Mödrarnas stadgar

Att SvK alltmer håller på att bli ett väldigt kvinnodominerat sammanhang är knappast någon hemlighet. I februari noterade redaktionen för Göteborgs Stifts-Tidning att det i januari vigts sammanlagt 36 personer till präster i Sverige, varav 11 män och 25 kvinnor, alltså var drygt två tredjedelar kvinnor. I Uppsala noterade man vidare att fyra kvinnor vigts, och inga män. Beslutet 1958 är den direkta orsaken till detta, vilket säkerligen många ser som positivt. För den som dock håller fast vid Kyrkans ordning, så som den tog sig uttryck samfällt innan sagda beslut, är det dock idag omöjligt att vigas till tjänst i SvK. Så har det varit officiellt i närmare 20 år nu, och inofficiellt har det varit så ännu längre i de flesta stift. Hösten 2009 röstade kyrkomötet igenom förslaget att öppna för samkönade vigslar, vilket får ses som en logisk följd av det tidigare beslutet om välsignelse av partnerskap. Knappast kan någon ha blivit förvånad. I samband med detta beslut sade man, liksom vid beslutet 1958, att ingen mot sitt samvete skulle tvingas in under denna ordning. Ännu har inte utvecklingen gått så långt att man officiellt stoppar alla som inte kan tänka sig att viga, men inofficiellt är det en redan en realitet på vissa håll. Redan 2008 dök det upp i media, vad redan djungeltrumman hunnit avslöja. ”Anna” blev, med ett par veckor kvar till utbildningsslut, stoppad från att vigas till diakon p g a sin iställning till homosexualitet. Nu skriver Kyrkans Tidning om en likartad inställning i stiften, med Stockholms stift på förstaplats, där kandidater kraftigt minskar sina möjligheter att bli prästvigda om de inte fullt ut är ”lojala” mot SvKs beslut. Eva Brunne drar själv parallellen till beslutet 1958, och menar att det idag ses som en orimlighet att inte samarbeta med kvinnopräster, och på samma sätt är det orimligt att inte följa SvKs ordning även i denna fråga.

En ”kyrka” som i allt högre grad inte endast fattar beslut vilka tillåter ting som går emot Bibeln, utan t o m förbjuder dess herdar att följa Guds ord, blir alltmer problematisk att kalla kristen. Var går gränsen? Nyligen har också Håkan Sunnliden tilldelats en reprimand av Växjö domkapitel, för att han ville avsäga sig vigselrätten. Domkapitlets uttalande är skrämmande läsning, och här finner vi en relevant kommentar i nämnda fall. Utöver detta kan vi lägga märke till läror som tillåts som ifrågasätter själva kärnan i tron, den att Jesus dog för våra synder och försonade Gud med människan. Kvar finns en lagisk förkunnelse om människans ansvar för naturen och ett kärlekstvång gentemot saker som Bibeln uttryckligen vänder sig emot. Är detta den Svenska Kyrka i vilken man ska hämta styrka?

Det är lätt att fastna i ett konstant kritiserande, ett tilltagande missnöje som uppfattas som bitterhet. Detta är absolut något att akta sig för. Samtidigt är läget oerhört kritiskt och SvKs inslagna väg är inte den ”Vägen som drager till livet”. Guds folk som befinner sig i SvK behöver veta hur situationen ser ut, och så vända sig i bön till den Herre som förmår göra något åt saken. Den människa vars samvete bjuder henne att stanna kvar, får göra så under bön och vaksamhet, en god kamp som endast är möjlig om man är obeveklig ifråga om Skriftens sanning. Tyvärr böjer sig alltför många under denna ”kyrkas” tunga ok, i tron om att man så kan uträtta en större gärning. Detta är en chimär; evangeliets framgång är inte beroende av gudlösa kompromisser. För de som inte längre har samvete att stanna får man också varna för bitterhetens beska källa. Kärleken måste ständigt finnas med, och det är en god uppgift att också, om än i sorg och saknad, be för SvK upprättelse. Båda dessa vägar, den att stanna och den att lämna, ryms inom Missionsprovinsen. Detta sammanhang vill förvalta och vårda det arv som SvK lämnat och ej längre vill kännas vid. Ett sådant initiativ är gott, och ger all möjlighet att vidmakthålla kärleken till SvK samtidigt som man i en parallell struktur kämpar för evangeliets utbredning i Sverige. Att verkligheten i vissa fall kan se annorlunda ut är beklagligt, men många är det som älskar Gud och hans SvK, som i en något annan form får leva vidare. Och det är vår bön att Gud ska välsigna det arbete som utförs av såväl goda krafter inom den officiella SvK som inom SvK-Missionsprovinsen. Vi skäms inte för evangelium, ty det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror! Yevarechecha!

Den stora traditionen - del V

Den romerske ärkebiskopen Fulton J. Sheen

Det krävs inte mycket för att sörja när kyrkligheten efter 1968 kom att begrava vissa av de kyrkliga bruk som verkligen var ett uttryck för en genuin traditionalism. Alltså ett bruk som givits av fäderna och lämnats till barnen i en oöverskådlig kedja från urkyrkan till våra dagar. Ett sådant bruk som man övergivit hör till den prästerliga dräkten nämligen bruket av ferraiuolon. Vad är då detta kan vän av ordning fråga sig? Svaret är enkelt det rör sig om prästen svarta kappa. I Sverige är plagget mest förknippat med den schartuanska fromheten. I den romerska kyrkan torde bruket numera närmast vara begränsat till hierarkerna och de traditionellt sinnade grupperingarna. Bruket härrör från den romerska manteln alltså mantel av samma snitt som Jesus bar. Sakligt sett kan det antas att mässhaken, kappan och korkåpan har en gemensam förhistoria i den romerska kasulan. Den romerska manteln som historiker menar var i enklare färger som brunt, grått och svart i urkyrkans tid. Bruket av manteln i Sverige kan spåras genom medeltiden och dess ståndsväsende. Det andliga och världsliga frälseståndet bar svarta kappor till sin ämbetsdräkt. Genom den västsvenska kyrkofromhetens bruk av manteln visar de hur man i genom ortopraxis bekänner en långt mycket högkyrkligare ämbetssyn än man alltid förmår sätta ord på. Genom praxis och tradition är prästerståndet är ett andligt stånd skiljt från det allmänna prästadömet.

Sankt Sergius iklädd den monastiska kåpan

I urkyrkans dagar är det antagligt att den svarta kappan sammanfaller med korkåpan men dess bruk har utvecklat sig i två riktingar. Ett bruk till kassock eller sutan och en i den liturgiska tjänsten. Anmärkningsvärt är däremot att den östliga kyrkan inte skiljer mellan kapporna. Där skiljer man bara mellan kappan och mässhaken; manteln och phelonionen. Den sistnämnda är den kåpliknande mässhaken. Kappan är däremot densamma varesig det rör som om en enklare ämbetsdräkt eller en verklig korkåpa. Denna används bara av monastiker för att visa på deras upphöjda ämbete. Den östkyrkliga manteln, som till utförandet kan vara mycket snarlik den svarta kappan, används också i litugiska sammanhang. Däremot inte när man firar den gudomliga litugin. Där kan den däremot få en pseudoliturgisk roll när präst entrar kyrkan iklädd kassock och kappa. Detta även om någon kappa inte burits innan ankomsten till kyrkan. I litugiskt sammanhang används den främst vid mindre gudstjänster som t.ex. vid vesper och matin.

Att kritisera bruket av den svarta kappan, vare sig i eller utanför den liturgiska tjänsten, för oss alltså inte närmare centrum av den stora traditionen utan tvärtom avfärdar man en verkligt genuint medeltida, urkyrklig och god del av den stora traditionen. Istället bör man sträva efter att placera den svarta kappan i sitt verkliga liturgiska sammanhang. 

Kanske bör man begränsa den svenska kappan till ämbetsdräkten och låta en svart korkåpa av enklare snitt användas i liturgiska sammanhang. Att en mantel (svart kappa eller korkåpa) kan och bör användas vid högmässogudstjänster, dop, passionspredikningar, hembesök, husandakter, aftonsånger och andra tideböner kan däremot knappast ifrågasätta. Bruket av den svarta kappan i samband med högmässa kan däremot ifrågasättas men inte helt förkastas med hänsyn till dess relation till mässhaken. I sammanhang där materiell nöd och enklare omständigheter gör en rik uppsättning av skrudar omöjligt kanske det är att föredra en vacker och välvårdad svart kappa framför en vanprydande mässhake. Självklart kan det inte vara ett ideal men väl en praktisk nödvändig och försvarbar ordning. Även om man inte vill se att manteln används liturgiskt är dess användning utanför gudstjänsten ett understrykandet av det särskilda ämbetets avskildhet från det allmänna prästadömet och en god anledning att använda den till ämbetsdräkten. Att använda ämbetsdräkten visar ju att det särskilda ämbetet inte bara är begränsat till dess funktion i utövande utan ligger latent också i den präst som inte utövar sitt gäll.

En romersk ferraiuolo - kusligt lik den svarta kappan

I samband med ett kyrkkaffe i en av Svenska kyrkans icke-territoriella församlingar hördes en yngre prästkandidat beklaga sig över den svarta kappan. Denna beskrevs som ett efterkonstruerat liturgiskt plagg utan tradition och gemenskap med den sanna kyrkligheten. Som en världslig ämbetsdräkt från 1600-talet. Mot bakgrund av det som skrivits ovan får vi konstatera att den kritiken går förbi viktiga bevis i motsatt riktning. Vi kan också konstatera att kritik mot den svarta kappan inte är kritik mot en svenskkyrklig särtradition utan en kritik mot den katolska kyrkans tradition. Likaledes är bevarandet av denna och användandet av prästkappan något som uttrycker särtraditionens gemenskap med den stora traditionen och den urkyrkan. Mot bakgrund av detta är det en förhoppning att få se den konfessionella evangeliska prästen vårda den svarta kappan som en sannskyldigt evangelisk, apostolisk och katolsk ordning. Men likaledes en spännande förhoppning att få se den första katolske prästen i Svenska kyrkan som uppträder iklädd biretta, kassock och ferraiuolon efter sin prästvigning; om så bara för att vis trots mot den politiserade kyrkan. Den hågade spekulanten på en prästkappa finner en att köpa här.

Korsets teologi - självklart eller inte så självklart inom kristenheten?

Följande blogginlägg finns att läsa på president Matt Harrison's blogg (Harrison är president för Lutheran Church Missouri Synod). Innehållet är hämtat från den store teologoen Herman Sasses gedigna författarskap och ger ett väsentligt bidrag till diskussionen om fornkyrkans (och östkyrkans) betydelse för Kyrkans tro.


The church had to go a long way until in Luther’s theologia crucis she gained the full understanding of the cross of Christ. It has often been observed how small a role the cross plays in the theology of the Ancient Church. To be sure, the church of the first centuries as well as the church throughout the ages has lived by the death of Christ and has known that. Every Lord’s Day, every celebration of the Eucharist, made the death of the Lord a present reality. There has never been another Eucharist. Hardly another passage of the Old Testament is quoted by the Fathers as often as Isaiah 53. The sign of the cross was already in the second century an established Christian custom. Christian art of the time, however, represents our redemption by showing the types of the Old Testament, not the scenes of the passion of Christ. Not till the fourth century, and then only hesitantly, does Christian sculpture begin to represent the narrative of the passion as one of the many gospel stories. And theology is not able to say very much of the death of Christ either. As soon as the great question is put: Cur Deus homo? [Why did God become man?] it is understood as a question for the rationale of the incarnation rather than of the death of Christ. The doctrine of the cross (not yet understood as a doctrine in its own right) is contained in the doctrine of incarnation. It is also contained in the mystery of the resurrection, since what we call Good Friday and Easter were celebrated by the oldest church simultaneously in the festival of “pascha.” The actual event of our salvation is the incarnation: “On account of His infinite love He became what we are, in order that we might become what He is” (Irenaeus, adv. haer, V praef). And the beginning of our redemption, of our rising from the dead, is His resurrection.

Thus for the Ancient Church, as even today for the Eastern Church, the cross is hidden in the miracle of Christmas and in the miracle of Easter. The darkness of Good Friday vanishes in the splendour of these festivals. The cross is outshone by the divine glory of Christ Incarnate and the Risen Lord. Even for a long time after the church begins to represent Christ Crucified in its art, the glory outshines the cross. When at the end of the Ancient World and in the early Middle Ages Christ Crucified takes the place of Christos Pantokrator, in the triumphal arch of the church above the altar. He is still shown as king triumphant. The Christ of the Ancient Church and the Christ of the Romanesque churches of the Middle Ages does not suffer. He remains triumphant, even on the cross. And the cross, too, appears always as a sign of victory rather than of suffering and death: “In hoc signo vinces,” “Vexilla regis prodeunt fulget crucis mysterium.” [“By this sign you will conquer.” “The royal banners forward go [and] the mystery of the cross shines forth.”]

Why is that so? How is that limitation of Ancient Christianity and its theology to be explained? Certainly it must not be forgotten that the divine revelation given in Holy Scriptures is so rich that whole centuries are necessary to understand its content fully. It cannot be expected that the Church of the First Ecumenical Councils should already have solved the problems of the medieval Western World. But even the selection of problems to deal with was determined by the horizon of the Fathers’ life and thought. The Greek would have considered it bad taste to represent the scene of the crucifixion. Would you hang a painting showing a criminal on the gallows in your dining room? As to the meaning of redemption, the Greek Fathers could not get away from the idealistic conception of man. Even the great Athanasius [ca. 293-373] never considered, “quanti ponderis sit peccatum.” [“how great is the weight of sin”] They all are Pelagians. For them, as for Dostoevski [1821-1881] and the whole of Russian orthodoxy, the sinner is basically a poor sick person who is to be healed by patient love and heavenly medicine, not, as for the Romans, a criminal, an offender of the law who needed discipline and justification. But how can I understand the cross, if I do not know by whom and by what Christ was brought to the cross?

I caused Thy grief and trembling;

My sins, in sum resembling

The sand-grains by the sea,

Thy soul with sorrow cumbered,

And raised those woes unnumbered

Which press in dark array on Thee.

The lack of full understanding of the greatness of sin is the reason why the Ancient Church and the Church of the East never reached a theologia crucis.

Herman Sasse, Letters to Lutheran Pastors 18

Om tidpunkten för Jesu försoningsdöd

"En svårighet som evangelieforskningen länge varit medveten om är dateringen av Jesu sista måltid och nattvardens instiftande. Var det fråga om en regelrätt påskmåltid? Så ter det sig enligt skildringarna hos Markus och de båda andra synoptikerna. I Mark 14:12 sägs det att lärjungarna fick uppdraget att ordna en påskmåltid på första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades - därmed anges 14 Nisan. Det innebär också att korsfästelsen enligt synoptikerna ägde rum på den 15 Nisan. Detaljer som ges av själva måltiden bär onekligen drag av det judiska påskritualet. ... Johannesevangeliet ger annan information.
Om den inte beskrivna men antydda sista samvaron med lärjungarna (kap 13-17) sägs inte att den skulle ha varit en rituell måltid. Enligt 18:28 ville judarna på avrättningsdagens morgon inte orena sig för att senare kunna äta påska-lammet. Domen över Jesus föll på förberedelse-dagen till påsken, alltså på den 14 Nisan, vid middagstiden, då påskalammen började slaktas i templet (Joh 19:14, jfr v 31)." (Svensk Exegetisk Årsbok, 1986, s. 196, 197)

Leslie Wikander skriver på sin sida Kristen frihet om harmoniseringen mellan Synoptikerna och johannesevangliets beskrivning av den sista måltiden och Jesu försoningsoffer. Det är osannolikt att Johannesevangliet avviker från synoptikerna eftersom evangelisten sannolikt kände till deras version av händelseförloppet. Skildringen är alltså en teologisk poäng. Jesus är försoningsoffret. Johannesevangeliet som ibland beskrivs som gnosticerande eler esseiskt väljer alltså att ansluta sig till sadukeernas och templets kalender som säger att Jesu korsdöd skedde den 15 nisan på dagen för offret.

Om synoptikernas evangeliettext stämmer så uttrycker den att påskmåltiden skedde den 14 nisan enligt saukeernas kalender. Den sista måltiden skedde på dagen för försoningoffret. I sådant fall ansluter de sig till fariseérna eller eventuellt esseérnas kalendrar. Det sistnämnda förefaller mindre sannolikt med hänsyn till att synopitkerna närmare än Johannesevangelierna ansluter till en ickeesseiskt teologi. Vidare har det framförts att den synoptiska kalendern är en gallileisk-fariseéisk kalender. Det är då naturligt för Johannesevangliet att beskriva händelseförlppet ur sadukeérnas perspektiv. Dels eftersom tidangivelsen med utgångspunkt för dras handlande naturligt nog hänför sig till deras kalender men också för att den gallileisk-fariseéiska torde varit mindre aktuell i den samlande judenheten i romarriket under de årtionden som följde på synoptikernas skrivande.

Nyhetsuppdatering - Har Svenska kyrkans heliga soldater?

Den kyrkliga världen bjuder på så mycket nymodigheter att ad orientem versus inte kan undvika att rapportera en del om saken. Bakom upptäckterna  står flera av våra skribenter som tålmodigt lusläst mediafloden och dammsugit den på guldkornen.

Stiftelsen Berget konflikten - nyhet nr. 1

I föregående vecka rapporterade SVT:s Tvärnytt om den "Katolska kuppen mot Svenska kyrkan". Kuppen består i att stiftelsen Berget inte låter prästvigda kvinnor leda gudstjänster (eller i vart fall fira högmässa); allt med hänvisning till den ekumeniska respekten för den romerska kyrkan. Vinklingen på debatten är något konstig med hänsyn till att stiftelsen Berget är en stående rekommendation i Svensk pastoraltidskrift. Någon romersk-katolsk kupp har alltså knappast skett. Men det är heller inte ett påstående taget ur luftren. Tvärtom är det en undanflykt som Bergets  föreståndare använder sig av för att slippa förankra konflikten i Svenska kyrkans, minst sagt, usla sätt att hantera situationen och frågeställningen. Hade det inte varit snyggare att förklara, för det första, vad stiftelsen tycker, för det andra, vad man tycker om den kritik som man får möta och, för det tredje, vad man tycker om svenska kyrkans sätta att hantera frågan samt avslutningvis säga: jag är/är inte motståndare mot kvinnors tillträde till prästämbetet.

Som en metaspin-off på debatten har superintendent Söderbergs ord i en intervju i samma program kommit att säga att den som bryter mot Svenska kyrkans ordning på detta sätt inte är en del av svenska kyrkan. Påståendet är naturligtvis spännande och har väckt ont blod hos de systemlojala högkyrkliga. Bl.a. skriver f. Dag om saken här. Man är upprörd för att de egna institutionerna inte erkänns av nomenklaturan. Detta trots att man dansar med i deras dödsvals. Det är underligt att just den invändning som oftast kommer från den systemlojala när Missionsprovinsen kommer på tal (se bl.a. här). Då är problemet illojaliteten mot Svenska kyrkans kyrkoordning och episkopat. eller som "den förnöjsamme åskådaren" konstaterar på Dagblogg.

"Det blir mycket gnäll i våra led när etablisemanget påtalar det uppenbara: att våra stiftelser inte är en del av Svenska kyrkan.

Lika mycket gnäll blir det inte när man (t.ex. f. Dag) säger att Missionprovinsen inte är en del av Svenska kyrkan. För vore det den episkopala strukturen som avgjorde skulle ju Berget lyda sin herre i Västerås, SSB inte sakna visitator, Östanbäck vara romerskt, etc. etc.

Ett intressant iakttaganade kring härskarteknikens utbredning i kyrkans förfall. Eller som det hetat i alla tider, katten på råttan, råttan på repet."

Självklart är invändningarna bara en härskarteknik för vi kan läsa i bekännelseskrifterna att kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika. Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud som är allas Fader etc. 


Om världens ordningar och Svenska kyrkans oordningar - nyhet nr. 2


En illustrativ parallell till  Svenska kyrkans förfall kan man finna i Norrbottens kurirens skildring av den en tvist i Pajala där en av Missionsprovinsens präster blivit anställd av Laestadiusmuseumet.  Kurriren skriver bl.a. följande.

"Att kommunen anställt Anders Alapää som minoritetshandläggare och museiföreståndare för Laestadiusmuseet har fått Pajalas kyrkoherde Monika Metsävainio att gå i taket.

- Det är direkt olämpligt att anställa en person som är vigd präst inom Missionsprovinsen i och med att församlingen äger museet. Missionsprovinsen accepterar ju inte Svenska kyrkan överhuvudtaget. Av det skälet tycker jag att det är respektlöst"

Här ryter man till och kräver rättning i ledet. Misionsprovinsens präster har ju brutit mot Statens kyrkas ordningar och bör få generellt yrkesförbud. Dessbättre hade repet missuppfattat sin uppgift. Man skulle ju inte vända sig uppåt utan neråt i ordningshierarkin. Kommun invänder nämligen ganska enkelt.

"Ann-Mari Mäki Larsson, kultur- och utbildningschef i Pajala har det formella ansvaret för anställningen.

- Det är tråkigt att kyrkoherden reagerar så. Vi har ju inte anställt honom som präst och vår rekrytering har följt lagstiftning och våra riktlinjer till punkt och pricka. 

Förstår du kyrkoherdens reaktion?

- Att i en anställningsintervju fråga vad man har för religiösa, politiska eller andra uppfattningar vore helt fel, ett lagbrott. Ur det perspektivet förstår jag inte hennes reaktion. Men jag kan förstå att man som kvinnlig präst känner sig hotad "

Inte bara ett lagbrott utan ett brott mot de mänskliga rättigheterna och ett grundlagsstridigt agerande. I Svenska kyrkan däremot ett helt normalt beteende inom den egna organisationen. Är det inte uppenbart felaktigt.

Biskopar som vägrar döpa? - nyhet nr. 3

En tredje nyhet är att Svenska kyrkans hierarker rekommenderar präster att avstå från döpandet av asylsökande. Kyrkans tidning rapporterar om saken här. Man skriver bl.a. följande.

"Det är inte ovanligt att personer som söker asyl i Sverige och som kommer från länder där islam är den enda godkända religionen, blir kristna och söker sig till Svenska kyrkan för att få bli döpta. Men att döpas kan för många vara förenat med livsfara, särskilt om man riskerar att bli hemskickad och kommer från länder som Afghanistan och Iran, där det är ett brott att konvertera.

Eftersom det är svårt att försäkra sig om konvertitens motiv och att han eller hon inte utsätts för någon fara, avråds präster från att döpa personer som söker asyl i Sverige.

Helene Egnell är stiftsadjunkt i Stockholm och jobbar på Centrum för religionsdialog. Hon skriver det nya biskopsbrevet ”Kyrkliga handlingar i mötet med människor från andra trostraditioner”, där frågan tas upp.

– Det finns pastorala och etiska skäl till avrådan. Asylsökande är i en sårbar och utsatt situation. Dopet spelar inte någon roll i asylprocessen och medför ofta i stället stor risk för förföljelse om man skickas tillbaka. Präster ska inte missbruka förtroendet som asylsökande har för dem, säger hon."

Hur mänskligt korrekt en sådan analys kan verkar är det ändå svårt att förena detta synsätt med det evangeliska synsättet att dopet är den frälsande handlingen, sakramentet, som erbjuds människan och som återföder människan till evigt liv ex opere operator.  Det är alltså inte den föregående tron som gör dopet verksamt då vore inte heller barndop giltiga. Melanchthon skriver bl.a. följande om denna sak i apologins artikel IX.

"Vi förkasta såväl ett flertal andra av vederdöparnas villfarelser som även denna, att barndopet enligt deras mening skulle vara utan nytta. Det är nämligen i högsta grad visst och sant, att löftet om frälsning tillkommer även de små barnen. Men icke tillkommer löftet sådana, som stå utanför Kristi kyrka, där varken Ordet eller sakramenten finnas, ty Kristus pånyttföder genom Ordet och sakramenten. Därför är det nödvändigt att man döper de små barnen för att löftet om frälsning må komma dem till del, i enlighet med Kristi befallning: döpen alla folk. Liksom frälsningen i detta ord tillbjudes alla, så tillbjudes också dopet åt alla, män, kvinnor, barn och spädbarn. Härav följer tydligt, att barnen böra döpas, ty frälsningen tillbjudes tillsammans med dopet."

Rimligare förefaller det att döpa en var som kommer och begär det. Hellre lyda överheten som är insatt av Herren (och vägrar asyl mot bakgrund av dopet) genom att inte motsätta sig deras utvisningar men trots detta samtidigt lyda Herrens befallning att döpa dem. "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er." Så skiljer man rättare mellan kyrkan och staten än genom påskuppror av olika slag. Om denna fråga rapporteras det här, här, här, här, här, här och här. Även doktor Luther har kommenterat saken i den Schmalkaldiska artiklarna där han bl.a. skriver följande.

"Då dessa [biskoparna] emellertid varken äro eller vilja vara rätta biskopar utan världsliga herrar och furstar, som varken vilja predika eller undervisa eller döpa eller utdela nattvarden eller fullgöra något verk eller någon uppgift i kyrkan, utan i stället förfölja dem som, därtill kallade, fullgöra sådan tjänst, så får icke för deras skull kyrkan lämnas utan tjänare."

Moderna korsfarare? - nyhet nr. 4

Att just en sådan särskillnad mellan andligt och världsligt verkar vara svår för Svenska kyrkan framgår inte minst av att en präst i Svenska kyrkan bemannat en kulspruta i kriget i Afghanistan. Med anledning av detta kan man vi också avsluta med att konstatera att riket är i krig. Bed för landets herrar att de får vara Guds verktyg i rättfärdiga krig. För: från den som har fått ett stort ansvar i det världsliga kommer det att utkrävas en riklig avkastning och lön. Så också för de som fått stort ansvar i det andliga.

Biskopsutnämningar och utmaningar

Kl 11 idag valdes Per Eckerdal till biskop för Göteborgs stift, ett på många sätt väntat resultat. Säkerligen sitter många människor och gläds med honom i denna stund, många andra sörjer att det stora hoppet, Staffan Grenstedt, ej blev vald. Staffan, som så tydligt betonade en missionsformad kyrka, gick samma öde till mötes som Anders Sjöberg vid förra biskopsvalet. De mer liberala i stiftet enades kring Per som det enda alternativet, och säkerligen blev många avskräckta från att välja Staffan just för att han till så stor grad menade att Kyrkan var förvaltare av ett så viktigt budskap, att vi inte kan sitta inne i våra kyrkobyggnader och tiga stilla om detta. Att han vågade tala tydligt om detta är gott och hedervärt. Faktum kvarstår dock att han mot bibelordet skulle viga till ämbetet människor som öppet lever i en enkönad relation, att han skulle viga kvinnor till prästämbetet och fortsätta att förvägra vigning åt de som ej godkänner denna ordning.

Då trycket på en biskop i denna Svenska kyrka är så stor, tror jag inte att Staffan hade kunnat åstadkomma en reell förändring, utan mest själv tagit stryk, såsom hans företrädare. Skillnaden hade tyvärr främst bestått i att mer konservativa kristna, kanske främst präster, hade kunnat stilla sitt samvete ytterligare en tid medan SvK alltmer förfaller och avfaller. Man kunde då hänvisa till att det nu satt en biskop på stolen som trots allt var ganska vettig. Den välkända bilden av den kokade grodan dyker upp för mitt inre. Släpps grodan ner i kokande vatten så hoppar den ur, släpps den ner i kallt vatten som sedan värms upp till kokande temperatur så stannar den kvar. Går förfallet fort så reagerar många, går det långsamt så stannar man kvar.

Ska vi då ge upp? Bort det! Ingalunda skall vi ge upp hoppet om vår Svenska Kyrka. Däremot kanske vi får inse att den inte längre ser ut som den en gång har gjort, och att all kraft får gå till att försvara vårt existensberättigande i denna struktur vi kallar Svenska Kyrkan. Den kraften borde istället läggas på att nå ut med evangeliet till vårt land, då det på intet sätt längre kan kallas kristet. Sverige är ett missionsland, och SvK är på många sätt en orsak till att det är så. Folkkyrkotanken vaggar in folk i en falsk förhoppning inför döden, där kyrkan främst ses som en förättningslokal vilken jag har rätt att kräva tillträde till i livets olika skeenden. Kyrkan ska i sanning vara välkomnande för alla människor, men det måste ske på Kyrkans villkor! Och vad Kyrkan tror, det är uttryckt i Bibeln och bekännelsen.

Gud har inte gett upp hoppet om sin Kyrka, men vi kanske behöver inse att vår Herre inte är bunden till den ”medlemsbaserade organisation” som kallas Svenska Kyrkan. Det finns ett sammanhang som vill verka för Guds rikes utbredande i detta landet, som ser värdet i en fungerande tillsyn genom biskop, som inte vikit av från tron på att Guds ord gäller för alla tider. Säkerligen brister vi alltför ofta i kärlek till SvK och ber alltför sällan för de som fattar beslut och de som måste stå ut med dem. Här finns verkligen skäl för rannsakan, men det förändrar inte sakernas tillstånd. Gud kallar inte människor in i ett system där andra människor avkräver att man förnekar Guds ord på väsentliga punkter. Han har berett en väg att vandra på för en tid. Hur länge? Det vet vi inte, men låt oss hoppas och be att den snart ska bli överflödig och att vi snart får se en återupprättad Svensk Kyrka.

Den stora traditionen - del IV

Henric Schartau i etsning av Holmbergsson

Jag lyssnade för en kort tid sedan på en stor prästman som i efter gudstjänsten på Jungfru Marie bebådelsedag framhöll vikten av att låta det goda i Svenska kyrkans tradition och särtraditioner bestå och låta det som väcker anstöt hos ens bröder få stå tillbaka. Inte av tvång men för kärlekens skull. Det är vist men allra visast är att våga se det man har gemensamt det som förenar mitt i de olika särtraditionerna. 

Exempelvis är det intressant att se hur två av Svenska kyrkans traditioner bevarat fragment av samma liturgiska skatt.  Särskilt intressant är det att just dessa grupper mer än andra kan hitta och söka anledning att kritisera varandra. Inom högkyrkan, det vill säga dels den västsvenska kristendomstypen och dels den anglikanskinsprirerade högkyrkligheten, fanns bruket av manipeln kvar långt in på 1950-talet.

Manipeln undrar du kanske; vad är det? Manipel är ett tygstycke, oftast färgat efter de litugriska färgerna, som tjänar som en extra "stola" över prästen vänster hand i samband med mässfirandet. den är tänkt att symbolisera Kristi bojor och understryker därigenom Kristi lidande delaktighet i vår syndaförlåtelse.. Det kan noteras att detta "handlin", eller vifteduk som den kallades på västkusten, är den mest ursprungliga formen av manipeln, den av en handduk lagd över eller i handen på prästen (se mäster Henrics liturgiska bruk).

Under tiden efter 1958 har den fallit i bruk och är nu bevarade i sakristior, minnen och bilder som den till höger. Däremot kan den intresserade notera att f. Gunnar ofta använda handlinet på samma sätt. Ett lika elegant sätt att visa den svenskkyrkliga katoliciteten och de svenskkyrkliga traditionernas gemensamma arv har jag svårt att finna.

För mer läsning om manipeln rekommenderas wikipedias artikel om manipeln (här) och Kyrkliga betraktelsers gamla inlägg om saken (här).

Fastans psalmer

Fastans psalmer har en viss klang som gör fastan mer påtaglig. För många är dessa psalmer något som förtydligar poängen med fastan och det som fastan mynnar ut i. I Kyrkans tidning läser vi om en präst som reagerat starkt på fastetidspsalmerna, hon skriver om Sv.ps. 135, 143, 145 och 442:

"Är det bara jag som känner det motbjudande att ta dessa ord i min mun? Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…"

Det verkar vara en känslomässig reaktion, som om det var i söndags som hon sjöng psalmerna för första gången. Efter den initiala chocken i mötet med psalmer som har mer än trettio år på nacken slås prästen av tanken, "vad ska mina vänner säga?"

"Är det ingen människa som undrar över detta inom kyrkan? Jag förstår att människor utanför kyrkan inte bryr sig, eftersom det är en så verklighetsfrämmande världsbild i ett modernt sekulariserat land, som förmedlas. Men det måste väl finnas någon människa som funderar över detta?

Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!"

Bland upplysta människor, utan synd. Var det bland dessa som den aktuella prästen var i stället för att, under prästutbildningen, läsa böcker om det centrala i kristen tro? Men vem kan förebrå henne, jag skulle nog inte heller kunna slita mig om jag stötte på en upplyst människa som var utan synd. Vänta, jag kom just på en, han hette något på j.

Litens blogg slår till igen

Litens blogg slår till igen. Var så god och läs.

Open letter to Rev. Dr. Wakseyoum Idosa,
president of the Ethiopian Evangelical Church Mekane Yesus (EECMY)

In response to the letter from EECMY to the Archbishop of the Church of Sweden, of December 24th A.D. 2011

Sweden, February 17th A.D. 2011
Reverend Wakseyoum Idosa,
Thank you for your open letter regarding the dividing effects of the decisions made by the Church of Sweden regarding holy matrimony. Many christians are deeply moved by your brotherly care and concern for this development. With this letter, I would like to express our need for the Church of Sweden and the situation we are in, as a representative of the freedom movement within this church.

The thing is that the Church of Sweden can not actually be seen as a free christian church, without difficulty. She is ruled by the State, with laws regulating the teachings of the church, and the government with political parties represented in the Church Board.

The low participation in the church election (ca 11-12% of those entitled to vote) says a lot about what the people think about the system with politicians ruling religious institiutions in Sweden. The worldly powers have had too much influence on the Church for all too long now, and the bishops do not even have the right to vote in the Church Board!

I understand your will to adress the Archbishop Anders Wejryd, but you need to know that he is a part of the regime and is more or less without power to make any changes to what the political parties are deciding for the Church of Sweden. This not being said in Wejryd’s defence in any way.

Adressing the Archbishop is quite in order, but you might want to adress the Swedish government with this critique as well.

In prayer for the freedom of the Church of Christ,

Liten

Utrikesministern bekräftar: riket är redo att gå i rättfärdigt krig

FN:s säkerhetsråd har beslutat om väpnade insatser mot Libyen. I första hand är det frågan om flygförbud och om bombardemang mot Libyiska arméförband. Även Sverige är berett till insatser. Om detta har utrikesminister sagt bl.a. följande.   

Kan svenska flygplan sättas in?
– Det vet vi inte. Det beror på hur det här utformas. Det är klart vi kommer medverka på ett eller annat sätt, men det är oklart hur.

Så du utesluter inte att svenska plan sätts in?
– Jag utesluter ingenting.

Är detta relevant för en blogg om evangelisk tro och svenskkyrklig tradition? Svaret är ja. Frågan om det rättfärdiga kriget är en relevant fråga för varje kristen människa. Rättfärdigt krig? Detta handlar ju bara om väpnade insatser? Eller gör det? FN:s säkerhetråd har avfattat resolution S/RES/1973 (2011) om situationen i Libyen. I denna kan man bl.a. läsa följande.

The Security Council,
Recalling its resolution 1970 (2011) of 26 February 2011,
Deploring the failure of the Libyan authorities to comply with resolution 1970 (2011),
...

Acting under Chapter VII of the Charter of the United Nations,

4. Authorizes Member States that have notified the Secretary-General, acting nationally or through regional organizations or arrangements, and acting in cooperation with the Secretary-General, to take all necessary measures, notwithstanding paragraph 9 of resolution 1970 (2011), to protect civilians and civilian populated areas under threat of attack in the Libyan Arab Jamahiriya, including Benghazi, while excluding a foreign occupation force of any form on any part of Libyan territory, and requests the Member States concerned to inform the Secretary-General immediately of the measures they take pursuant to the authorization conferred by this paragraph which shall be immediately reported to the Security Council;

8. Authorizes Member States that have notified the Secretary-General and the Secretary-General of the League of Arab States, acting nationally or through regional organizations or arrangements, to take all necessary measures to enforce compliance with the ban on flights imposed by paragraph 6 above, as necessary, and requests the States concerned in cooperation with the League of Arab States to coordinate closely with the Secretary General on the measures they are taking to implement this ban, including by establishing an appropriate mechanism for implementing the provisions of paragraphs 6 and 7 above,

9. Calls upon all Member States, acting nationally or through regional organizations or arrangements, to provide assistance, including any necessary over-flight approvals, for the purposes of implementing paragraphs 4, 6, 7 and 8 above;

 FN-stadgan föreskriver bl.a. följande.

Artikel 41.
Säkerhetsrådet äger besluta, vilka åtgärder, icke innebärande bruk av vapenmakt, som skola användas för att giva verkan åt dess beslut, och äger uppfordra Förenta Nationernas medlemmar att vidtaga sådana åtgärder. Åtgärderna kunna innefatta fullständigt eller partiellt avbrytande av ekonomiska förbindelser, järnvägs-, sjö-, luft-, post-, telegraf och radioförbindelser samt annan samfärdsel ävensom avbrytande av de diplomatiska förbindelserna.

Artikel 42.
Finner säkerhetsrådet, att åtgärder enligt artikel 41 skulle bliva otillräckliga eller redan visat sig otillräckliga, äger rådet företaga sådant inskridande medelst luft-, sjö-, eller landstridskrafter, som må befinnas nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Dessa åtgärder kunna innefatta demonstrationer, blockad samt andra operationer av luft-, sjö- och landstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta Nationerna.

Artikel 43.
1. För att bidraga till upprätthållande av internationell fred och säkerhet utfästa sig Förenta Nationernas samtliga medlemmar att, på säkerhetsrådets anmodan och enligt särskilt avtal eller särskilda avtal, ställa till rådets förfogande de väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, däribland rätt till passage, som äro nödvändiga för upprätthållande av internationell fred och säkerhet.

Eftersom FN-stadgans artikel 42 föreskriver det enda möjliga sättet för ett folkrättsenligt angreppskrig och den enda säkra möjligheten till folkrättsenligt ingripande i nationalstaters  inre angelägenheter verkar det onekligen som om Sveriges utrikesminister förklarat att riket är berett att bidra till krigsinsatser i nordafrika. 

Den helige Thomas av Aquino skriver bl.a. följande om rätten att föra krig och om det rättfärdiga kriget.

I answer that, In order for a war to be just, three things are necessary. First, the authority of the sovereignRm. 13:4): "He beareth not the sword in vain: for he is God's minister, an avenger to execute wrath upon him that doth evil"; so too, it is their business to have recourse to the sword of war in defending the common weal against external enemies. Hence it is said to those who are in authority (Ps. 81:4): "Rescue the poor: and deliver the needy out of the hand of the sinner"; and for this reason Augustine says (Contra Faust. xxii, 75): "The natural order conducive to peace among mortals demands that the power to declare and counsel war should be in the hands of those who hold the supreme authority." by whose command the war is to be waged. For it is not the business of a private individual to declare war, because he can seek for redress of his rights from the tribunal of his superior. Moreover it is not the business of a private individual to summon together the people, which has to be done in wartime. And as the care of the common weal is committed to those who are in authority, it is their business to watch over the common weal of the city, kingdom or province subject to them. And just as it is lawful for them to have recourse to the sword in defending that common weal against internal disturbances, when they punish evil-doers, according to the words of the Apostle (

Secondly, a just cause is required, namely that those who are attacked, should be attacked because they deserve it on account of some fault. Wherefore Augustine says (Questions. in Hept., qu. x, super Jos.): "A just war is wont to be described as one that avenges wrongs, when a nation or state has to be punished, for refusing to make amends for theo are attacked, should be attacked because they deserve it on account of some fault. Wherefore Augustine says (Questions. in Hept., qu. x, super Jos.): "A just war is wont to be described as one that avenges wrongs, when a nation or state has to be punished, for refusing to make amends for the wrongs inflicted by its subjects, or to restore what it has seized unjustly."

Thirdly, it is necessary that the belligerents should have a rightful intention, so that they intend the advancement of good, or the avoidance of evil. Hence Augustine says (De Verb. Dom. [*The words quoted are to be found not in St. Augustine's works, but Can. Apud. Caus. xxiii, qu. 1]): "True religion looks upon as peaceful those wars that are waged not for motives of aggrandizement, or cruelty, but with the object of securing peace, of punishing evil-doers, and of uplifting the good." For it may happen that the war is declared by the legitimate authority, and for a just cause, and yet be rendered unlawful through a wicked intention. Hence Augustine says (Contra Faust. xxii, 74): "The passion for inflicting harm, the cruel thirst for vengeance, an unpacific and relentless spirit, the fever of revolt, the lust of power, and such like things, all these are rightly condemned in war."

Är det då möjligt för en kristen att vara en del av ett angreppskrig? Riskerar man inte att göra brott mot  femte budet? Svaret är nej för det är skillnad mellan det våld som man utöver i statens tjänst, i ett ämbete och det våld man utöver i sin person. Om staten kran bedriva rättfärdigt krig lär oss fjärde budet och Luthers utläggning därav följande.Hedra din fader och din moder, för att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land. Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke förakta eller förtörna våra föräldrar och herrar, utan hålla dem i vördnad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och hava dem för ögonen.  Att tjäna rikets Herre i rättfärdigt krig är alltså att uppfylla fjärde budet och inte ett brott mot femte budet lär oss Luthers utläggning därav. Du skall inte dräpa. Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke skada vår nästa till hans liv eller vålla honom lidande, utan hjälpa och bistå honom i alla faror och levnadsbehov. Det rättfärdiga kriget är alltså inte ett brott mot fjärde budet eftersom det är ett hjälp och ett bistånd i fara. Som Augustinus skriver. "The commandment forbidding killing was not broken by those who have waged wars on the authority of God, or those who have imposed the death-penalty on criminals when representing the authority of the state, the justest and most reasonable source of power." En sådan distinktion är nödvändig för att upprätthålla en distinktion mellan person och ämbete som det rättfärdiga och gudbehagliga kriget kräver för "överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda."

Ärkebiskopens teservis

Det är noterat att Svenska kyrkans mission/Lutherhjälpen/Hela världen/Svenska kyrkans internationella arbete/ACT Alliance/etc/etc ordnar traderaauktioner för att utrota hungern. Bland annat auktioneras ärkebiskopens teservis ut. Om denna kan man läsa följande auktionsbeskrivning.

"Ärkebiskopens engelska teservis, Stonehenge Midwinter från 70-talet. Servisen innehåller 13 koppar, 13 koppfat, 12 kakfat och 1 liten mjölkkanna. Viss patina."

Med sin falna blekheten, 70-tals patinan och fullständigt meningslösa formgivning är det the spitting image av Svenska kyrkans primus inter paris. Är det då ett särskilt tecken att den också heter Stonehenge Midwinter? Auktionen rekommenderas inte bara för att köparen av denna samling skulle komma att visa en bild av Guds nåd och förbarmande också över det tråkiga, fula och ofullkomliga utan också för att det går till ett tämligen gott ändamål. En auktion som rekommenderas än högre är däremot konungens påbud om faste-, bot -och bönedagar från 1711. En sannskyldigt uppbygglig skrift.

Nyhetsuppdatering

Ad orientem versus har inte för avsikt att släppa kommenteringen av nyheter. Här följer ett antal notiser i korthet om olika frågor av intresse för oss.

På annat håll, nämligen i Göteborgs stift, har det hållits biskopsval. Det valet har vi rapporterat om tidigare under rubriken Som en vintergäck och biskopsval i Göteborg. Dagen skriver om det här och Kyrkans tidning här. Det kan noteras att Stefan Grenstedt, mannen som vi hoppas på, lyckades sno åt sig 66 röster fler än vid nomineringsvalet. Tämligen mörkt kan man tycka att det ser ut med hänsyn till Per Eckerdal mer än fördubblade sina röstsiffror. För undertecknad känns det angeläget att fortfarande hoppas på och be för detta val av flera anledningar. Det finns stor anledning att ständigt fråga sig om det egna kyrkopolitiska ställningstagandet är det rätta samt att ständigt utvärdera det med utgångspunkt för hur Gud handlar i världen. Någon särskilt enad front av hoppfullhet verkar det däremot inte vara då en synnerligen loj inställning till valet har drabbat delar av den kyrkliga oppositionen.

i Kyrka och folk under rubriken Ska vi släppa ämbetet nu? ställer Per-Anders Grunnan frågan om ett taktiserande av ämbetsfrågan för överlevnadens skull verkligen är den rätta vägen för den bekännande kyrkan. han skriver bl.a. följande

"Samtidigt ser vi hur många av de som tidigare stått bakom Kyrklig Samlings 17 punkter, för att precisera vad det innebär att stå i bekännelseställning som minoritet i ett samfund som avvikit från apostolisk och allmännelig ämbetsordning, har börjat samarbeta i gudstjänsten på ett sådant sätt som tidigare varnades för i t ex Synodens skrift Communio in sacris. Allra tydligast märks den politiska pragmatismen i ”Frimodig kyrka”. Att man kan tänka så för att överhuvudtaget få några platser i de beslutande organen är en sak. Men vad händer när det taktiska kompromiss-tänkandet från politikens värld smyger sig in som måsttstock även för de djupare frågorna som handlar om kyrkokampen, Guds uppenbarade sanning och själars evighet. Att generationer har fått betala ett personligt pris för att hålla emot avsteget från Guds ord när det gäller ämbetet förpliktar. Men har vi börjat tänka och handla som om Paulus i 1 Kor 14 undervisar fel när han säger att det är ett Herrens bud att kvinnan inte får ”hålla tal” dvs predika i gudstjänsten?"

Vidare skriver han.

"Är det verkligen Guds vilja att man i västra och södra Sverige mobiliserar de sista överlevarna av Svenska kyrkans sekulariseringsprocess i en stiftelse som t ex är för prästvigning av kvinnor och som är beroende av Svenska kyrkans liberala episkopat för sina pastorsvigningar? Är det detta som skulle vara den stora lösningen? Ur evangelisationssynpunkt kanske det kan vara lättast att hänvisa till att man tillhör något etablerat, men är detta en långsiktig och ärlig lösning gentemot sig själv och EFS? Är inte hela Guds ord den bästa grunden att stå på och enat bygga utifrån? Låt oss hålla fast vid allt Guds rådslut – då tar han hand om följderna. Vi kan förvänta oss det bästa av honom."

Frågan är fri och frågorna är befogade. Det är tydligt att det som sker nu inte är ett reslutat av offentligt disputerade val utan ett resultat av en drift med vinden eller fördolda rådslut. Vad var poängen med synodens och Kyrklig samlings ställningstaganden om man så lättvindigt överger dem? Vem vill offentligt förklara och försvara bekännelsen när man hanterar den bekännelsen så vårdslöst? Ytterst sett är frågan framförallt: hur visar vi med våra ord och gärningar i kyrkokampen på vår bekännelse av Guds ords sanning? Eller: hur leder vi människor till frälsning?

Imorgon är det diakonvigning i den bayerska kyrkan i Sverige[1] vilket Dagen rapporterar om här. Det är en afrikan som diakonvigs för att senare bli prästvigd. Det är spännande att se hur missionen går i retur även om det förstärker bilden av historiska europeiska kyrkor som något udda, utanför, trångt och exotiskt. Sådana traditionlistiska pretentioner måste man släppa för att Guds folk ska bli betjänat med Ordet och sakramenten.

Svenska kyrkans mission/Lutherhjälpen/Hela världen/Svenska kyrkans internationella arbete/etc/etc byter namn igen. Saken rapporterades det om för en månad sedan i t.ex. Dagen. Nu blir det Aktallajans som ska stå för yterligare ett steg i reformeringen av den gamla hednamissionen.  Namnbytescirkusen fortsätter även annorstädes när Svenska missionskyrkan, Alliansmissionen och Baptisterna väljer att kalla sig Equmenia-kyrkan. Dagen rapporterar bl.a. här. Det är en ödets ironi att det grekiska ordet oikoumenikos betyder det "som rör den bebodda världen", "världsvid" eller "hela världen". Lämpligt nu när Svenska kyrkan just övergett det namnet. Ett tydligt tecken på att frikyrkan fortfarande är lite efter i sin tid. Ett än mer intressant tecken är att man väljer det gemensamma ungdomsförbundets namn. Man väljer att hedra de yngre allt efter den gamla frikyrkliga maximen att det tar tre generationer för att förvärva, ärva och fördärva.

---

[1] Det romerska stiftet är såvitt jag känner till sprunget ur det bayerska stiftets vigningssuccession vilket i enlighet med den högkyrkliga filosofin kring vigningssuccessionen inom Svenska kyrkan torde göra det till en förgrening av den Bayerska kyrkan. Jämför bl.a. här och här. Det är av hänsyn till liknande röster jag känner att det är angeläget att upprätthålla deras distinktioner i samtliga sammanhang. Trots allt finns det bara en katolsk rörelse i Sverige. "Blott Svenska kyrkan svenska katoliker" har som det gamla ordstävet går.

Den stora traditionen - del III

Några av de kyrkliga bruk reformationen aldrig syftade till att avskaffa

"Till en början måste vi här ånyo säga, att vi icke vilja avskaffa mässan, utan samvetsgrant bibehålla och försvara den. Ty hos oss hållas alla söndagar och övriga högtidsdagar mässor, varvid sakramentet utdelas till dem, som vilja mottaga det, sedan de förut blivit förhörda och fått avlösning. Och vi bibehålla de övriga offentliga kyrkliga bruken, ordningen för textläsning, böner, skrudar och dylikt."

Augsburgska bekännelsen apologi XXIV - Om mässan.

Inledningsvis kan det konstateras att artikel XXIV - Om mässan i den Augsburgska bekännelsens apologi är ett intressant stycke bekännelseskrift. I verklig mening är det inte en bekännelse som ju gäller trosfrågor. Det är ett försvarstal, inte bara av den Augsburgska bekännelsen som apologin försvarade mot kritik utan, mot de som i skildrat tillståndet i de reformerade kyrkoprovinserna på ett helt felaktigt sätt.  Alltså ett försvara och inte en bekännelse av de ordningar som man alltjämt praktiserade.

Just dessa bruk, sakramentens och de kyrkliga bruken med böner, skrudar och dylikt här ju just till det essensiellt högkyrkliga och katolska som Melanchthon har tar fasta på och försvarar. Reformationen handlar inte om omstörtandet av sakramentens bruk och de katolska ordningarna. Vi kan t.ex. notera att Melanchthon skriver att det hålles mässor menar han natorligtvis söndagligt nattvardsfirande. När det gäller de offentliga kyrkliga bruken exemplifierar han sedan det som ordningen för textläsningen (vem som läser, vad som läses och när det läser). Man ber med samma böner och bevara de tideböner som man varit van vid. Man firar mässa i skrudar efter allmänkyrkligt exempel och allt annat som hör till den västkyrkliga traditionsgemenskap som man tillhör. Allt detta är följaktligen, om inte essensiellt reformatoriskt, så i vart fall dess forma eller det uttryckssätt som man med nödvändighet ansågs sig förpliktigade att bevara. När den svenska högkyrkligheten lyfter fram dessa dra och pekar på deras gemenskap med den stora traditionen pekar man alltså egentligen på den evangeliska bekännelsetron med dess uttrycksformer och säger: Se, dess uttryckssätt är sanna, goda och en del av den stora Traditionen.

Hos den som inte till sin natur är övertygad om dessa kyrkliga bruks överlägsenhet men likväl bekänna att den evangeliska tron är den sanna kan då frågan formuleras: vad är det som gör just dessa kyrklig bruk särskilt förtjänstfulla? Också denna fråga besvara Melanchthon genom följade citat.

"Då emellertid de kyrkliga bruken böra iakttagas, dels för att människorna skola få undervisning i Skriften, dels för att de genom Ordets upplysning må komma till tro och gudsfruktan och så även lära sig bedja – ty detta åsyfta de kyrkliga bruken – behålla vi hos oss det latinska språket för deras skull, som lära sig och förstå latin, och blanda in sånger på tyska språket, för att även menigheten må få undervisning och härigenom uppliva sin tro och gudsfruktan."

Dessa kyrkliga bruk som man bevarat är överlägsna eftersom de är avpassade till att människor ska komma till tro. De tjänar därigenom nästankärlekens lag genom att de upplyser och undervisar människor i tron. Inte med nödvändighet genom det predikade ordet men genom bruken som ett sätt att formera essensen av det Kristna evangeliet: rättfärdiggörelsen genom tron. Därför är det en särskild nåd att den högkyrkliga rörelsen har fått verka i Svenska kyrkan för den har kommit att leda reformatoriska bekännare till bekantskap med och bejakande av reformatoriska bruk som också är en del av den Stora traditionen.

Den stora traditionen - del II

Veneration av Jesu heliga hjärta och meditioner inför hans passion är en del av det svenska kyrkoravet 

It is an excellent and holy practice to call to mind and meditate on our Lord's Passion, since it is by this path that we shall arrive at union with God. In this, the holiest of all schools, true wisdom is learned, for it was there that all the saints became wise. 

Citat ur ett brev av Paulus av korset passionisternas grundare

I vår strävan att skildra den katolicitet som den högkyrkliga rörelsen ofta glömmer bort i Svenska kyrkans del av den stora traditionen finns det i denna fastetid särskild anledning att stanna upp inför passionsmystiken eller passionspredikan. Passiosnpredikan är en meditativ och narrativ predikostil som firas i aftonsångsform på onsdagar under sex akter. Femte akten är predikotext på långfredagen och sjätte akten predikotext på långfredagens aftonsång.

Passionspredikans predikostil är vanligtvis inte den schartuanska och aristoteliska utan kontemplativ, mystisk och beskrivande. Den sammanfaller därmed med den medeltida passionsmystiken från vilken den utan tvivel leder sitt ursprung. Passionsmystik är en samlande beskrivning av den mystik som under medeltiden kom att fokusera på Kristi lidande och utsatthet snarare än uppståndelsen och den segrande Jesus. Ursprunget är de monastiska klosterrörelserna där man mediterade över bibeltexter, däribland passionshistorien, på ett sådant sätt att den mediterande genom sin föreställningsförmåga kom att ingå i handlingen och därigenom att delta i dramat som en åskådare av passionshistorien. Mycket inflytelserik i detta var Anselm av Canterbury. Genom åskådliggörandet av Jesu mänskliga förutsättningar och lidande försökte man dra åhörarna till ett andligt åskådliggörande av Jesu frälsningsverk. Målet var att åhöraren skulle kunna identifiera sig med Jesus och förmås imitera hans dygder och skapa en beredvillighet till lidande tillsammans med Jesus i hans korsdöd. Passionsmystiken och passionspredikan handlar alltså om en form av suggestion där händelserna inte placeras i en svunnen tid utan i nuet. Därigenom kan åhöraren lättare tillgodogöra sig det andliga innehållet. [1] I Anselms fall är detta även en naturlig motsvarighet till hans teologi om det ställföreträdande lidandet som Jesu försoningsverk. Med den historiska bakgrunden är det naturligt att Luther och den evanglisk-lutherska kyrkotraditionen på västkusten tagit upp passionsmystiken och passionspredikans suggestiva tematik.

Passionshistorian är de fyra evangelisternas berättelser om Kristi sista lidande. Den är inte detsamma som de passionshistorier som finns med i 1986 år psalmbok utan finns sedan dess särskilt utgivna. Bland annat finns de tillgängliga på logosmappen. Denna passionshistoria utarbetades av Luthers medhjälpare Johann Bugenhagen och utgavs 1530. användningen av Bugenhagens eller Ramsbachs passionshistoria är vitt spridd inom hela den evangeliska kyrkan. Allra vanligast förekommande är den sannolikt i de den gammalkyrkliga väckelsen där den kombineras av en ikonostatisk fascination för Jesu allraheligaste hjärta.

Som predikoform och fastegudstjänst är det väl värt att jämföra den passionsmystik som vi finner i t.ex. passionsternas orden med den passionsmystik som bevarats i Sverige än i dessa dagar av den av Schartau betingade väckelsen. Bland annat kan man jämför det i inledningen anförda citatet med det av J.N Rexius vid högmässan på långfredagen 1915 utlagda stycket ur Kristi pinas historia.

"Där korsfäste de honom, och tillsammans med honom två andra, en på var sida och Jesus i mitten. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. Men Jesus sade: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör." Pilatus hade också låtit göra ett anslag som sattes upp på korset. Där stod: "Jesus från Nasaret, judarnas konung." Det anslaget läste många judar, eftersom platsen där Jesus korsfästes låg nära staden och texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: "Skriv inte judarnas konung, utan skriv att han har sagt sig vara judarnas konung." Pilatus svarade: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit." (Matt 27:37-38, Mark 15:25-28, Luk 23:33-34, 38, Joh 19:18-22)

Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade dem i fyra delar, en åt varje soldat. Också livklädnaden tog de. Men den var utan sömmar, vävd i ett enda stycke, uppifrån och ända ner. Därför sade de till varandra: "Vi skall inte skära sönder den utan kasta lott om vem som skall få den." Ty Skriften skulle uppfyllas: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Så gjorde nu soldaterna. (Matt 27:35, Mark 15:24, Luk 23:34, Joh 19:23-24)"

"1:o) ty han har lidit döden för oss, syndare

Sedan vi förut i Hans pinas historia hava hört, huru Han i Getsemane svettades blod under den ångestfulla församken av det förestående bittra lidandet - huru Han blev förrådd, bunden, slagen, sargad och smädad - huru Han blev satt i valet med en grov missdådare och, under det denne gavs lös, blev dömd till att korsfästas - så se vi Honom nu i vår text på korset, räknad bland missgärningsmän, avklädd och skymfad, klagande sig vara av Gud övergiven och äntligen nedböjande sitt huvud och uppgivande sin ande.

Men vem var det, som hade förskyllt att lida denna bittra död, att tömma denna Guds vredes kalk, att drabbas av denna förbannelse varmed Gud hotat i sin lag? Vems dom, vems skam var det Han bar, Han som var älsklige Sonen, i vilken Fadern hade ett gott behag? Jo, här kan han nu i görkunnelsen om sitt lidande peka på varje omständighet i detsamma och säga till varje människa: Mig har du arbete gjort uti dina synder och hjort mig möda i dina missgärningar. Ty här var allt, vad synd och missgärning heter - från det mest fördolda syndiga böjelse i djupet av det fördärvade människohjärtat till de grövsta brott och laster - samlat såsom en omätlig skuld och börda och kastat på Honom genom hans eget frivilliga åtagande. ... O, huru förtjänar icke Jesus, Guds lamm, ära, pris och lov för sin kärlek, som drev honom att gå i dldenn för sådana ovärdiga, eländiga!"

---

[1] Cousins, Ewert,  The Humanity and the Passion of Christ, i  Jill Raitt (Red.), Christian spirtuality, Band II, High middle Ages and Reformation, 375-392, Routledge & Kegan Paul, London , 1987, s. 375-380. 

Den stora traditionen och den stora traditionen

Det talas en del om den stora traditionen. Som på något sätt existerat överallt alltså bland alla kristna i alla tider. Ibland ställs denna allmänkyrklighet i ett motsatsförhållande till de partikulära traditionerna. Visst finns det ett sådant problem och visst finns det anledning att fundera noga över vad som är Traditionen med stort T. Det är en det är en sanning att den kristna tron relaterar till Traditionen. Redan Chemnitz slår fast att Traditionen är vår stora lärare när det gäller vad alla sannings norm dvs. Skriften lär.

Chemnitz har då förstått Augustinus korrekt för han skriver. "Receive, my children, the Rule of Faith, which is called the Symbol (or Creed). And when ye have received it, write it in your heart, and be daily saying it to yourselves; ... For this is the Creed which ye are to rehearse and to repeat in answer. These words which ye have heard are in the Divine Scriptures scattered up and down: but thence gathered and reduced into one, that the memory of slow persons might not be distressed; that every person may be able to say, able to hold, what he believes. For have ye now merely heard that God is Almighty? But ye begin to have him for your father, when ye have been born by the church as your Mother. (Augustine, On the Nicene Creed: a Sermon to the Catechumens, 1). Traditionen samlar alltså Skriftens sanning därför att den visar vad Kyrkan har lärt i alla tider. Men som norm är den bara en normerad norm ett derivat av den yttersta normen; Guds ord.

Hur är det då med den Stora traditionen som man så lätt hänger sig åt. Hur ofta är den verkligen en del av en obruten kedja från urkyrkan och hur ofta är den radikal i syn vilja att förnya allra främst de uttryckssätt som kyrkans liv tar sig. Ofta kan man i högkyrkliga sammanhang ställa det väckelsekristna i motsats till den stora traditionen och säga: vi håller oss inte till vad dessa separatister gör utan håller oss till det allmänkyrkliga det vill säga katolska. Det finns då bra anledning att fråga sig om man verkligen går rätt väg. När man hämtar inspiration från t.ex. romerska eller österländska liturgiska fenomen är man verkligen traditionalist eller skapar man bara sin egen separata tradition i egna exklusiva sammanhang? Faktum är att man i högkyrkliga sammanhang ofta ägnar sig åt att konstruera sina egna ordningar med öst eller västkyrkliga förebilder. Hur ofta ser du ett återskapande av liturgier som har ett verkligt organiskt ursprung i Svenska kyrkan. Det är ett problem för då är man lika konstruerad som någon av de separatistiska rörelserna. Vore man sannskyldigt traditionalistisk skulle man t.ex. inte hämta inspiration från den nya romerska liturgin eller från trient utan försöka återskapa de liturgiska bruk som inte bara har funnit i Svenska kyrkan men också försöka sätta samman de spillror som man kan finna i olika gudstjänstordningar av idag.

Det verkar som om man hittat metoden men man har inte tagit var på och bevarat den liturgiska tradition som man kunnat ta till sig och som funnits framför ögonen. Därför ska vi nu försöka peka på en del av de traditioner inom Svenska kyrkan som högkyrkligheten har lämnat åt sidan i jakten på en annan Stor tradition än den som varit inom räckhåll. Detta tjänar naturligtvis det dubbla syftet att åskådliggöra hur våra väckelserörelser har del i den stora traditionen; ja kanske i själva verket är Den stora allmänkyrkliga, katolska, traditionen i Sverige. I jakten på den traditionen kan vi då alla förenas i verklig enhet och kärlek. Detta är alltså inledningen på en liten inläggsserie om de svenska väckelserörelsernas katolicitet.

En katolicitet som högkyrkligheten av idag har mycket nytta av att bejaka, bevara och förnya.

Släpp mitt folk

Litens blogg skriver följande. En länk till bloggposten hittar du här.

”Släpp mitt folk”

Kyrkopolitiskt manifest för kyrkans frihet

1 - Bakgrund

Genom kyrkohistorien har det pågått en ständig kamp mellan den världsliga och den andliga makten. I och med reformationen fick Gustav Vasa sin egen kyrka i Sverige och behövde inte ta hänsyn till den världsvida (katolska) kyrkan. Idag har kungen inte mycket makt i Sverige, men det är fortfarande så att staten kontrollerar kyrkan. När Svenska kyrkan skildes från staten, var det partipolitikerna som skrev den nya kyrkoordningen, och nu har staten kanske ännu större makt över kyrkan. Förutom Lag (1998:1593) om trossamfund regleras Svenska kyrkan av  
Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan:

”1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.

2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.”

Av denna lag att döma är det alltså staten som bestämmer över Svenska kyrkan. Här har man bestämt över vilken bekännelse kyrkan skall ha, och hur kyrkan skall organiseras.

Den ”demokratiska organisation” som här befästs har länge bestått i att de politiska partier som finns i regering och riksdag också styr Svenska kyrkan genom Kyrkomötet. Även om det finns flera kyrkor i andra länder som också har en demokratisk uppbyggnad, är det bara i Sverige som nationalkyrkan så tydligt styrs av politiska partier.

När alltså regeringspartierna kommunicerar med Svenska kyrkan, kommunicerar de med sig själva.

Under långa tider har svenska medborgare gått till valurnorna och röstat på sitt parti i val till Riksdagen, Landstinget, Kommunen och Svenska kyrkan. När man lägger sin röst i kyrkovalet gör man kanske inte det så medvetet. Detta bevisas av det oerhört låga valdeltagandet, särskilt då kyrkovalet inte skett samtidigt som övriga val. Ungefär 10-11% procent av de röstberättigade väljer att rösta i detta val (som kostar ca 150 miljoner kronor att genomföra). Ändå kallar kyrkopolitikerna sig för folkvalda och menar sig ha rätt till större inflytande än bl.a. prästerna (svartrockarna), vilka väl bör förmodas komma ur den gudstjänstfirande församlingen (Guds-folket) och som har låtit viga sina liv till Gud och Hans kyrka.

De politiska partierna styr i församlingarna, på stiftsnivå och nationell nivå. Det är ingen hemlighet att kyrkorådsledamöter sällan går i kyrkan på söndagar, och det är klart att Svenska kyrkan på alla nivåer påverkas av ett världsligt styre. Detta också i syfte att sekularisera svenska folket.

På alla nivåer finns numera partipolitiskt obundna grupper och nomineringslistor. Inte sällan vinner dessa grupper stöd i församlingar, men det händer lika ofta att de partipolitiska grupperna (m, s, v, c…) går samman och bildar majoritet. Det vill säga oheliga allianser i dess rätta bemärkelse. Det bör väl inte råda några tvivel om att syftet med lagen om Svenska kyrkan och det sk demokratiska styret är en ren och skär ockupation av Svenska kyrkan.


2 - Vad motiverar kyrkans frihet?

Först och främst måste Svenska kyrkan stå fri att fira sin gudstjänst inför sin Gud och Herre, i Jesu Kristi namn, för kyrkans egen skull. De döpta troende måste få lyssna till Guds ord, förkunnat rent och klart. De har rätt att få ta emot och leva i kyrkans sakrament, rätt förvaltade enligt apostolisk tradition.

För det andra mår Sverige bättre av att rymma flera olika starka röster. Istället för att ett parti med majoritet i Riksdagen oemotsagt kan genomföra vilka beslut som helst, bör Svenska kyrkan kunna vara en profetisk röst för rättfärdighet och rättvisa. Ett samhälle som vågar släppa fram olika röster är ett starkt och rikt land.

För det tredje är Sverige ett kristet land. Man kan i och för sig hävda att Sverige är mycket starkt sekulariserat (av ovan angivna anledningar), men i jämförelse med länder som bygger på andra religioner kan vi tydligt se hur Sverige i grunden vilar på Guds bud och kristna traditioner. Vi har ett kors på vår fana, vi firar Jul och S:ta Lucia. Vi har kristna helgdagar i våra almanackor. Den kristna tron är en säker grund att bygga ett samhälle på. Vill man byta ut denna grund kommer man medvetet eller omedvetet välja en annan grund, som i sin tur är utbytbar, och detta kan sluta var som helst. I ett kristet land ryms förstås andra religioner, eftersom religionsfrihet är en kristen princip.


3 – Vad bör göras?

Lagen om Svenska kyrkan bör tas bort. Samma lag som gäller för andra trossamfund bör gälla för Svenska kyrkan.

Regeringen bör besluta om att avsluta ockupationen av Svenska kyrkan (Detta beslut kommer ju aldrig tas i Kyrkomötet, eftersom de som sitter där vill sitta kvar). Man bör bli tydlig i principer om religionsfrihet i vårt land. Politiska partier får inte styra religiösa samfund.

Det låga valdeltagandet och svårigheterna att få fram namn på nomineringslistorna gör gällande att hela systemet bör ses över. Istället för nomineringsgrupper bör vi införa personval på alla nivåer.

Medlemmar i Svenska kyrkan får rösta på dem i församlingen som ofta deltar i söndagens gudstjänst (Detta kan t.ex. regleras genom någon form av aktivt medlemskap). De som får flest röster kommer att utgöra församlingens Kyrkoråd som leds av kyrkoherden.

Ur kyrkoråden väljs ledamöter till Stiftsfullmäktige, och ur Stiftsfullmäktige väljs ledamöter till Kyrkomötet. Kyrkomötet bör till stor del bestå av präster och teologer. Biskoparna (som nu inte ens har rösträtt!) bör ha mycket större inflytande och på något sätt leda Kyrkomötet.

Till att börja med bör alltså staten släppa kyrkan fri, och inte låta politiska partier ställa upp i kyrkovalet. Med nuvarande kyrkoordning och valsystem för övrigt kan man ändå genomföra personval. När detta är gjort kan Svenska kyrkan formera sig hur den vill och börja återupprätta bl.a. den episkopala strukturen.

Så säger Herren: Släpp mitt folk så att de kan frambära offer åt mig. (2 Mos 8:20)