Värdet av gamla böcker och lysande forskare

Det ges ut många skrifter som mycket få människor kommer köpa, många få i tjänsten och ännu färre läsa. Många av dom skrifterna består i offentliga tryck, forskningsrapporter, avhandlingar, utredningar eller rena egopublikationer. Ett exempel på sådant är intervjuboken med Anders Wejryd "Uppdrag ärkebiskop" den har vi redan behandlat här. Ytterligare ett exempel är Anna Karin Hammars doktorsavhandling som skakar om dopteologin ordentligt. I den strida bokströmmen drunknar ofta de teologiska böcker som är av verklig betydelse. Böcker som verkligen förtjänar att läsas av hela Svenska kyrkan.

Under det föregående året kom i vart fall en sådan bok ut: Compendium doctrinae coelestis - Kompendium om den himmelska läran. Den boken är inte ny utan skriven av Matthias Hafenreffer (1561-1619). Det är Den ortodoxa dogmatiken som användes i Svenska kyrkan under 16-1700-talet. använd av bl.a. Jesper Svedberg och använd i undervisningen av präster under Svenska kyrkans guldålder. Nu för första gången i svenska översättning (tillsammans md den latinska texten) av Bengt Hägglund och Cajsa Sjöberg och utgiven av Skara stiftshistoriska sällskap med bidrag av Pro fide et Christianismo är det en guldgruva för alla människor i Svenska kyrkan. För som Bengt Hägglund sa i sitt tal på Hägglunddagarna på FFG. Äkta teologi kan bara finns i symbios med en bekännande kyrka.

Varför frågar man sig? Svaret är enkelt. Svenska kyrkan lider av en svårartad minnesförlust när det gäller sin egen historia. Man har svårt att förstå varför man ser ut som man gör och vad kyrkans ordningar är, vad kyrkans teologi är och hur de relaterar till varandra. Man kan inte förstå hur det kommer sig att den episkopala och liturgiska kyrkan samexisterar med vad som uppfattas som en lågkyrklig och antiepiskopal teologi. Svaret på den frågan, jag själv förbindelselänken mellan dem finner man i Hafenreffers Compendium. Inte för att Hafenreffers Compendium är en bekännelseskrift eller Gudomlig uppenbarelse men genom att läsa den förstår vi hur människor på 1600-talet förstod den bekännelse och den tro som man levde och uttryckte i de ordningar vi känner igen i Svenska kyrkan. Det finns ingen med ens ett perifert intresse i evangelisk-luthersk teologi eller en högkyrklig kyrkosyn som inte bör läsa den. Om man i vart fall vågar uppleva hur kaledjoskopet vrids ett kvarts varv och förståelsen av den kyrkan man trodde sig försvara, bejaka och bevara förändras. Läsvärt inte minst för följande tre grupper. De som står mitt i utmaningen att tillvarata sin svenskkyrkliga identitet somtidigt som man marginaliseras i Svenska kyrkans officiella strukturer. De som i hjärtat håller på att lämna Svenska kyrkan. De som hellre går under i fädernas kyrka än överlever annorstädes.

Köpa den kan man göra på Din bok för 157 kr. Läsa den gör man om man vågar. Inom kort lovas att ett utdrag publiceras här på bloggen. Tills dess rekommenderas sidorna 213-214 för den rätta förståelsen av Svenska kyrkans ämbetsteologi.

Juldagspredikan

Vår skribent Nicolaus Canuti trakterar oss med ytterligare en av sina predikningar. Vi tackar och tar emot samtidigt som vi önskar alla läsare en god jul och ett gott nytt år.

Juldagen
N A T I V I T A T I S D O M I N E

Evangelium Luk 2, Joh 1: 1-18

Psalmer: Var hälsad sköna morgonstund, En jungfru födde ett barn i dag, När juldagsmorgon glimmar, Var kristtrogen fröjde sig, O kom alla trogna.

”Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss och vi såg hans härlighet, den enfödde Sonens härlighet, full av nåd och sanning.” Joh 1: 14

Så läser vi i Johannesevangeliets början. Och där ska vi börja. Men först, låt oss konstatera att vi har kommit till julens högtidsdag, Kristi födelses fest, och samlas denna tidiga morgon efter kristen tradition. Orden, texten vi hör och psalmerna vi sjunger, har hörts och sjungits i många generationer före oss, ja som de äldsta av vårt julfirande står det i centrum när morgonen randas denna dag. Men det märkliga är att detta som så är så gammalt, och med sådan ålder, det är i Bibeln ständigt något helt nytt. Det som gamla testamentets fäder trodde och som de skådade i fjärran, det var verklighet, Ordet vart kött, Guds Son blev född människa. Men det som väntades var likväl något helt nytt när det kom, som ingen människa hade kunnat föreställa sig eller tänka.

Så är det också för oss, vi som lever nu och svaga efterföljare till evangeliets budskap. Det som vi så ofta hört om, ja som barn lärt oss, fått inpräntat i oss det, är likväl något nytt, när vi i dag hör det. Det ligger en hemlighet i detta budskap, en hemlighet som är förborgad, men blir uppenbarad och framlagd i ljuset, var gång ordet kommer till oss och det förkunnas att Världens Frälsare är född. Och det som sker är så förunderligt att vi, fastän vi hört det jul efter jul, år efter år, för många av oss från tidig barndom, att det aldrig kan fullt utrannsakas av oss eller sägas att vi är färdiga med det, utan det är evigt nytt, ett Guds största under som framgår i ljuset och som vi med trons förundran får mottaga och förtrösta på.


KRISTUSHEMLIGHETEN ÄR…

I. DEN SANNA GUDOMLIGHETEN I HANS MÄNSKLIGHET

Allt i hela julens firande hänger på detta att Jesus är den verklige Guden, Gud kommen i köttet. Vore han något annat, en upphöjd människa, en profet, en vishetslärare eller något annat, då har vår jul förvandlats och blivit en mänsklig, helt tom och innehållslös tradition. Då är vi tillbaka där vår förfäder för länge sedan stod, när de firade ett hedniskt midvinterfrossande.

Där står förvisso de allra flesta människor i dag. Julen har blivit mat och dryck och julklappar. Men om det är så för så många, så får detta inte förblinda oss att tro detsamma. För Bibeln säger oss något helt annat. Ska vi veta vad en verklig jul är och vad juldagen innebär så måste vi denna dag gå till det uppenbarade, det av Gud givna. Det är detta uppenbarade som ger upplysning om att julen har en helt annat grund än människors traditioner. Det är där vi får följa med herdarna ut på ängden och höra ängelns röst och den himmelska härskaran lovsång, och vi får följa herdarna till stallet i Betlehem och höra om barnet som låg i krubban. Barnet som är Guds Son, född av jungfrun.

Så står Jesus i centrum på helt avgörande sätt. Inte såsom liberala teologer som gärna talar om att han blev lagd i en krubba i stallet, att han delade människosläktets nöd och vånda, men förnekar att han som ligger i krubban i verkligheten är Gud. Det stora och förunderliga ligger dock ej i de yttre fattiga omständigheterna, utan i det faktum att han som så föds, inget mindre är än Gud själv. Ängelns ord om att »Han är Messias Herren» är ingen artighetstitel, utan Guds egen utsaga. Han är Herren, sann Gud och sann människa. Därför heter det: ”I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud.” Och det är detta ”Ordet vart kött och tog sin boning i bland oss och vi såg hans härlighet, såsom den enfödde Sonens härlighet av Fadern och han var full av nåd och sanning.” (Joh 1: 14) Vad var det för härlighet man skådade? Det var inte människors härlighet, det var Guds härlighet som evangelisten skådade. Den ofattbara härligheten! Därför är den kristna trons bekännelse om julen och Kristi födelse inget mindre än bekännelsen om att Gud själv blivit människa och antagit vår natur för att ge oss delaktighet i odödlighet och hans natur. För ”i honom bor gudomens hela fullhet kroppsligen” (Kol 2:9).

II. OCH DEN SANNA MÄNSKLIGHETEN I HANS GUDOMLIGHET

Så står vi inför denna Kristushemlighet och det inför något som går utöver tanken hos oss. För det är så att inte bara att hans sanna gudomlighet uppenbaras i honom som människa, utan att hans mänsklighet uppenbaras i hans gudomlighet. Och det är något ännu märkligare. Han kom i världen, som Gud i människa, och detta för att komma till oss människor. Han var människa som du och jag fast utan synd. Ja, för att som människa och Gud i ett frälsa och rädda oss undan domen och den eviga vreden. Att han kommer som människa betyder att Han kommer oss riktigt nära, ”att han som var rik likväl blev fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika” (2 Kor 8:9)

Och denna frälsningsgärning tog sin början när han föddes av jungfru Maria och lades i krubban i Betlehem och fick sin fullbordan på korset då han led pinan och döden. Inte kom han för att sin egen skull eller för att göra något för sin egen vinst. Utan han kom helt och hållet för vår skull, oss människor och blev människa, ”utblottade sig själv i det han tog en tjänares skenad när han kom i människogestalt”. (Fil 2: 5 f)

Och det är just här den stora hemligheten ligger att Gud själv kommer till oss som den mest föraktade människan, ja som den som tar på sig allt vad synd och skuld heter i världen, för att försona världens brott och synder. Ja, för att du och jag inte ska gå förlorade. Därför är denne Jesus sann Gud och sann människa en Frälsare för oss alla, precis som ängeln förtäljer. Han kom i världen för att köpa dem fria som stod under domen. Den köpslagan han gjorde om vår synd och vår skuld, den innebär detta att han ger sitt liv, offrar sig själv för vår skuld så att vi får förlåtelse för alla synder, vi får rättfärdighet, kroppens uppståndelse och det eviga livet.

Därför inbjuder Han dig denna dag till denna fantastiska hemlighet, ja till Honom som är Gud och människa och Han bjuder dig att inte tvivla och förtvivla om Honom och hans fräls¬ning, utan Han manar dig att tro den, tro den så, att du som känner dig stå under domen på grund av din synd, likväl med glädje får erfara att du är frikänd för denne sanne Frälsares skull. För just detta är hans uppdrag för dig och det är Kristushemlighetens innebörd. Då kan du i dag instämma i orden vi sjungit och som också får vara dina ord i dag:

”Och vore ej det barnet fött/
Var mänska hade evigt dött/
Nu är vi frälsta alla/
Pris vare dig, o Jesu Krist/
Du som oss frälst från satans list/
Med dödens bittra galla.”
Amen

Att skämmas för sig själv

Letar just nu efter julgudstjänster och kan konstatera att det är förvånandsvärt svårt att hitta några predikoturer på Svenska kyrkans församlingars hemsidor. Varför skäms man så mycket över kärnverksamheten att man måste flagga med babyrytmik istället för julotta?

Kristi födelses fest

Teologi är kristologi

När jag konfirmerades fick vi börja med att lära oss Guds egenskaper. Gud är helig, evig, oföränderlig, allsmäktig, allvetande, allvis... Även om jag förstod varje ord för sig så lämnades jag med en känsla av vanmakt inför en, till synes, obegriplig och avlägsen Gud. Vem är Gud egentligen, med alla dessa egenskaper?

Gud var svår. Min konfirmationspräst var lättare. Han var ju en människa som jag, en människa som talade mitt språk, som kände hunger och törst som jag kände det, som mina händer kunde röra vid (jfr 1 Joh 1:1). Universums obeskrivlige och oändlige Skapare, vars egenskaper jag skulle lära mig utantill, var svårare att begripa.

Att Gud blir människa får en avgörande betydelse för min förståelse av Gud. Gud är inte en avlägsen och abstrakt Gud bland molnen som hyser – eller inte hyser – okända känslor för mig. Jesus från Nasaret, född av jungfru Maria, visar fullt ut vem Gud är och hur Gud är. ”I honom bor hela gudomens fullhet i kroppslig gestalt”, skriver Paulus (Kol 2:9) och jag förstår att det inte finns någon bättre förklaring av Gud än den beskrivning av Jesus som ges i evangelierna. Jag som ville förstå Gud kan se på Jesus, den fulla uppenbarelsen av Guds väsen och hjärta. Jesus säger: ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9).

Gud är god och allsmäktig?

Jag har lärt mig att Gud är god och allsmäktig, men kan grubbla ihjäl mig på frågan om Gud bryr sig om lidande människor. Guds människoblivande gör att jag söker ett svar hos människan Jesus. När Lasarus hade dött efter en tids sjukdom visar Gud att han visst brydde sig. Han, som kallas ”hela gudomens fullhet i kroppslig gestalt”, grät av medlidande och av sorg över den nöd som drabbar människor på jorden (Joh 11:35). Han är inte oberörd över den död och fångenskap skapelsen befinner sig. Men hans tårar hade varit till liten tröst om han inte också visat på en väg ut ur nöden. Då säger han: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh 11:25).

Som ett tecken på denna makt över döden uppväcker Jesus Lasarus. Guds svar på mina grubblerier är att Jesus både gråter och uppväcker (som ett tecken på uppståndelsen). Inte bara sorg. Inte bara underverk. Båda – i en oupplöslig paradox.

Gud ska döma mig?

Jag har också lärt mig att Gud är helig och rättvis. Han ska döma mig efter mina gärningar. Det borde göra mig orolig, om det inte vore för människan Jesus. När fariséerna och de skriftlärda släpade fram en äktenskapsbryterska som tagits på bar gärning undrade de om hon inte borde stenas, en dom som Guds lag fäller (Joh 8:2–11). ”Den som är utan synd må kasta första stenen på henne”, svarar Jesus, väl medveten om att alla – ja, verkligen alla – bär på många små och stora synder. Ingen kastar stenen!

Men Jesus själv då? Han är utan synd och kan kasta stenen. Han är den helige och rättvise Guden som i sin stränghet uttryckt syndens allvar. Ser han mellan fingrarna på den lag som han själv stiftat? Låter han bli stenen när han svarar: ”Inte heller jag dömer dig”? Nej! Man skulle kunna säga att han kastar stenen på henne, lika säkert som helig Gud reagerar på syndig människa, men ställer sig själv i vägen – framför henne – som en mänsklig sköld. Han blir dödad. Inte just då, men på Golgata. ”Inte heller jag dömer dig” – därför att han tar domen i kvinnans ställe.

Julens glädjebud

Det är ingen liten sak som sker i Betlehem. Gud blir människa. I Jesus, sann Gud och sann människa, får vi en oöverträffad förklaring av Gud. Läran om Gud bör ta sin utgångspunkt i Jesu person och verk. Teologi är kristologi. Det harmonierar också med Jesu egna ord: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).

Gloria Patri, et Filio, et Spiritui Sancto.

Sicut erat in principio, et nunc, et semper, et in sæcula sæculorum.

Amen.

En välsignad Kristi födelses fest önskas er alla

f. Hans Peter

PS. Med tanke på den hysteri julen har utvecklats till i Sverige: borde vi inte fira inkarnationens mysterium på Jungfru Marie Bebådelsedag? DET är dagen då Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss (och i Maria). Följdriktigt säger Elisabet, 6 månader senare, att fostret i Marias mage är... Herren! Maria är ju "min Herres moder" (Luk 1). När du sjunger den härliga julpsalmen "Dagen är kommen" får du gärna tänka på Jungfru Marie Bebådelsedag!

Att döma och glöma

Som ett svar på Världen idags artikel "Luthersk ekumen och fredsapostel" där ärkebiskop Nathan Söderblom hyllats skriver Lars Borgström bl.a. följande

"Debatt: Nathan Söderblom spred liberalteologi

Vad som behöver framhåll­as är att Söderblom i kraft av sin position var en av liberalteologins allra främsta spridare i vårt land. Han förnekade fysiska underverk och i konsekvens därmed avvisade han också tanken på Kristi kroppsliga uppståndelse från de döda och uttryckte sig svävande angående Kristi gudom.

Vad gäller Söderbloms ekumeniska strävanden kan man ifrågasätta om det utifrån biblisk synpunkt verkligen är riktigt att förena olika konfessioner och samfund – där somliga avlägsnat sig mycket långt från biblisk lära – för att försöka komma till rätta med tidens världsliga problem.

En som inte tyckte det, var den finländske ärkebiskopen Gustaf Johansson som avböjde finsk representation vid det ekumeniska mötet i Stockholm 1925, med motiveringen att mötet sysslade med uppgifter som hör till staten och inte den kristna kyrkan. Han skrev också: ”De kristna folken lider svårt under otrons makt. Hur mycket lättsinne möter man inte i de moderna teologernas skrifter! Hur misshandlas inte den Heliga skrift! ... Och i denna tid kallar man i Stockholm samman en kristen världskonferens, där politiska, ekonomiska och sociala fråg­or skall behandlas, under det att trosfrågorna ställs åt sidan!”

Professor Ole Hallesby skrev om Söderbloms ekumenism: 'Att män som ärkebiskop Söderblom satte himmel och jord i rörelse för att skaffa den liberala teologin världsomfattande erkännande, det kan jag förstå, men att positiva och bekännelsetrogna lutherska teologer vill vara med om att ge den ett sådant erkännande, det har jag aldrig kunnat begripa.'"

Lars Borgström

Präst i Lutherska församlingen

i Stockholmsområdet

Som svar skriver Torbjörn Aronsson följande.

"Tron på Jesu Kristi kroppsliga uppståndelse förenar kalvinister, luthe­raner, katoliker, ortodoxa och pingstvänner. Det är en frälsande tro och en tro som det går att bygga kristen enhet på. Hur exakt Söderblom definier­ade Kristi uppståndelse är en annan fråga. Detta är inte platsen att i detalj gå igenom och försöka tolka olika Söderblom-predikningar. Biskop Bo Giertz försvarade emeller­tid Natan Söderbloms syn på uppståndelsen, vilk­et ledde till konflikter inom Kyrklig samling på 1970-talet.

Söderblom var ingen traditionell kristen, vilket jag aldrig hävdat, men inte heller någon traditionell liberal­teolog. Det märkliga var att han försökte och delvis lyckades förena konservativa och liberala inslag i sin teologi och i sitt kyrkoledarskap. Annars hade det inte blivit särskilt mycket med de ekumeniska initiativen. Lars Borgström bortser i sitt debattinlägg från de konservativa inslag­en hos Söderblom och vill renodla bilden av honom som en liberalteolog. Men den bilden stämmer inte riktigt. Söderblom beundrade Dwight L. Moody, stödde John Mott, och ville ha kvar Konkordieformeln som bekännelseskrift för Svenska kyrkan."

Torbjörn Aronson

Till detta kan man säga mycket. Det finns två djupa diken i varje debatt av detta slag. Det första diket är att man inte kan se brister i historiska gestalters eller helgons teologi. Det vill säga att man sätter det blinda ögat till det eller rent av försvarar brister i dagens kyrkliga sammanhang med utgångspunkt för att någon viss person i historisk tid har hyst samma missuppfattningar.

Det andra diket är att man inte kan se de förtjänster som dessa personer kan ha haft helt och hållet vid sidan av deras brister. en person är trots allt samtidigt rättfärdig och syndare eller på teologins plan samtidigt renlärig och hetrodox. Det kan vara tydligt för eftervärlden vad som är fördolt för en person i sin egen tid. Vem vet hur Söderblom hade ställt sig till sin egen teologi om han sett var Svenska kyrkan står idag.

När det gäller den kyrkliga bekännelsekampen måste den alltså föras på ett visst sätt i samtiden men när det gäller den kyrkliga historiografin måste ett annat tillvägagångssätt tillämpas. I samtiden måste villoläran bekämpas så att kommande generationer inte faller offer för dess rov. När det gäller en passerad era måste en försonande och förlåtande syn tillämpas så att tro, tradition och teologi inte kastas ut för att källan i någon del är grumlig. Här måste man tillämpa viss hermeneutisk princip; den att tolka allt till det bästa. Det gör man genom att förstå t.ex. Nathan Söderbloms teologi i ljuset av den rena evangeliska läran och låta kornen av mörker skingras av frälsande ljus.

Läs även:

Vikten av en bekännelse

En eklektisk historiografi

Botemedlet mot terrorism?

Med anledning av föregående inlägg Jackelén ryter i vintertider har det uppstått flera flera debatter. förutsättningarna för och betydelsen av ett sekulariserat samhälle. Möjligheten för religioner att vara privat respektive personlig eller offentlig. Debatten är inte ny. Den har redan berörts i samband med Jan Björklunds försvar av kristendomen särställning i religionsundervisningen (ämnet behandlas bl.a. här). Riktigt intressant blir det emellertid när man läser vad som skrivs om konsten att rekrytera en terrorist. Aftonbladet skriver bl.a. följande vilket de hämtar från Al-Qaidas bok ”En kurs i konsten att rekrytera”

"Tekniken är uppdelad i fem steg och riktar in sig på att välja ut en enskild person som sedan sakta bearbetas och radikaliseras. Efter varje steg måste den blivande terroristen gå igenom ett prov för att ta sig vidare.

Steg 1

Rekryteraren ska identifiera ett lämpligt offer. Personen ska vara en sekulär man som helst ska leva i närheten av rekryteraren och vara i samma ålder. Det kan vara en gammal vän eller en släkting som inte är intresserad av religion. Boken avråder att ge sig på lärda i koranen eller hela grupper eftersom de då kan komma att mötas av motargument.

Notera alltså att okunskapen om religiös tro är en förutsättning för att skapa en fanatiker. Måhända är inte det bästa botemedlet mot mänskligt lidande och våldsamheter en upplys sekularism som bl.a. Richard Dawkins brukar framföra. Kanske är det inte religiös uppfostran utan brist på det som skapar terrorism. Följaktligen tvärtemot vad Richard Dawkins brukar anföra i sitt uppbåd mot all religiös traditionsöverföring vilken han framställer som roten till allt det onda.

Jackelén ryter i vintertider

Antje Jackelén skriver bl.a. följande under rubriken Konfessionslös skola en chimär.

Konfessionslös skola en chimär

"Barn förbjuds att se julkrubban i kyrkan samtidigt som de i skolan utsätts för ämnet livskunskap som närmast liknar psykologiskt kvacksalveri, skriver Antje Jackelén, biskop i Lunds stift.

...

När barn förbjuds att se julkrubban i kyrkan – samtidigt som de i skolan utsätts för något som liknar psykologiskt kvacksalveri [den omdiskuterade livskunskapen]– kan man då tala om en konfessionslös skola?

Den helt bekännelsefria skolan tycks vara en chimär. Slänger man ut en beprövad bekännelse genom framdörren kommer en annan, ofta mindre beprövad, in genom bakdörren. Illusionen att stå över alla bekännelser stryper den kritiska hållning som behövs, inte minst i skolan.

...

Vem tar ansvar om en generation döms till främlingskap inför ett levande kulturarv?

...

Varför är det sektvarning på all religion i Sverige numera? Jag tror att det är en effekt av alla dessa skolböcker i religionskunskap som gör religion till något exotiskt: religiösa människor tror konstiga saker och gör konstiga saker. Är det den elevgeneration som vuxit upp med dessa böcker som nu tolkar skollagen – och tror sig kunna dra en exakt skiljelinje mellan kultur och religion?"

Läs gärna hela debattartikeln i Sydsvenskan. Jackelén är mycket skarp och insiktsfull. Bland stiftschefer många är hon bland dem som tillför mest i kritiken av samtiden. Hon är ett exempel på när Svenska kyrkan faktiskt förmår vara något av ett salt för världen. Här finns det såvitt jag kan se en möjlighet till en reflekterande och fördjupande ekumenisk öppning också inom Svenska kyrkans splittrade värld.

Läs andra bloggposter på samma ämne:

Ett förslag till kollektcirkulär
Att vara blind

Varför är det sektvarning på religionen