Vikten av en bekännelsen eller fruktan för vredens druvor

*UPPDATERING*

Bloggposten kommit att omarbetas på ett tämligen långtgående sätt som ett förtydligande relaterat till Unamans kommentar.

Det var intressant att läsa detta och jag känner igen mig både utifrån verkligheten och från mina psykologistudier. Något som jag undrar över är dock: Mäster Abraham skrev: "Alla kyrkor har sin bekännelse. Någonting de håller för sant och rätt. Man har precis som alla grupper normsystem. Just det är vad bekännelsen består av." Min fråga är om inte bekännelsen är mer än ett normsystem? Det låter reducerande eller kanske det är begreppet normsystem som borde öka i värde hos mig.

Av denna anledning flyttas bloggposten till dagens datum.

Det har blivit en allt tydligare utveckling i många sammanhang att många människor inte förstår vad det är att ha en bekännelse. Jag tänker närmast på diskussionerna på kyrkomötet där frågan om bekännelseskrifterna skulle delas ut till ledamöterna återigen lyftes. Denna gången motionerades det av Frimodig kyrkas ordförande som däremot inte lyckades skicka fram någon som skulle försvara motionen med annat än "god dag yxskaftargument" kring tycke och smak. Detta var däremot inte det mest intressanta utan hur oförstående utskottets representant (Marie Lagerman) var i förhållande till frågan vad en bekännelse är (tryck på bilden nedan för att komma till videon). Hennes argumentation är i princip att den som är nörd på ett visst område inte ska tvinga andra att ta del av dessas särintressen. Objektivt sett rymmer frågan kanske lite större saker än så.

Samtidigt kan man konstatera att det delas ut ett gäng böcker till varje deltagare vid varje kyrkomöte. Man kan då förvänta sig att man skulle kunna dela ut de böcker som enligt lagen om svenska kyrkan och kyrkoordningen är de grundläggande dokumenten och bekännelserna som arbetet i Svenska kyrkan utgår från. Att avstå från detta motsvarar ju att inte tillhandahålla lagböcker till domstolarna, förordningar och föreskrifter till myndigheter eller kursplaner till skolan. Eller för den delen att låta Sveriges riksdag arbeta utan tillgång till riksdagsordningen och regeringsformen.

Alla kyrkor har sin bekännelse. Någonting de håller för sant och rätt. En normerad norm som ger uttryck för den normerande normen. Det vill säga det som formulerar kyrkans ontologi eller uppenbarelsetro. Precis som alla grupper har varje kyrka ett normsystem. Just det är vad bekännelsen består av. Det är något som levas ut. När bekännelserna inte levs ut är den död och ersatt av andra normer. Vi kan jämföra med hur den apostoliska och nicenska trosbekännelsen används i Gudstjänsterna och har del i gestaltningen av kyrkoår, evangeliebok, m.m.­­ Dessa normer betraktas som sanna eller ges verklig innebörd genom att de är normerade av uppenbarelsen. Poängen med en norm är att det är en handlingsdirigerande faktor. En uppfattning om verkligheten som man fått genom uppenbarelsen får en motsvarighet i livsreglerna. I den meningen finns det naturligtvis en kvalitativ skillnad mellan olika kyrkors bekännelser men det är en konsekvens av att de har olika uppenbarelsekällor. Men den norm som inte utövas är samtidigt död. Man kan inte bekänna sanningen i något som man inte utövar. Precis som jag inte kan säga mig fortfarande tro på tyngdkraften om jag klistrar mig under fötterna varje gång jag ska gå ut i det öppna. Då uppträder jag som om läpparnas ontologi inte var sann.

Om man nu tycker att den svenskkyrkliga bekännelsen som den är fastslagen i kyrkoordningen och i lagen om Svenska kyrkan är så dålig att den inte kan eller ska följas då bör den ju förändras eller redigeras. Om bekännelsen inte förändras eller efterlevs uppstår en annan bekännelse. En olaglig med gällande bekännelse. Man får ett nytt alternativt normsystem som ingen utom de särskilt invigda känner till. Det är gruppen som bekännelse; den sociologiska diskursens tyranni.

När gruppen blir normerande finns det inga hederskodexar eller gränser för vad gruppen kan göra såsom varande rättfärdigad av sin egen existens och självbevarelsedrift. Det finns ingen anledning att vara hederlig eller ärlig mot de som står utanför gruppen. Eftersom dessa står utanför gruppen är de ju dessutom fiender i sig själva.

Det finns sådana tecken på en sådan gruppen som enda bekännelse både inom den inomkyrkliga oppositionen och mittfåran i Svenska kyrkan. Kyrklig samling kring bibeln och bekännelsen är här ett av de mer klockrena exemplen. Man antar en amöbaartad gruppidentitet där man kan glida fram över de teologiska, politiska och mediala landskapet utan att i ord bekänna men samtidigt upprätthålla djupt disciplinerande beteendemönster både inom och utom gruppen. Gruppen bestämmer om en pappa får leda sin dotter till altaret vid vigseln, mobben bestämmer sig helt plötsligt för att det ska vara rättvisemärkt kaffe, horden bestämmer med ens att det är förbjudet med gamla lydelsen av Fader vår, etc, etc. Gruppen disciplinerar, utövar kyrkotukt och skiljer mellan de som tror rätt och de som tror fel men gör det på ett relationellt snarare än ett rationellt plan. Man förmedlar ingen ontologisk uppfattning. Man bekänner ingen uppenbarelse som norm för kyrkans liv. Man agerar därmed lika selektivt och välgrundat i sin repression som en huvudlös bödel.

Detta sätt att bete sig befinner sig i djup polaritet till det urkyrkliga sättet att bete sig. Hade gruppen varit normerad i urkyrkan hade det inte varit nödvändigt att formulera några bekännelser. Gruppen hade bara gjort som den ville. Kristendomens fyra familjer, den romerska, den bysantiska, den wittenbergska och den strasbourgska var alla bekännande. De relaterade till varandra genom bekännelser. Att detta varit viktigt genom hela kyrklighetens historia visar sig inte minst i hur John Henry Newman ansträngde sig för att harmoniera det tridentinska kyrkomötets bekännelse med de 39 artiklarna. Han brydde sig om bekännelsen för att han var en del av samma kyrklighet som sammankallade de ekumeniska koncilierna. Den som tycker att det är oväsentligt att diskutera bekännelser den vänder sig till gruppens våldsmakt som normstruktur. Då ska man inte förvånas eller förfasa sig över den förföljelse som gruppen med den största påken utsätter de mindre grupperna för.

Jag är alltså övertygad om att detta sätt att existera som kristen eller politisk gemenskap (oavsett vilken gemenskap) är destruktivt. Jag tror det leder till en mobbmenatlitet. En mentalitet jag tror drabbar inte oliktänkande. Sådana kan gruppen tolerera så länge deras främst solidariseringsplan är gruppen. Det drabbar dem som står på "utelistan". De som är en del av Svenska kyrkans utgrupp.

Skulle det en dag vara så att vinden vänder mycket kraftigt i Svenska kyrkan fruktar jag att de som idag står på "inne-listan". De som är i samfundets ingrupp. För när mobbarna blir mobbade och de mobbade mobbar blir det aldrig en kärleksfullt slut. Ett sådant slut vill jag inte var en del av. Därför vill jag till varje pris ta avstånd från gruppen som bekännelse. Det tjänar inte människornas behov av att förstå varandra, av att förstå sig själva och förstå sin nästa. Gruppen som bekännelse gör att man aldrig kan möta en främling och kalla honom eller henne för broder eller syster. Broder och syster är ju bara den som redan ingår i gruppen.

Gruppen som bekännelse uttrycker dessutom det långt mycket mer problematiska situationen att uppenbarelsen som ger bekännelsen kraft. Uppenbarelsen som normerar normen det är människorna själva. I många sammanhang kallar man bekännelsen för en åsikt. Det stämmer inte. En bekännelse som förmedlar en uppenbarelseteologi är en verklighetsåskådning. När gruppen blir norm är det däremot inte en uppenbarelseteologi. Det är en en kollektiv åsikt. Det är en åsikt om verkligheten som styrs av mobbens tillfälliga böjelse.

Läs gärna följande bloggning med angränsande innebörd:

Det finns en särskild plats i helvetet...
Bara så ni vet...