En eklektisk historiografi

Det svenska kyrkolandskapet är i upplösningstillstånd. Så långt tror jag att de flesta människor är överens. För många är det naturligtvis en smärtsam insikt. Det finns flera sätt att hantera denna insikten. Ett av dessa sätten är att agera separatistiskt. Att dra sig undan från de andra. Att ta avstånd från det som är den gemensamma historien. Ett exempel är det sätt som Svenska kyrkan idag hanterar situationen på vikbolandet (jämför här folkbladets artikel, svt:s inslag, Svd:s artikel och Kyrkans tidnings senaste artikel. Man tar avstånd från det som man har varit en del av, det man har respekterat, det man har varit. Man hanterar ”de andra” som en f.d. pojkvän eller flickvän som man blockerat på facebook, raderat ur telefonboken och inte hälsar på när man träffas på stan. Den separatismen är ett mycket tydligt drag i den nuvarande kyrkliga situationen. Ett drag som alla sidor delar. En separatism som ibland gränsar till bitterhet.

Ett sådant exempel är hur Göteborgs stift hanterar sitt förflutna. Det är inte något förvånande att det stiftet innehåller både den mest konservativa oppositionen och de mest rabiata öppen kyrka förespråkarna. Det är till exempel inte heller konstigt att de mest avståndstagande personerna kommer från de starkaste väckelsetraditionerna. X X:sson får ursäkta mig (inget försök att provocera, bara notera) men om man härstammar från en av de stora schartuanerna och intar hennes kyrkopolitiska position så är man ett klockrent exempel (många andra exempel finns på rakt motsatta utveklingen). Det är också fullt förståeligt men samtidigt lite omoget. Det finns snyggare sätt att hantera ett uppbrott.

Det verkar alltså som om de flesta hanterar dagens situation med en otrolig separatism både fysiskt och teologiskt. Detsamma gäller naturligtvis historiografiskt. Man tar avstånd från bestämda delar av sin kyrkohistoria. De saknar helt yttre och inre kvaliteteter som man har gemensamt eller som man kan lära sig något av. Man beter sig lite som ett barn i trotsåldern. Inget annat duger utom mitt eget och vad jag själv kan tänka och göra?

Finns det då ett annat sätt att hantera en verklighet som inte alltid hänger ihop? Naturligtvis måste det finnas det. Ett sådant sätt är att ha en eklektisk historiografi. En förståelse av den historiska utvecklingen i Svenska kyrkan som innesluter flera olika trosuttryck snarare än bara ett enda. Där man låter flera sekundärtraditioner samexistera och harmoniera under det tak som ett stycke primärtradition utgör.

Exempel på just detta är exempelvis f. Gunnars sätt att låta många traditioner harmoniera i en katolsk förståelse. Läser man t.ex. hans ”Rätte lärare” kan man se hur han förenar så olika traditioner som den nyevangeliska och schartuanska i samma stora tradition. På samma sätt kan man uppfatta att John Henry Newman och traktarianismen som ett sätt att förena den engelska kyrkans medeltida, reformatoriska och katolska arv. Men det finns ytterligare exempel som bl.a. Tom GA Hardt och GA Danell som med den evangeliska bekännelsen som förenande kitt sammanfogade en bred förståelse av kyrkans historia i deras andliga ledarskap. Detta är en typ av syntetiskt tänkande där man inte kräver att kyrkans trosuttryck präglas av reduktionism och purism utan tvärtom förenar motsatta ståndpunkter på ett förlösande sätt.

Ur mitt perspektiv finns det bara en grundläggande tematik som förmår överbrygga motsatsförhållandena från urkyrkan fram till idag. Det är särskiljandet mellan lag och evangelium i den evangeliska bekännelsen. Men oavsett vilken primärtradition som man använder som universalklistret för att förena den kyrkliga historien är det en metod för att bygga bort den puristiska sekterismen som kännetecknar många kyrkliga positioner av dagens datum. Om man gjorde det tror jag att det vore oändligt mycket lättare att övertyga sina meningsmotståndare; t.ex. mig.