Vi befinner oss i kyrkoårets sista vecka. Domsöndagen ligger bakom oss. Det är omöjligt att komma ifrån söndagens budskap om en dubbel utgång för mänskligheten. Det verkar anstötligt. Är inte Gud kärleken?
En första invändning blir förstås att om dubbla utgången finns, så vore det fruktansvärt kärlekslöst att inte säga något om domens utslag. Om ett barn sprang mot ett stup skulle inte mamma bara ropa ”jag älskar dig” utan, just därför, ropa: ”vänd om, du är på väg mot stupet!” Jesus älskar oss. Därför är han den person i hela Bibeln som talar mest om risken att gå förlorad. Närmare 80 gånger talar han om den dubbla utgången. Om detta skiljande finns ett och annat att säga:
Gud reagerar på allt ont
Gud presenterar sig genom både GT och NT som en helig Gud. Människor kan ha svårt för Gud i GT, men det är faktiskt i NT som vi läser att Gud är ”en förtärande eld” (Hebr 12:29) och att det är ”fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer” (Hebr 10:31). Vi kan tycka illa om detta, men frågan är om det inte är så Gud måste vara – om han ska vara Gud. En Gud som faktiskt reagerar på det onda. På orättvisor. Hat. Våldsbrott. Utnyttjande av människor. Rasism. Själviskhet. Kanske vill vi ändå ge vårt ja till att Gud reagerar på allt ont - lika säkert som eld reagerar på bensin. För Gud är en förtärande eld, helig, skild från allt ont.
På domens dag skall Gud reagera på allt ont och skilja det onda från det goda
Än så länge märker vi att Gud låter solen gå upp över både goda och onda (Matt 5:45). Ibland kan onda människor få så mycket fördelar att vi undrar hur Gud kan tillåta det. Men alla människor på denna jord får uppleva något av vad Gud är. Han är god. Han är kärlek. Han är ljus. Han är gemenskap. Gud är källan till allt detta på jorden. Ondskan, däremot, har annat ursprung, och gör denna värld till en syndens och dödens värld.
På domens dag ska det bli ett slut på det. Då ska Gud för evigt skilja bort allt det som inte är av honom. Han ska till slut reagera på våldet, på orättvisorna, på allt ont. "Amen. Kom Herre Jesus!" (Upp 22:20) Han ska inte längre låta sin sol gå upp över onda. Han är ljus. Inget ljus kommer att finnas där Gud inte är. Han är god. Bara dess motsats blir kvar. Gud är kärleken. Inget av kärlek kommer att finnas då. Gud är gemenskap. En total, fruktansvärd ensamhet, i ett ondskans och hatets mörker blir kvar där Gud inte längre är. Ett helvete. Det som vi tar för givet – ljus, godhet, kärlek, gemenskap – ska på domens dag inte längre vara en självklarhet för alla. Gud är källan till allt det. Och på domens dag vill knappast någon vara utan Gud.
Men varför dröjer Gud?
Gud vill ingen människas död
Det står att läsa att Jesus dröjer med att komma tillbaka, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad (2 Petr 3:9). Undra på det! En gång såg jag en bild på en kritiker som sade: ”En kärleksfull Gud borde omedelbart ta itu med all ondska i världen.” Och bilden fortsätter med att han säger: ”Va, tänker han börja med mig?” Vi vill att Gud ska döma de riktigt ondskefulla. ”Må han brinna i helvetet!” Men kanske tänker vi, i djupet av hjärtat, att det är bra med de där riktiga onda människorna – eftersom Gud då måste se att vi i alla fall inte är lika onda. Kanske rent av goda. Nästintill oskyldiga. I jämförelse.
Då förstår vi inte hur Gud är och hur han ser på oss. Skulle Guds förtärande eld välla fram över världen skulle ingen levande bestå. ”Ty inför [Gud] är ingen levande rättfärdig” (Ps 143:2). Hans eld tränger igenom, skiljer själ och ande, led och märg, och är en domare över hjärtats uppsåt och tankar (Hebr 4:12). Inte småaktigt, utan i enlighet med hur han är. Det är inte så konstigt, egentligen. Skulle jag vilja att hela det mörka hav av tankar som finns i mig kom in i en himmel bestående av bara godhet? Jag skulle snart förstöra himlen! Om Gud på domens dag slutgiltigt ska reagera på allt ont, vem är då jag att slippa undan? Om jag i mina tankar, i mina ord, i mina handlingar, i mitt hjärta, är som bensin som eld reagerar på – hur ska den förtärande elden kunna skona mig? Jag måste bekänna med de gamla orden som kanske blivit slentrian för somliga: ”Jag är värd att förkastas från ditt ansikte, om du skulle döma mig som mina synder har förtjänat…”
Men Gud vill ingen syndares död. Därför...
Gud har reagerat – på sin Son Jesus Kristus
På Golgata reagerade Gud med full styrka mot allt ont. I Kristi fastspikade kropp var nämligen all vår ondska samlad. Gud skiljde det goda från det onda. Och från Jesu döende kropp hördes ropet: min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Han led gudsövergivenhetens helvete för att det inte skulle behöva finnas något i oss som ställer oss på det ondas sida på domens dag.
Kristus är den ark som Gud bygger inför den kommande syndafloden. I dopet blir jag döpt till Kristus. Det är fri entré till honom, en Guds gåva, nåd. Om mitt jag och mitt liv har gjort mig lik bensin som Guds eld skall reagera på, så är Kristus den skyddsdräkt Gud själv erbjuder, den dräkt som tål Guds eld. Hur vet jag? För att Kristus uppstod ur graven efter att Guds eld reagerat mot allt mitt onda som var samlat i hans kropp. Han lever! Jag skall också leva, som genom dopet blivit klädd i Kristus. Med honom ”på” är ”bensinen övertäckt”. Med Jesus består jag inför Gud. För Jesus är Gud med oss. Immanuel. Och jag med Honom.
Att somliga ändå går förlorade är en tragik som Gud inte kan beskyllas för.
Gud tvingar sig inte på någon
Himlabröllopet mellan Kristus och hans brud är inget tvångsbröllop där bruden får leva sitt liv med brudgummen mot sin vilja. Bruden har kommit för att brudgummens kärlek övertygade. I 2 Tess står att Jesus kommer ”i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud [och Kristi evangelium]” (1:7-10) Där är problemet. Vill jag inte veta av Gud nu, så kan jag ju inte räkna med honom den dag då han skiljer det onda från det goda. Den dag då han drar bort allt det som han är – från mig. Ljus, kärlek, godhet, gemenskap. Och utan Gud står jag där i mörkret. I hatet. I ondskan. Ensam. Var det vad Gud ville? Det står att Jesus grät över Jerusalem som inte ville det han ville. Deras frälsning.
På domens dag kommer det finnas två grupper av människor. En grupp som säger till Gud: ske din vilja! Och Guds vilja är orubblig: din och min frälsning. Ske då Guds vilja!
Till den andra gruppens människor är det Gud som säger: ske din vilja. Du får som du önskade. Du ville inte veta av mig. Så drar jag då allt mitt ifrån dig.
Skiljandets dag är nära.
Alla kan förstå det. Ibland kan man tom. i vanliga dagstidningar se rubriker som lyder: domedagen är nära. För en vanlig svensk är frågan egentligen inte om den här utslitna jorden kommer bestå, utan när jorden inte längre kan vara en plats för mänskligt liv. Den globala uppvärmningen är bara ett av alla orosmoln i människors medvetande. Vad ska hända – inte om – utan när inlandsisarna har smält? Slutet är nära. Vare sig man tror på Jesus eller inte. Och han kan komma idag.
Vid nattvardsfirandet säger vi till Jesus: ”Din död förkunnar vi. Din uppståndelse bekänner vi. Till dess du kommer åter i härlighet.” Din frälsande död och uppståndelse. Arken i störtfloden. Skyddsdräkten i elden. Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse i domen. Det bekänner vi – till dess du kommer åter för att hämta oss till din härlighet. Som den står beskriven i Uppenbarelseboken: ”Gud skall torka alla tårar från [våra] ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” (21:4) Med andra ord: Gud har då till fullo skiljt det onda från det goda.
Sicut erat in principio, et nunc, et semper, et in sæcula sæculorum.
Amen.
Tack för en tankeväckande text! Men kanske är det så att alla människor till slut kommer att finnas i Gud kärleks förtärande eld, men att de som i ord och handling, medvetet och avsiktligt, under sitt jordeliv visat att de inte vill ha med Gud att göra, upplever denna kärlekseld som ett "helvete"? Eller att det efter den slutliga domen visar sig att INGEN - inte ens satan - kommer att finnas i den eld som är beredd "åt djävulen och hans änglar"? Gud VILL att ALLA människor ska bli frälsta...nog kommer Han att finna ett sätt att till slut genomdriva sin vilja, trots vårt motstånd?
SvaraRadera@anonym: tankar som dessa tycker jag är intressanta ibland. Därför händer det från tid till annan att jag spekulerar i sådant. Frågan jag ställer mig är däremot: försvarar dessa teologiska spekulationer några särskilda skötesynder hos mig?
SvaraRaderaEn judisk rabbin talade om hoppet om Messias, varpå en kristen frågade om rabbinen trodde att den Messias han hoppades på kunde vara den Jesus kristna trodde på. Rabbinen svarade: "jag är beredd på att överraskas"
SvaraRadera@anonym: jag är beredd på att överraskas! Men att döma av en entydig och tydlig undervisning av Jesus kan jag inte dra andra slutsatser än vad jag skrivit ovan. Jesus skulle inte ha talat om "gråt och tandagnisslan där utanför" på ett sådant sätt, om man skulle kunna dra den slutsats du vill dra.
Nu vill jag egentligen inte bidra till att dra fokus åt fel håll då texten ju är mycket bra och läsvärd, men det kan vara på sin plats att påpeka att kyrkofäderna inte varit helt igenom eniga i detta. Origenes hade ju tankar som gick i den anonyme kommentatorns riktning.
SvaraRaderaJag kan i alla händelser hålla med Mäster: "Frågan jag ställer mig är däremot: försvarar dessa teologiska spekulationer några särskilda skötesynder hos mig? "
Det kan vara på det ena eller andra sättet men anledningen till att vi alla spekulerar om och hoppas på alla människors slutliga räddning torde ju vara att det egna samvetet inte är vitt som snö.
@Populisten: du har förstås rätt om Origenes och andra fäder. Det vittnar om, enligt min mening, att det finns en rad orsaker (utöver det egna samvetet) till tanken om "allas frälsning". Långt ifrån alla tar bibeltexterna på allvar.
SvaraRaderaSom med så många andra läropunkter får man försöka pröva fädernas utsagor. Inte alla kan vara riktiga. Som reformatoriska ansluter vi oss till de fäder och den katolicitet som står stadigt på Skriftens grund, och dit hör inte Origenes på denna punkt.