Gustav Adolf den helige

6 november?
Några dagar har gått sedan vi firade Gustav Adolfs dödsdag. En dag som enligt den datummagi som finns i diskrepansen mellan påvens gregorianska- och kyrkans julianska kalender firas några dagar för tidigt. Det är en märklig sak att vårt land så uppenbart firar en stupad kung som det bara anstår att fira ett helgon och martyr. Särskilt märkligt eftersom landet till det yttre har varit så karikerat protestantiskt och därför exempelvis sägs ha avfärdat tron att det fanns några helgon. Något sådan har nu inte varit fallet före den kulturradikala upplysningsprotestantismen. Våra två stora helgondagar (Lucia och GA-dagen), vid sidan av Johannesdöparens dag, är ju trots allt instiftade efter reformationen.

Ett helgon
Det finns nu gott om skäl att kalla Gustav Adolf för ett helgon. Som rättfärdig och heliggjord av Jesu död är ju alla troende människor både helgon och syndare. En mer lämplig tidpunkt att åminnas honom än på hans himmelska födelsedag finns nog inte. Så är det eftersom han då inte längre förmår synda mer utana bara kan vara ett helgon, tvättad ren i lammets blod, inför Kristi segertron. Därför minns vi ju också våra döda på Alla helgons dag.

Av frukten känner vi trädet
Nu kan vi heller inte säga något om en människas tro utan allt blir bara gissningar. För de som anför (såsom exemplevis Stefan Swärd) att konungen bara var en brutal krigare som bara använde tron som en ursäkt för att få kriga och härja bäst han kunde och ville vill jag citera Peter Englund när han skriver.

"Ingen skall säga att beslutet att gå med i kriget fattades lättsinnigt. Läser man protokollen från det svenska rådet är det tydligt att både Gustav Adolf och männen i rådet ansåg uppgiften vara tung och avgörandet svårt. Argument för och emot staplades i en snirklig jakt på vägande sakskäl.

Historikernas stora problem har varit att man på historikers vis gärna velat finna Clios motsvarighet till teologins Orörde Rörare, nämligen Det Enda Skälet. Men om man sänker sig en aning från drivkrafternas och faktorernas något förtunnade luft och istället ser det hela som en politisk kalkyl utförd av vissa aktörer i en viss historisk situation, då behöver mängden med pro et contra inte förvirra fullt lika mycket. De ekonomiska skälen talade för: Sverige skulle kunna få grepp om de inkomstbringande hamnarna i Nordtyskland och därmed komma ännu ett steg närmre Dominium Maris Baltici - Herraväldet över Östersjön.

De religiösa skälen talade för: Gustav Adolfs tro var uppriktig och ärlig och för alla på teologisk grund ställda stater och dynastier var religiösa omstöpningar något farligt. Och de maktpolitiska skälen talade för: de styrande i Stockholm tyckte sig se hur ett habsburgskt hot tog kropp i söder - hade t.ex. inte Wallenstein börjat kalla sig "kejserlig generalissimus i de oceaniska och baltiska farvattnen"? Det som till sist fällde avgörandet i denna fråga var nog de styrandes aktivistiska världsbild, en världsbild som väl sammanfattas med Goethes bekanta ord:

Du musst herrschen und gewinnen,
Oder dienen und verlieren,
Leiden oder triumphieren,
Amboss oder Hammer sein.

För Gustav Adolf och hans adliga rådsherrar var kriget den viktigaste av de sysslor Gud och naturen givit dem att sköta. Visst, även för dem var ofreden ibland en smula sorglig, ibland ett straff sänt av en bister gudom, men dock något som alltid funnits och alltid skulle finnas. Vad Gustav Adolf försökte göra inför beslutet var att på något vis jämka samman statsnyttans fordringar med moralens krav. I slutändan [SIC!] fanns dock alltid det ofrånkomliga kriget självt. Och valet stod då inte så mycket mellan krig och fred som mellan att slå eller själv bli slagen, mellan att vara hammare eller att vara städ. Att vi så här efteråt kan vi säga att hotet från de oceaniska och baltiska farvattnens generalissimus mest bara var dunst är en annan sak. För precis som vilken annan människa styrdes Gustav Adolf inte av verkligheten; han styrdes av sin bild av denna verklighet."


Om Gustv Adolfs tro

Om Gustav Adolfs tro finns det många som skrivit. Men då kan det vara intressant att konsultera en av detta landets verkligt stora intellektuella. Nämligen Sven Stolpe. Som konverterad romersk-katolik finns det också anledning att anta att han skriver mer nyanserat än de flesta om kungens religiösa övertygelse. I hans bok "Kristina Drottning och rebell" skriver han bl.a. följande.

" Sannolikt var det främst en känsla av ansvar inför riket som drev Gustav Adolf att skärpa sin kritik mot katolikerna. Man kan aldrig hos honom förmärka någon tvekan om att han handlade rätt: hans främsta uppgift, honom given av Gud, var att värja och bevara riket.

Kriget var för honom ett nödvädigt ont, ett 'malum Dei'. Han kallar det en gång för 'icke en ström eller en sjö utan ett helt hav med allt ont'. Han förmanar sina präster att ständigt bedja om fred. 'Freden är näst Guds ord det högsta goda, ja en snöplig fred är ofta bättre än ett orättmätigt krig'. Det finns ett gripande drag hos Gustav Adolf - hans svårmod efter en stor seger. Efter Breitenfeld är han djupt nedstämd. 'Jag är högst orolig till sinnes, jag överlämnar mig och min seger åt Guds barmhärtighet', säger han till en av sina fältpräster. Uttalandet är ett av många som vittnar om denne konungs utomordentliga rang som människa. Han hade ett starkt färgat religiöst intresse. När han hittat Arndts Sanna kristendom, läste han den ofta och kallade om kvällarna icke sällan till sig sina fältpräster för att med dem diskutera trons problem."

Vidare

"Vi vet också besked om hans religiösa liv under de sista levnadsåren. Dagen började med bön i hans tält. Han läste alltid Asafs Krigsbön i 2 Krönikebokens 14:e kapitel: 'Herre utom dig finns ingen som kan hjälpa'. Sedan kallade armen samman 'med trummor, cymbaler och tamburiner'." ... "Bönen skedde alltid p knä och slutade med en psalm. Hans älsklingspsalmer var 'Välsignat vare Jesu namn', 'O, Herre Gud av himmelrik' och 'Jesu uppå korset stod' Lützendagen sjöngs 'under trumpeters och andra mässingsinstrumens klang' psalmen 'Förfäras ej, du lilla hop', där han möjligtvis skrivit vers 3 - i Naumberg, på vägen till det slag, där han skulle möta döden

Hans religiositet tycks ... ha fått en starkare eskatologisk färg. [H]an hade många dödsaningar. redan sommaren 1630 talade han ... om sin förestående bortgång. och vaarje dag läste han nu de bibelord som han vanligen brukade använda vid sjukdom eller då han var sårad: Johannes kapitel 17 och romarbrevets kapitel 8. någon fruktan för döden möter man icke - hans tro var trygg: 'Spes mea unica Christus' (Kristus - mitt enda hopp). Han kunde kunde också säga: 'hellre en snabb död på slagfältet än en långsam på sjukbädden.' " "Han säger: 'Non quali occasione sed quales exemeamus' - det gäller inte huru utan hurudana vi dör."

"Det finns hos den av framgång envist följde konungen ... en märklig ödmjukhet. han låter sig inte berusas av sina segrar, han känner sin bräcklighet och synd. han vet, att lyckan kan vända, och att döden väntar honom. "

Under hans sista år i fält, dit han drivits av plikt och ansvarskänsla "offrade han sig helt för sin plikt" och kom "alltmer vända tanken till en annan högre verklighet".

I dessa dagar är sådan allvarsamhet och pliktkänsla en ovanlighet. Vilket ger oss än mer anledning att värdera honom som ett av våra största helgon och en särkild Guds nåd att ha som förebild.