktigt säger Elisabet, 6 månader senare, att fostret i Marias mage är... Herren! Maria är ju "min Herres moder" (Luk 1). När du sjunger den härliga julpsalmen "Dagen är kommen" får du gärna tänka på Jungfru Marie Bebådelsedag!

Att döma och glöma

Som ett svar på Världen idags artikel "Luthersk ekumen och fredsapostel" där ärkebiskop Nathan Söderblom hyllats skriver Lars Borgström bl.a. följande

"Debatt: Nathan Söderblom spred liberalteologi

Vad som behöver framhåll­as är att Söderblom i kraft av sin position var en av liberalteologins allra främsta spridare i vårt land. Han förnekade fysiska underverk och i konsekvens därmed avvisade han också tanken på Kristi kroppsliga uppståndelse från de döda och uttryckte sig svävande angående Kristi gudom.

Vad gäller Söderbloms ekumeniska strävanden kan man ifrågasätta om det utifrån biblisk synpunkt verkligen är riktigt att förena olika konfessioner och samfund – där somliga avlägsnat sig mycket långt från biblisk lära – för att försöka komma till rätta med tidens världsliga problem.

En som inte tyckte det, var den finländske ärkebiskopen Gustaf Johansson som avböjde finsk representation vid det ekumeniska mötet i Stockholm 1925, med motiveringen att mötet sysslade med uppgifter som hör till staten och inte den kristna kyrkan. Han skrev också: ”De kristna folken lider svårt under otrons makt. Hur mycket lättsinne möter man inte i de moderna teologernas skrifter! Hur misshandlas inte den Heliga skrift! ... Och i denna tid kallar man i Stockholm samman en kristen världskonferens, där politiska, ekonomiska och sociala fråg­or skall behandlas, under det att trosfrågorna ställs åt sidan!”

Professor Ole Hallesby skrev om Söderbloms ekumenism: 'Att män som ärkebiskop Söderblom satte himmel och jord i rörelse för att skaffa den liberala teologin världsomfattande erkännande, det kan jag förstå, men att positiva och bekännelsetrogna lutherska teologer vill vara med om att ge den ett sådant erkännande, det har jag aldrig kunnat begripa.'"

Lars Borgström

Präst i Lutherska församlingen

i Stockholmsområdet

Som svar skriver Torbjörn Aronsson följande.

"Tron på Jesu Kristi kroppsliga uppståndelse förenar kalvinister, luthe­raner, katoliker, ortodoxa och pingstvänner. Det är en frälsande tro och en tro som det går att bygga kristen enhet på. Hur exakt Söderblom definier­ade Kristi uppståndelse är en annan fråga. Detta är inte platsen att i detalj gå igenom och försöka tolka olika Söderblom-predikningar. Biskop Bo Giertz försvarade emeller­tid Natan Söderbloms syn på uppståndelsen, vilk­et ledde till konflikter inom Kyrklig samling på 1970-talet.

Söderblom var ingen traditionell kristen, vilket jag aldrig hävdat, men inte heller någon traditionell liberal­teolog. Det märkliga var att han försökte och delvis lyckades förena konservativa och liberala inslag i sin teologi och i sitt kyrkoledarskap. Annars hade det inte blivit särskilt mycket med de ekumeniska initiativen. Lars Borgström bortser i sitt debattinlägg från de konservativa inslag­en hos Söderblom och vill renodla bilden av honom som en liberalteolog. Men den bilden stämmer inte riktigt. Söderblom beundrade Dwight L. Moody, stödde John Mott, och ville ha kvar Konkordieformeln som bekännelseskrift för Svenska kyrkan."

Torbjörn Aronson

Till detta kan man säga mycket. Det finns två djupa diken i varje debatt av detta slag. Det första diket är att man inte kan se brister i historiska gestalters eller helgons teologi. Det vill säga att man sätter det blinda ögat till det eller rent av försvarar brister i dagens kyrkliga sammanhang med utgångspunkt för att någon viss person i historisk tid har hyst samma missuppfattningar.

Det andra diket är att man inte kan se de förtjänster som dessa personer kan ha haft helt och hållet vid sidan av deras brister. en person är trots allt samtidigt rättfärdig och syndare eller på teologins plan samtidigt renlärig och hetrodox. Det kan vara tydligt för eftervärlden vad som är fördolt för en person i sin egen tid. Vem vet hur Söderblom hade ställt sig till sin egen teologi om han sett var Svenska kyrkan står idag.

När det gäller den kyrkliga bekännelsekampen måste den alltså föras på ett visst sätt i samtiden men när det gäller den kyrkliga historiografin måste ett annat tillvägagångssätt tillämpas. I samtiden måste villoläran bekämpas så att kommande generationer inte faller offer för dess rov. När det gäller en passerad era måste en försonande och förlåtande syn tillämpas så att tro, tradition och teologi inte kastas ut för att källan i någon del är grumlig. Här måste man tillämpa viss hermeneutisk princip; den att tolka allt till det bästa. Det gör man genom att förstå t.ex. Nathan Söderbloms teologi i ljuset av den rena evangeliska läran och låta kornen av mörker skingras av frälsande ljus.

Läs även:

Vikten av en bekännelse

En eklektisk historiografi

Botemedlet mot terrorism?

Med anledning av föregående inlägg Jackelén ryter i vintertider har det uppstått flera flera debatter. förutsättningarna för och betydelsen av ett sekulariserat samhälle. Möjligheten för religioner att vara privat respektive personlig eller offentlig. Debatten är inte ny. Den har redan berörts i samband med Jan Björklunds försvar av kristendomen särställning i religionsundervisningen (ämnet behandlas bl.a. här). Riktigt intressant blir det emellertid när man läser vad som skrivs om konsten att rekrytera en terrorist. Aftonbladet skriver bl.a. följande vilket de hämtar från Al-Qaidas bok ”En kurs i konsten att rekrytera”

"Tekniken är uppdelad i fem steg och riktar in sig på att välja ut en enskild person som sedan sakta bearbetas och radikaliseras. Efter varje steg måste den blivande terroristen gå igenom ett prov för att ta sig vidare.

Steg 1

Rekryteraren ska identifiera ett lämpligt offer. Personen ska vara en sekulär man som helst ska leva i närheten av rekryteraren och vara i samma ålder. Det kan vara en gammal vän eller en släkting som inte är intresserad av religion. Boken avråder att ge sig på lärda i koranen eller hela grupper eftersom de då kan komma att mötas av motargument.

Notera alltså att okunskapen om religiös tro är en förutsättning för att skapa en fanatiker. Måhända är inte det bästa botemedlet mot mänskligt lidande och våldsamheter en upplys sekularism som bl.a. Richard Dawkins brukar framföra. Kanske är det inte religiös uppfostran utan brist på det som skapar terrorism. Följaktligen tvärtemot vad Richard Dawkins brukar anföra i sitt uppbåd mot all religiös traditionsöverföring vilken han framställer som roten till allt det onda.

Jackelén ryter i vintertider

Antje Jackelén skriver bl.a. följande under rubriken Konfessionslös skola en chimär.

Konfessionslös skola en chimär

"Barn förbjuds att se julkrubban i kyrkan samtidigt som de i skolan utsätts för ämnet livskunskap som närmast liknar psykologiskt kvacksalveri, skriver Antje Jackelén, biskop i Lunds stift.

...

När barn förbjuds att se julkrubban i kyrkan – samtidigt som de i skolan utsätts för något som liknar psykologiskt kvacksalveri [den omdiskuterade livskunskapen]– kan man då tala om en konfessionslös skola?

Den helt bekännelsefria skolan tycks vara en chimär. Slänger man ut en beprövad bekännelse genom framdörren kommer en annan, ofta mindre beprövad, in genom bakdörren. Illusionen att stå över alla bekännelser stryper den kritiska hållning som behövs, inte minst i skolan.

...

Vem tar ansvar om en generation döms till främlingskap inför ett levande kulturarv?

...

Varför är det sektvarning på all religion i Sverige numera? Jag tror att det är en effekt av alla dessa skolböcker i religionskunskap som gör religion till något exotiskt: religiösa människor tror konstiga saker och gör konstiga saker. Är det den elevgeneration som vuxit upp med dessa böcker som nu tolkar skollagen – och tror sig kunna dra en exakt skiljelinje mellan kultur och religion?"

Läs gärna hela debattartikeln i Sydsvenskan. Jackelén är mycket skarp och insiktsfull. Bland stiftschefer många är hon bland dem som tillför mest i kritiken av samtiden. Hon är ett exempel på när Svenska kyrkan faktiskt förmår vara något av ett salt för världen. Här finns det såvitt jag kan se en möjlighet till en reflekterande och fördjupande ekumenisk öppning också inom Svenska kyrkans splittrade värld.

Läs andra bloggposter på samma ämne:

Ett förslag till kollektcirkulär
Att vara blind

Varför är det sektvarning på religionen

Ett förslag till kollektcirkulär

Svenska kyrkans unga har varit förmånstagare för rikskollekten på denna den tredje söndagen i advent. I cirkuläret kan man läsa följande...

KOLLEKTCIRKULÄR TREDJE SÖNDAGEN I ADVENT, 12 DECEMBER 2010

Tillsammans kan vi…höja våra röster!

Idag går kollekten till Svenska Kyrkans Unga, som är en rörelse av och för barn och ungdomar i Svenska kyrkan. Johannes Döparen var en profet som många lyssnade på, fastän han hade ett obekvämt budskap. Sverige har som land skrivit under FN:s barnkonvention som säger att också den som är liten har rätt att få sin röst hörd i alla frågor som berör honom eller henne. Vi vet att ibland är det svårt att som barn eller ungdom veta hur man ska göra för att påverka vuxna, eller känna att man blir tagen på allvar i det man tycker är viktigt. Därför behövs ibland en större gemenskap som Svenska Kyrkans Unga, där min röst blir en av många röster och där vi tillsammans kan berätta om det vi vill. Rättvisa, både i det stora och i det lilla, är något som många av oss som är unga känner starkt för, och i Svenska Kyrkans Unga ordnar vi material, utbildningar och manifestationer för att göra fler engagerade i rättvisefrågor.

I vinter kommer ett nytt material för mellanstadiebarn ut, som handlar om vad vi alla kan göra för att skydda miljön, stoppa sopberget och börja återanvända istället för att bara köpa nytt. Det behövs om vi ska få en värld i framtiden som vi som nu är barn och unga kan leva i. Med din gåva och din förbön hjälper du oss att ge fler barn och ungdomar verktyg och mötesplatser där vi tillsammans lär oss nya saker och tar steg för att, som profeterna på sin tid, påverka den värld vi lever i. Tack för det!

Kanske inte det fräschaste jag läst på länge. Men så kan det vara. Vissa föredrar förra veckans sallad andra satsar hellre på någon med substans. Här följer ett litet förslag till Svenska kyrkans unga. Vem vet det kanske skulle kunna chockera en del.

KOLLEKTCIRKULÄR TREDJE SÖNDAGEN I ADVENT, 18 december 2011

Tillsammans kan vi…höja våra röster och bekänna Herren Jesus!

Idag går kollekten till Svenska Kyrkans Unga, som är en rörelse av och för barn och ungdomar i Svenska kyrkan. Johannes Döparen var en profet som många lyssnade på, fastän han hade ett obekvämt budskap. Sverige har som land skrivit under FN:s barnkonvention som säger att också barnen har rätt till en tro och till att bli fostrade i denna. Vi vet att ibland är det svårt att som barn eller ungdom veta hur man ska göra för att få svenska staten och de vuxna att lyssna på det. Inte minst i religiösa frågor är det däremot viktigt att känna att man blir tagen på allvar i det man tycker är viktigt. Därför behövs ibland en större gemenskap som Svenska Kyrkans Unga, där min röst blir en av många röster och där vi tillsammans kan bekänna vad vi tror är allra viktigast för varje människa: försoningen i Jesus Kristi offerdöd. Den död betyder rättfärdighet för var och en som tror. Rättfärdighet, både i det stora och i det lilla, är något som många av oss som är unga känner starkt för, och i Svenska Kyrkans Unga ordnar vi material, utbildningar och manifestationer för att göra fler engagerade i rättfärdighetsfrågor.

I vinter kommer ett nytt material för mellanstadiebarn ut, som handlar om vad vi alla kan göra för att vinna fädernas tro i fädernas kyrka, att stoppa den kyrkliga avrustningen och återanvända våra gamla lärdomar och trossanningar istället för att bara köpa nya halvsanningar efter den politiskt korrekta konjunkturen. Det behövs om vi ska få en värld i framtiden som vi som nu är barn och unga kan leva i. Med din gåva och din förbön hjälper du oss att ge fler barn och ungdomar verktyg och mötesplatser där vi tillsammans lär oss tro och bekänna Herren Jesus och tar steg för att, som profeterna på sin tid, påverka den värld vi lever i. Tack för det!

Vilken grej det vore!

Att bygga församling och bygga församling

Kyrkans tidning skriver bl.a. följande om den fristående gudstjänstgemenskapen "S:t Olofs vänner i Helga Trefaldighets församling" under rubriken "Flogsta-Ekeby firar gudstjänst i skolmatsal".

"Vi hör ihop och vill fortsätta fira gudstjänst tillsammans. Så kände församlingsmedlemmarna i Flogsta-Ekeby när de fick besked att deras kyrka skulle säljas. I helgen firade de jubileumsmässa i den skolmatsal som nu i fem år fungerat som deras nya gudstjänstlokal.

Ersättningslokalen hittade man i en skola i Flogsta- Ekeby. Till en början var den mest tänkt som ett provisorium men är nu deras fasta gudstjänstlokal

...

Trots att det periodvis varit kämpigt att få in nya krafter i styrelsen och arbetsgruppen hyser han stark tilltro att vänföreningen kommer att fira sitt tioårsjubileum

-Glädjen och uppslutningen kring jubileumsmässan i helgen var så stor att jag tror på det."

Läs med fördel hela artikeln. Så vitt skilda röster som Dag Sandahl, Fredrik Modeus, Olle Carlsson, Kyrkans tidning, m.fl. brukar skriva, tala och tycka till kring församlingsbyggande. Själva konceptet tycks ingen någonsin bestrida. Fira gudstjänst, ha undervisning, bygg församling. Det är bra och positivt. Ibland är det t.o.m. vägen framåt i kyrkans förfallstider. Visst är det också sant. Kristi kyrka bygger på evangeliets förkunnelse och sakramentens förvaltande. den bygger alltså på spänningen mellan Guds gåvor och trons mottagande. I den bake off produkten finns ämbetet med som ett nådamedlens form och förmedlare. Var helst detta bryter fram i en rimlig ordning måste också Guds folk glädja sig. Frågan man kan ställa är varför både Guds folk och Svenska kyrkans adiminstrativa ryggrad så ofta har invändningar mot just denna typ av församlingsbyggande. Eller varför visst församlingsbyggande är finare än annat. Följande saxas från artikeln.

"Vin och oblat samt psalmböcker får man från Helga Trefaldighet som tidigare ansåg att vänföreningen var en besvärlig utbrytargrupp men som nu helt stöder verksamheten och uppmuntrar den. Kanske för att föreningen nästan inte kräver något av dem. Allt arbete före och kring gudstjänsterna sköts på ideell basis av medlemmarna. Inför varje gudstjänst samlas man i arbetsgruppen för att fördela uppgifterna. Vem som ska läsa texterna, läsa förbön och ställa iordning lokalen."

Den viktiga frågan som varje person (i Svenska kyrkans ledning eller som enskild kristen) bör ställa sig är hur lång tid det ska behöva gå och hur mycket god frukt det ska behöva komma innan en gudstjänstgemenskap (eller koinonia på grekiska) ska bli erkänd? Antingen p.g.a. insiktsfullhet eller nödtvång. Vi vet ju att varhelst församlingar slås samman och gudstjänster sammanlyses minskar gudstjänstbesöken och församlingarna för ut. Svenska kyrkan avvecklar därigenom sig själv. för att vända en sådan trend krävs församlingsbyggande. Personligen tror jag att församlingsbyggande i Svenska kyrkan först kan bli lika populärt som församlingssammanslagningar när alla gudstjänstgemenskaper behandlas lika kärleksfullt som kontraktsprosten för Heliga trefaldighets församling uttrycker sig om S:t Olofs vänner i sitt visitationstal.

"En församling som ger plats åt sina frivilliga

Jag hade bett att få träffa S:t Olofs vänner i Helga Trefaldighets församling och Stigbergsgruppen. De är exempel på att kyrkan lever genom att dess medlemmar söker sig samman och tar ansvar. Det som gladde mig är att dessa gemenskaper levt vidare efter besvikelsen över stängda kyrkor, regelbundet firar gudstjänst och också bekräftas av församlingens ledning. De här grupperna känner väl sitt närområde. Jag uppmanar församlingsledningen att ta vara på detta och lyssna in de behov som grupperna ser."

Som en vintergäck?

Det ska ärligt sägas att undertecknad har dålig koll på teologerna på Johannelund. För att bekanta sig ytterligar med segraren i nomineringsvalet, Staffan Grenstedt, undersöktes det curriculum vitae som utställts inför biskopsvalet. Där hittar man bl.a. följande personbeskrivning (en länk hittar man här).

"Jag har haft större delen av min uppväxt i en prästfamilj i Lerum på Sveriges ”framsida”. Det blev en glädje för mig att få utbilda mig till präst! Med i bagaget fanns också intresset för mission och det var Etiopien som gällde. Jag har tillsammans med min fru Ingela och mina tre nu utflugna barn haft möjligheten att snart under 8.5 år fått arbeta i en växande evangelisk luthersk kyrka i Etiopien - Mekane Yesus kyrkan. En kyrka som bärs av lekfolket. Det har väckt många tankar i min syn på Svenska kyrkan med sina resurser och många anställda. Vad kan vi i Sverige lära oss av de växande kyrkorna i Syd? Det är en fråga som utmanar mig!

I min prästtjänst i Västerås har jag jobbat en hel del med konfirmander enligt en modell med många frivilliga assistenter. Där tog jag också arbetsledaransvar i ett distrikt med 11 000 invånare. Intensivt och roligt! Delegation, bemyndigande och tydlighet är viktiga ledord. Att vårda sin egen kristna andlighet är A och Ω. Att forma gudstjänster som alla åldrar kan uppskatta, även tonåringar, är viktigt för mig.Att ha fått vara med och utbilda blivande präster på Johannelund har fördjupat min syn på kyrkans uppgift som ju är att fira gudstjänst, undervisa, samt utöva diakoni och mission; (själavård och ekumenik ej att förglömma). En folkkyrka med låga trösklar och Kristus tydligt i centrum har stor dynamik. Som kyrka kan vi lära mycket av rörelsen ”Mission-shaped Church” (missionsformad kyrka) i Church of England, som ju liknar Svenska kyrkan. Rörelsens ärliga utvärderingar, rejäla analyser och uppriktiga böner utmanar mig!"

Bara detta är ju i sig inte utan hopp. Säkert (helt säkert) finns det invändningar att framställa. Men låt oss fundera. Kanske är det ett bönesvar som visar sig som vintergäcken om våren. Låt oss hoppas och be för det.

Ett gott tecken är att han varit busschaufför något många goda prästkandidater numera sysselsätter sig med på heltid.

Länkar:

GP
Frimodig kyrka
Kyrkans tidning
Dagen
GP
GT/Expressen

Biskopsval i Göteborg

Nu pågår biskopsvalet i Göteborg (i vart fall nomineringsvalet). Det ska tydligen vara klart i princip denna stund. Ad orientem versus följer valet med spänning.

Läs mer på följande sidor:

Kyrkans tidning

Dagen

*UPPDATERING*

Resultatet ser i sin helhet ut så här:
Staffan Grenstedt 284
Christina Eriksson 151
Per Eckerdal 147
Lars Hjort 119
Kerstin Hesslefors Persson 113
Michael Persson 86
Jesper Svartvik 85
Ingvar Humlén 62
Dessa fick minst fem procent av de avlämnade rösterna och går vidare till biskopsvalet den 15 mars.
Övriga fick följande resultat:
Dan Bernspång 20
Maria Ottensten 18
Jan-Olof Aggedal 18
Peter Hellgren 10
Lars T Gåreberg 9
Fredrik Sidenvall 4
Karin Burstrand 3
Jonas Eek 3
Göran Lenberg 2
Torbjörn Edebol 2

Vardera en röst fick Leif Nordlander, Anders Holt, Anders Runesson, Olle Carlsson, Johanna Andersson, Lars Eckerdal, Ewa Selin.

Om människans självhat

Sydsvenskan skriver bl.a. följande under rubriken "Allt fler vill slippa den sista riten".

Direktkremeringarna ökar stadigt över hela landet. I Malmö har de mer än fördubblats på tio år.

Den avlidne har oftast själv begärt att ingen begravningsceremoni ska hållas. Men det kan försvåra sorgearbetet för de efterlevande.

Direktkremering innebär att stoftet av den avlidne förs direkt från dödsbädden till krematoriet utan någon begravningsgudstjänst eller annan ceremoni emellan. Detta förekommer främst i storstadsområdena, men blir nu allt vanligare även på landsbygden.

Ibland sker ceremonin med urnan eller askan ­istället, till exempel vid urnsättningen eller om askan sprids i havet. Men oftast gravsätts askan helt anonymt i en minneslund.

Exakt vad ökningen beror på vet ingen. Men erfarenheten bland dem som arbetar med begravningar är att den avlidne oftast själv har önskat en så snabb och enkel hantering av den döda kroppen som möjligt.

– Ofta är det uttalat i testamente eller i det vita arkivet att den avlidne vill direkt in i krematorieugnen, säger Lars Borgström, kyrkogårdschef i Lund. Människor som har känt sig bortglömda i livet kan ha skrivit att anhöriga och avlägsna släktingar som inte har ägnat dem någon omtanke i livet heller inte behöver göra det efter döden.

Ibland kommer en svårt sjuk, döende person överens med de anhöriga om att ta ett sista avsked vid sjukhusbädden istället.

Det är fruktansvärt att människans eget självhat har kommit till den punkten där vi vill utrota oss själva ur det mänskliga medvetandet. Att vilja rensa ut sig själv ur historien såsom totalitära stater rensade ut de som fallit i onåd. Att man bara vill kastas som en utbrunnen tändsticka. Det skär verkligen i mitt hjärta att läsa sådant här. Det visar också att människans ondska ytterst sett riktar sig mot det egna jaget. Det visar att syndens lön verkligen är döden och ett upprop mot Gud. Det är att vilja göra Guds goda verk ogjort. En vilja att omkullkasta skapelsen och göra den ogjord. Med ett sådant självhat behövs ingen repression eller förtryck då lever man redan med syndens slavok över axlarna. talar de inte om sig själva med Jobs ord:

Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag Han sade:

Må den dag då jag föddes bli utplånad, och den natt som sade: "En pojke är avlad."

Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden inte fråga efter den och inget dagsljus lysa över den. Må mörkret och dödsskuggan återkräva den och molnen sänka sig ner över den. Må mörker förskräcka den under dagen. Den natten må gripas av tjockaste mörker. Den må ej fröjdas bland årets dagar eller finna rum inom månadernas krets. Ja, den natten må bli ofruktsam, jubel må ej höras under den. Må de som besvärjer dagar förbanna den, de som förmår mana fram Leviatan. Må dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr, må den förgäves vänta efter ljus, må den aldrig få se morgonrodnadens strålar. Ty den stängde ej dörrarna till min moders liv och lät ej olyckan förbli dold för mina ögon.

Varför fick jag inte dö vid födelsen, förgås när jag kom ut ur min moders liv? Varför fanns knän som tog emot mig, varför bröst där jag fick di? Jag hade då legat i ro, jag hade då sovit och vilat tillsammans med kungar och rådsherrar på jorden, som byggde åt sig palatslika gravar, eller med furstar som ägde guld och fyllde sina hus med silver. Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster, som ett barn som aldrig såg ljuset?

Där rasar inte de ogudaktiga längre, där vilar de som uttömt sin kraft. Där har alla fångar fått ro, de hör ej någon slavdrivares röst. Små och stora är där lika, och slaven är fri från sin herre.

Vem predikar evangelium för dessa människor. Vem skickar själasörjare till deras sjukbäddar? För de bör också veta att fastän de genom sin synd är svartare än döden förtjänar de syndernas förlåtelse och evigt liv. Vem talar med Herrens ord till dessa människor:

Och jag såg mitt för tronen och mitt ibland de fyra väsendena och de äldste ett Lamm stå där, som såg ut att ha blivit slaktat. Det hade sju horn och sju ögon -- de sju ögonen är Guds sju andar, utsända över hela jorden. Och Lammet gick fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen. Och när det tog bokrullen, föll de fyra väsendena och de tjugofyra äldste ner inför Lammet. De hade var och en sin harpa och skålar av guld, fulla av rökelse, som är de heligas böner. Och de sjöng en ny sång: "Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden."

Vem talar Herrens ord till dessa människor så de kan svara med Jobs ord:

Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud. Jag själv skall få skåda honom, med egna ögon skall jag se honom, inte med någon annans. Därefter trånar jag i mitt innersta.

Om domkapitlens vara eller inte vara

Under rubriken "Gör om Svenska kyrkans rättssystem" skriver Karl-Erik Tysk bl.a. följande.

"Domkapitlen har gjort sitt. Deras bedömningar handlar för mycket om det som i samhället anses tvivelaktigt, i stället för att handla om överträdelser mot det som är fundamentalt - kyrkans lärofrågor.

Långt innan relationsförändringarna till staten år 2000 befarade många att Svenska kyrkan inte var mogen att på egen hand hantera vissa frågor, särskilt de som har rättslig karaktär. Det är ett understatement att konstatera att dessa farhågor har besannats. Under de tio år som gått har det ganska klart visat sig att kyrkans egna rättsinstanser - domkapitel, överklagandenämnd och ansvarsnämnd inte på långt när har löst sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

Alltför ofta har man gått den förmodade allmänna opinionen till mötes. Man dömer när det gäller sådant som i samhället anses tvivelaktigt men överser med det som är betydligt allvarligare, nämligen kyrkans egna lärofrågor.

...

Ett domkapitel kan lockas att döma på ett sätt som tillfredställer den allmänna opinionen, befriar kyrkan i stort från kritik och lägger skulden på en ganska oskyldig person som av olika anledningar hamnat i blickfånget. Det kan röra sig om ett massmedialt tryck eller om anklagelser som uppkommit i en konfliktfylld situation. Det kan också vara rimligt att kräva någon form av uppsåt hos den man överväger att klandra liksom att det bör vara ställt utom rimligt tvivel att vederbörande gjort sig skyldig till det han ska "dömas" för. Det skulle kunna illustreras med ganska färska exempel.

Med tanke på detta är det beklagansvärt att disciplinärenden i Svenska kyrkan handläggs i en kvasirättslig ordning som ger sken av ett slags domstolsförfarande. Domkapitelsinstitutionen hör nog hemma i en förgången tid eller möjligen i en kyrka som den romersk-katolska som i detta avseende har århundraden av erfarenhet bakom sig. Bättrar man sig inte, finns det inga skäl att bevara ett dubbelkommando på stiftsnivå med både stiftsstyrelse och domkapitel. Det bara ökar kostnaderna för kyrkans verksamhet. Jag tror knappast att stiftsstyrelserna skulle vara sämre än domkapitlen som "rättsinstans". Tyvärr finns det också i mer traditionalistiska kretsar en slags idealisering av domkapitel och biskopsämbete som inte alls svarar mot den krassa verkligheten."

Frågan kan benas ut långt mycket mer elegant. Vidare kan man ifrågasätta logiken i kyrkoherdens ståndpunkt. Låt oss ställa upp det i p och q satser.

P: Domkapitlen fungerar inte som opartiska domstolar.
Q: Stiftsstyrelserna är ingen opartisk domstol.

P + Q: vi kan lika gärna ha stiftsstyrelserna som domstol.

Visst är det en haltande argumentation. Skulle någon bli gladare för att repressionen förmedlades genom i helt öppet politiska förfaranden? Svaret måste ju vara att domkapitlen borde sättas i skolbänken så att de kan upprätthålla ett rättssäkert förfarande. Om så inte var fallet kunde man ju lika gärna avskaffa Svenska kyrkan eftersom den ändå inte fungerade som en fullt ut levande lem i Kristi kyrka borde göra.

Läs även:

Kyrkans egen domstol är godtycklig.
Lästips
Intressant om kyrkans rättssystem
Debatt - Gör om Svenska kyrkans rättsystem
Kyrka och folk