Att döma och glöma

Som ett svar på Världen idags artikel "Luthersk ekumen och fredsapostel" där ärkebiskop Nathan Söderblom hyllats skriver Lars Borgström bl.a. följande

"Debatt: Nathan Söderblom spred liberalteologi

Vad som behöver framhåll­as är att Söderblom i kraft av sin position var en av liberalteologins allra främsta spridare i vårt land. Han förnekade fysiska underverk och i konsekvens därmed avvisade han också tanken på Kristi kroppsliga uppståndelse från de döda och uttryckte sig svävande angående Kristi gudom.

Vad gäller Söderbloms ekumeniska strävanden kan man ifrågasätta om det utifrån biblisk synpunkt verkligen är riktigt att förena olika konfessioner och samfund – där somliga avlägsnat sig mycket långt från biblisk lära – för att försöka komma till rätta med tidens världsliga problem.

En som inte tyckte det, var den finländske ärkebiskopen Gustaf Johansson som avböjde finsk representation vid det ekumeniska mötet i Stockholm 1925, med motiveringen att mötet sysslade med uppgifter som hör till staten och inte den kristna kyrkan. Han skrev också: ”De kristna folken lider svårt under otrons makt. Hur mycket lättsinne möter man inte i de moderna teologernas skrifter! Hur misshandlas inte den Heliga skrift! ... Och i denna tid kallar man i Stockholm samman en kristen världskonferens, där politiska, ekonomiska och sociala fråg­or skall behandlas, under det att trosfrågorna ställs åt sidan!”

Professor Ole Hallesby skrev om Söderbloms ekumenism: 'Att män som ärkebiskop Söderblom satte himmel och jord i rörelse för att skaffa den liberala teologin världsomfattande erkännande, det kan jag förstå, men att positiva och bekännelsetrogna lutherska teologer vill vara med om att ge den ett sådant erkännande, det har jag aldrig kunnat begripa.'"

Lars Borgström

Präst i Lutherska församlingen

i Stockholmsområdet

Som svar skriver Torbjörn Aronsson följande.

"Tron på Jesu Kristi kroppsliga uppståndelse förenar kalvinister, luthe­raner, katoliker, ortodoxa och pingstvänner. Det är en frälsande tro och en tro som det går att bygga kristen enhet på. Hur exakt Söderblom definier­ade Kristi uppståndelse är en annan fråga. Detta är inte platsen att i detalj gå igenom och försöka tolka olika Söderblom-predikningar. Biskop Bo Giertz försvarade emeller­tid Natan Söderbloms syn på uppståndelsen, vilk­et ledde till konflikter inom Kyrklig samling på 1970-talet.

Söderblom var ingen traditionell kristen, vilket jag aldrig hävdat, men inte heller någon traditionell liberal­teolog. Det märkliga var att han försökte och delvis lyckades förena konservativa och liberala inslag i sin teologi och i sitt kyrkoledarskap. Annars hade det inte blivit särskilt mycket med de ekumeniska initiativen. Lars Borgström bortser i sitt debattinlägg från de konservativa inslag­en hos Söderblom och vill renodla bilden av honom som en liberalteolog. Men den bilden stämmer inte riktigt. Söderblom beundrade Dwight L. Moody, stödde John Mott, och ville ha kvar Konkordieformeln som bekännelseskrift för Svenska kyrkan."

Torbjörn Aronson

Till detta kan man säga mycket. Det finns två djupa diken i varje debatt av detta slag. Det första diket är att man inte kan se brister i historiska gestalters eller helgons teologi. Det vill säga att man sätter det blinda ögat till det eller rent av försvarar brister i dagens kyrkliga sammanhang med utgångspunkt för att någon viss person i historisk tid har hyst samma missuppfattningar.

Det andra diket är att man inte kan se de förtjänster som dessa personer kan ha haft helt och hållet vid sidan av deras brister. en person är trots allt samtidigt rättfärdig och syndare eller på teologins plan samtidigt renlärig och hetrodox. Det kan vara tydligt för eftervärlden vad som är fördolt för en person i sin egen tid. Vem vet hur Söderblom hade ställt sig till sin egen teologi om han sett var Svenska kyrkan står idag.

När det gäller den kyrkliga bekännelsekampen måste den alltså föras på ett visst sätt i samtiden men när det gäller den kyrkliga historiografin måste ett annat tillvägagångssätt tillämpas. I samtiden måste villoläran bekämpas så att kommande generationer inte faller offer för dess rov. När det gäller en passerad era måste en försonande och förlåtande syn tillämpas så att tro, tradition och teologi inte kastas ut för att källan i någon del är grumlig. Här måste man tillämpa viss hermeneutisk princip; den att tolka allt till det bästa. Det gör man genom att förstå t.ex. Nathan Söderbloms teologi i ljuset av den rena evangeliska läran och låta kornen av mörker skingras av frälsande ljus.

Läs även:

Vikten av en bekännelse

En eklektisk historiografi