Fastans psalmer

Fastans psalmer har en viss klang som gör fastan mer påtaglig. För många är dessa psalmer något som förtydligar poängen med fastan och det som fastan mynnar ut i. I Kyrkans tidning läser vi om en präst som reagerat starkt på fastetidspsalmerna, hon skriver om Sv.ps. 135, 143, 145 och 442:

"Är det bara jag som känner det motbjudande att ta dessa ord i min mun? Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…"

Det verkar vara en känslomässig reaktion, som om det var i söndags som hon sjöng psalmerna för första gången. Efter den initiala chocken i mötet med psalmer som har mer än trettio år på nacken slås prästen av tanken, "vad ska mina vänner säga?"

"Är det ingen människa som undrar över detta inom kyrkan? Jag förstår att människor utanför kyrkan inte bryr sig, eftersom det är en så verklighetsfrämmande världsbild i ett modernt sekulariserat land, som förmedlas. Men det måste väl finnas någon människa som funderar över detta?

Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!"

Bland upplysta människor, utan synd. Var det bland dessa som den aktuella prästen var i stället för att, under prästutbildningen, läsa böcker om det centrala i kristen tro? Men vem kan förebrå henne, jag skulle nog inte heller kunna slita mig om jag stötte på en upplyst människa som var utan synd. Vänta, jag kom just på en, han hette något på j.