Kristi födelses fest

Teologi är kristologi

När jag konfirmerades fick vi börja med att lära oss Guds egenskaper. Gud är helig, evig, oföränderlig, allsmäktig, allvetande, allvis... Även om jag förstod varje ord för sig så lämnades jag med en känsla av vanmakt inför en, till synes, obegriplig och avlägsen Gud. Vem är Gud egentligen, med alla dessa egenskaper?

Gud var svår. Min konfirmationspräst var lättare. Han var ju en människa som jag, en människa som talade mitt språk, som kände hunger och törst som jag kände det, som mina händer kunde röra vid (jfr 1 Joh 1:1). Universums obeskrivlige och oändlige Skapare, vars egenskaper jag skulle lära mig utantill, var svårare att begripa.

Att Gud blir människa får en avgörande betydelse för min förståelse av Gud. Gud är inte en avlägsen och abstrakt Gud bland molnen som hyser – eller inte hyser – okända känslor för mig. Jesus från Nasaret, född av jungfru Maria, visar fullt ut vem Gud är och hur Gud är. ”I honom bor hela gudomens fullhet i kroppslig gestalt”, skriver Paulus (Kol 2:9) och jag förstår att det inte finns någon bättre förklaring av Gud än den beskrivning av Jesus som ges i evangelierna. Jag som ville förstå Gud kan se på Jesus, den fulla uppenbarelsen av Guds väsen och hjärta. Jesus säger: ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9).

Gud är god och allsmäktig?

Jag har lärt mig att Gud är god och allsmäktig, men kan grubbla ihjäl mig på frågan om Gud bryr sig om lidande människor. Guds människoblivande gör att jag söker ett svar hos människan Jesus. När Lasarus hade dött efter en tids sjukdom visar Gud att han visst brydde sig. Han, som kallas ”hela gudomens fullhet i kroppslig gestalt”, grät av medlidande och av sorg över den nöd som drabbar människor på jorden (Joh 11:35). Han är inte oberörd över den död och fångenskap skapelsen befinner sig. Men hans tårar hade varit till liten tröst om han inte också visat på en väg ut ur nöden. Då säger han: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh 11:25).

Som ett tecken på denna makt över döden uppväcker Jesus Lasarus. Guds svar på mina grubblerier är att Jesus både gråter och uppväcker (som ett tecken på uppståndelsen). Inte bara sorg. Inte bara underverk. Båda – i en oupplöslig paradox.

Gud ska döma mig?

Jag har också lärt mig att Gud är helig och rättvis. Han ska döma mig efter mina gärningar. Det borde göra mig orolig, om det inte vore för människan Jesus. När fariséerna och de skriftlärda släpade fram en äktenskapsbryterska som tagits på bar gärning undrade de om hon inte borde stenas, en dom som Guds lag fäller (Joh 8:2–11). ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne”, svarar Jesus, väl medveten om att alla – ja, verkligen alla – bär på många små och stora synder. Ingen kastar stenen!

Men Jesus själv då? Han är utan synd och kan kasta stenen. Han är den helige och rättvise Guden som i sin stränghet uttryckt syndens allvar. Ser han mellan fingrarna på den lag som han själv stiftat? Låter han bli stenen när han svarar: ”Inte heller jag dömer dig”? Nej! Man skulle kunna säga att han kastar stenen på henne, lika säkert som helig Gud reagerar på syndig människa, men ställer sig själv i vägen – framför henne – som en mänsklig sköld. Han blir dödad. Inte just då, men på Golgata. ”Inte heller jag dömer dig” – därför att han tar domen i kvinnans ställe.

Julens glädjebud

Det är ingen liten sak som sker i Betlehem. Gud blir människa. I Jesus, sann Gud och sann människa, får vi en oöverträffad förklaring av Gud. Läran om Gud bör ta sin utgångspunkt i Jesu person och verk. Teologi är kristologi. Det harmonierar också med Jesu egna ord: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).

Gloria Patri, et Filio, et Spiritui Sancto.

Sicut erat in principio, et nunc, et semper, et in sæcula sæculorum.

Amen.

En välsignad Kristi födelses fest önskas er alla

f. Hans Peter

PS. Med tanke på den hysteri julen har utvecklats till i Sverige: borde vi inte fira inkarnationens mysterium på Jungfru Marie Bebådelsedag? DET är dagen då Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss (och i Maria). Följdriktigt säger Elisabet, 6 månader senare, att fostret i Marias mage är... Herren! Maria är ju "min Herres moder" (Luk 1). När du sjunger den härliga julpsalmen "Dagen är kommen" får du gärna tänka på Jungfru Marie Bebådelsedag!