Mannen i mitten på bilden är Henrik den helige - finlands apostel. Under hela den Svenska kyrkans historia i den odelade kyrkoprovinsens dagar och i tiden för Finlands evangelisk-lutherska kyrkas tillblivelse fanns hans reliker i Åbo domkyrka. Fullt rimligt kan det tyckas. 1920 tyckte den finska staten att en sådan nationalklenod bättre passade på Nationalmuseum. Vackert så. Expropriering har ju hänt förr. Men så kom man sig för att göra något extraordinärt. På Henriksdagen den 19 januari år 2000 bestämde sig Finska staten för att lämna relikerna till en kyrklig inrättning. Valet föll inte på Åbo domkyrka, inte på Borgå domkyrka, inte på någon evangelisk-luthersk domkyrka utan på [trummvirvel] Sankt Henriks domkyrka. Uppförd i mitten på 1800-talet saknar den varje koppling till sankt Henrik. Samt i realiteten till relikens rätte ägare. Herrens vägar är outgrundliga och statens vägar vill man inte försöka förstå.
Om svenska staten funderar på liknande generositet med det svenskkyrkliga kulturarvet kan de slå en signal. Själva är de vakande ögonen bakom Ad orientem versus lätt intresserade av en röd-brun tegelbyggnad i Östra Aros. Men vi kan nöja oss med den något mindre och knubbigare byggnaden något söder därom. Den är ju trots allt är nedklottrad med gamlat målarbludder på insidan.
Om svenska staten funderar på liknande generositet med det svenskkyrkliga kulturarvet kan de slå en signal. Själva är de vakande ögonen bakom Ad orientem versus lätt intresserade av en röd-brun tegelbyggnad i Östra Aros. Men vi kan nöja oss med den något mindre och knubbigare byggnaden något söder därom. Den är ju trots allt är nedklottrad med gamlat målarbludder på insidan.
Nästa inlägg:
Ad orientem versus tar en titt på kyrkomötets motioner.
Ad orientem versus tar en titt på kyrkomötets motioner.
"Uppförd i mitten på 1800-talet saknar den varje koppling till sankt Henrik."
SvaraRaderaFörutom förstås att den invigts under åkallan av S:t Henrik.
Förutom att församlingen där varje år firar helgonets dag som sin patronatsfest och därvid har anledning att vörda relikerna.
Förutom att man i S:t Henriks domkyrka bekänner, lär och praktiserar den katolska tro som Finlands apostel själv omfattade.
Det sistnämnda till skillnad från de övriga kyrkobyggnader som omnämns i inlägget.
Nota bene: här möter vi en tydlig bekännelsefråga. En kollision mellan en romersk och evangelisk bekännelse. Ad orientem versus linje är här klar: oavsett hur mycket kärlek vi känner till den romerska kyrkan och de troende där så viker vi inte från bekännelsen. Vi driver ett partsperspektiv. Ett perspektiv som vi tror grundar sig i objektiva och ovedersägliga fakta i uppenbarelsen. Så bör för den delen varje romersk bekännare också formulera sin ståndpunkt, men i detta möte gäller det att vara något varlig.
SvaraRaderaFrågorna som gör sig gällande är följande. Vad är Kyrkans bekännelse? Vad är kyrkans beståndsdelar? Vad är de evangeliska kyrkornas tidigaste historia?
Skriften lär oss att Kyrkan är organisk, detta bekänner vi i trosbekännelsen: Vi tror och på den helige ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse. De heligas samfund är den allmänneliga kyrkan. Kyrkan är församlingen av de troende. Den är inte ad hoc konstruktioner i tid och rum som kyrkor, samfund och sekter kan vara. Med utgångspunkt för den bekännelsen finns det en organisk kedja av präster, biskopar och troende som tillhör de evangeliska kyrkoprovinserna. Den allmänneliga kyrkan har aldrig fått ett slut i Sverige eller Finland (även om krisen och villrådigheten nu är större än någonsin). Allt som tillhörde de heliga i förgången tid tillhör de heliga även idag. Däremot har den romerska kyrkan återinplanterat sig. Det ger ingen juridisk rätt och heller ingen ecklesiologisk rätt till egendom i andra delar av Kyrkan. Däremot finns de heligas samfund också i den romerska romerska kyrkan; i den mån evangelium också predikas där. I synnerhet med den s.k. lutherske påven som nu besitter tronen i Rom. Denna lilla utläggning kan man säkert tycka sig sabla ner med ett väl valt stycke i den romerska kyrkans katekes. Vackert så, men det är inte vår bekännelse. Man kan säkert också skriva något om påveämbetet som kyrkans esse eller fundament. Det är inte heller vår bekännelse eller Skriftens uppenbarelse. OM man därutöver söker empiriska bevis mot den teologin kan man notera med vilken ovärdighet som den romerska kyrkan generellt gör sitt principat gällande i förhållande till andra kyrkor. Ett lysande exempel tycker jag själv är fallet med den helige Henrik.
Argumenten som du för fram är i princip: vi behöver relikerna bättre. Det är naturligtvis ett smart argument men vad händer om vi tillämpar det argumentet över hela linjen. Vem behöver någon annans egendom bättre? Vem behöver s:t Eugenia eller Uppsala domkyrka bäst. Kanske borde vi ge det till arbetarekommunen eller till Livets ord. De behöver ju byggnaden bättre. Om vi lägger undan bekännelseargumenten och konstaterar att Henrik stod under Rom så kan vi konstatera att det gjorde alla medeltidskyrkor i Sverige och Finland också; ska de också överföras? Är det en officiell Romersk hållning? Eller grips det bara efter halmstrån för att legitimera en olovlig värdeöverföring?
All frid och Guds välsignelse!
För övrigt kan det tilläggas att frågan huruvdia den helige Henrik skule varit evangelisk bekännare eller sällat sig till Rom i samband med schismen på 1500-talet är en lika meningslös fråga som om Paulus var evangelisk kristen; evangelierna skrevs ju efter hans tidigaste epistlar. Eller frågan om kejsar Konstantin var monotelet.
SvaraRaderaDet är fortfarande Svenska kyrkan som förvaltar sändningsuppdraget i Sverige som hon fick genom den ursprungliga missionen.
SvaraRadera