Början är här

Slutet är nära konstaterades för några dagar sedan. På första söndagen i Advent konstateras att början är här, början på nådens år. Vi påminns om att Jesus från Nasaret går här fram, än som i gången tid (SvPs 39). Inte ridande på en åsna på dammiga vägar i Jerusalem, men under den gestalt han valt att "rida in på" - i Ord och Sakrament. Så vad annat kan vi göra än att sjunga som Jerusalem alltid gjort när Messias gör entré: ropa vårt Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden! Säg den kyrka i vårt land som på 1 söndagen i Advent inte Bereden väg för Herran... Välsignad vare han som kom i Herrens namn. (SvPs 103). Eller som under Sanctus stämmer in i fornkyrkan nattvardshyllning: Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Varför? För Jesus gör sitt intåg. Inte ridande på en åsna. Men ändå. Ödmjuk, så fattig att vi räknar hans ankomst som intet. En bit bröd, några droppar vin. Men det är vår konung som kommer. Med sitt rike. Med frälsningen. Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse.

Men här måste vi göra ett litet avsteg från det första århundradets Jerusalem. Nedan följer en liten reflektion över gångna söndags budskap.

Jesus äras med hjärtat, inte bara med läpparna

Hur var det egentligen med hyllningskören till Jesus? Folket ropade Hosianna till Jesus – vilket betyder ”Herre fräls!” – men fem dagar senare ropade de Korsfäst honom! Det står att ”allt folket” (Mt 27:25) i Jerusalem ville se honom död. Så visade sig det vara sant som Jesus sagt: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.” (Mt 15:8)

Frågan är om detta ska visa sig bli sant med det Jerusalem som samlas i våra kyrkor i Advent och med mäktiga och vackra toner sjunger: Hosianna, Davids son!

Kanske kommer vi på oss själva med att inte ha tänkt på vad vi sjöng. Våra hjärtan var långt borta från läpparnas sång. Och ändå är det i livet som helhet det blir uppenbart om hjärtan och läppar synkar. Skulle vi fråga Jerusalem om de ville korsfästa Jesus när han red på åsnan, skulle de förstås ha sagt ”aldrig i livet!” Men eftersom deras hjärtan var sjuka och opålitliga kom de senare att dras med i den hets som förde Jesus till Golgata. Livet avslöjar hjärtat.

Även om vi koncentrerade oss på vad vi sjöng under lovsången så skulle det ändå förr eller senare bli uppenbart att hjärtat är obotligt sjukt. Som för Jerusalem. Jag kommer att säga saker som inte låter bättre än ”korsfäst honom”. Mina tankar kommer visa sig avundsjuka, självcentrerade, skenheliga. Vad jag gör kommer jag mest själv ha glädje av, inte andra.

Då klingar mitt Hosianna falskt. Tomt.

Eller hur är det? Är det falskt? Hosianna betyder ”Herre fräls”. Jag skulle kunna ropa: "Fräls mig från mig själv och mitt obotliga hjärta! Fräls mig från mitt tomma Hosianna!" Och då har Hosianna faktiskt börjat bli ett hjärtats hosianna. Hjärtats hosianna beror, sist och slutligen, på att

Jesus kommer ändå – trots att lovsången ”bara” är från läpparna

Den som varit med om skenhelighet har varit med om något hemskt. Du mötte ett leende, ett skratt, ett vänligt ord. Det värmde. Spontant svarade du med ett vänligt leende och ett positivt gensvar. I själva verket var det ett spel. Syftet var något annat. Kanske var det en försäljare som gick från att vara ”bästa vännen” till försäljaren som bara ville ha dina pengar. Att du svarade med vänlighet gjorde att du i efterhand bara såg dum ut.

Jesus visste att bakom de leende läpparna, bakom palmbladen och de viftande händerna, bakom lovsångstonerna, fanns hjärtan som senare skulle kräva hans död. Vilken kung som helst skulle vänt om mitt i Jerusalemsbacken och tänkt: nähä, det här intåget får vara. Ändå fortsätter Jesus sin ritt. Man kunde ju tycka att folket inte förtjänade det. Men varför fortsätter Jesus ändå?

Kanske borde vi istället säga ”just därför fortsätter Jesus sitt intåg”. Vaddå ”just därför”? Jo, det är folkets falska lovsång och tomma hjärtan som driver Jesus till Jerusalem. Det är deras synd som driver Jesus till avrättningsplatsen utanför staden – Golgata. Hade folket varit så goda och uppriktiga i sina hjärtan som Jesus hade önskat hade han faktiskt inte behövt äntra staden. Han hade inte ens behövt bli människa. Det är Jerusalems falskhet, vår falskhet, Jerusalems synd, vår synd, Jerusalems sjuka hjärtan, våra sjuka hjärtan – som gör att Jesus ändå rider in i Jerusalem. Och just därför. Han väljer att komma. För att genom sin död fria sitt folk från det som de just gjort sig skyldiga till.

Jesus kröns och äras som en korsfäst kung

Jesus rider in på en åsna och uppfyller Sakarjas profetia. Han är Sions konung. Men ritten är bara förstadiet av hans kröning. Några dagar senare får han sin purpurröda kungadräkt och kröns med en kungakrona. En krona av törnen. Sin tron bestiger han utanför staden. På tronen står det: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.” Sedan dör han. Guds rike har fått sin konung.

Ska vi hylla Jesus kan det inte bli för att han är en stor och mäktig kung, vilket han i och för sig är. Han är konungarnas Konung! Men den hyllningen, som han förstås är värd, blir falsk och skulle komma från illojala undersåtar. Det blir ett ihåligt hosianna från läpparna.

Hyllningen får istället stiga till den korsfäste konungen. Tänk, han är krönt av oss! I hans döda kropp, som lades i graven, fanns vår falska lovsång, våra svek, tomma ord, vårt onda hjärta, ja, allt i oss som drev honom till korset. Som krönte honom. Det finns inget ont i oss som inte fanns i hans kropp – och som blev utplånat i hans död. Hur ska jag kunna tacka honom? Ära honom? Om inte just genom att ta emot det som hans död skänker. Våra reformatorer har träffat huvudet på spiken när de skriver: ”Det finns inget högre sätt att ära Kristus än att hos honom söka syndernas förlåtelse.” (Apol. Om kärlekens och lagens uppfyllelse, 33)

Så blir vårt hosianna också ett hjärtats hosianna. Varje gång jag kommer på mig själv med ett tomt hosianna vet jag att det också finns ett hjärtats hosianna. Eftersom Jesus dött för mitt tomma hosianna!

Vi kan känna oss lite som Petrus när Jesus frågade honom för tredje gången om Petrus älskade Jesus. Herre, du vet allt, du vet att jag svek dig och inte älskade dig, men du vet att jag har dig kär. För du har förlåtit mig!

Och vi skulle kunna säga: Herre, du vet allt, du vet att jag inte ärar dig. Mitt liv motsäger min ära. Men Herre, du vet också, att jag ärar dig. För jag söker förlåtelse för mina synder. De synder som krönte dig. Ärans konung.

Början är här. Kristus Konungen kommer till oss – igen – inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det.

Om vi tänker tillbaka på kyrkoåret som gått kan vi se: ena stunden har vi sjungit lovsånger till honom, andra stunden har vi svikit honom. Vi förtjänar honom inte. Men det är just därför han kommer. Ännu ett kyrkoår. Han måste komma. För sitt kors skull.

Gloria Patri, et Filio, et Spiritui Sancto.

Sicut erat in principio, et nunc, et semper, et in sæcula sæculorum.

Amen.