Den stora traditionen - del IV

Henric Schartau i etsning av Holmbergsson

Jag lyssnade för en kort tid sedan på en stor prästman som i efter gudstjänsten på Jungfru Marie bebådelsedag framhöll vikten av att låta det goda i Svenska kyrkans tradition och särtraditioner bestå och låta det som väcker anstöt hos ens bröder få stå tillbaka. Inte av tvång men för kärlekens skull. Det är vist men allra visast är att våga se det man har gemensamt det som förenar mitt i de olika särtraditionerna. 

Exempelvis är det intressant att se hur två av Svenska kyrkans traditioner bevarat fragment av samma liturgiska skatt.  Särskilt intressant är det att just dessa grupper mer än andra kan hitta och söka anledning att kritisera varandra. Inom högkyrkan, det vill säga dels den västsvenska kristendomstypen och dels den anglikanskinsprirerade högkyrkligheten, fanns bruket av manipeln kvar långt in på 1950-talet.

Manipeln undrar du kanske; vad är det? Manipel är ett tygstycke, oftast färgat efter de litugriska färgerna, som tjänar som en extra "stola" över prästen vänster hand i samband med mässfirandet. den är tänkt att symbolisera Kristi bojor och understryker därigenom Kristi lidande delaktighet i vår syndaförlåtelse.. Det kan noteras att detta "handlin", eller vifteduk som den kallades på västkusten, är den mest ursprungliga formen av manipeln, den av en handduk lagd över eller i handen på prästen (se mäster Henrics liturgiska bruk).

Under tiden efter 1958 har den fallit i bruk och är nu bevarade i sakristior, minnen och bilder som den till höger. Däremot kan den intresserade notera att f. Gunnar ofta använda handlinet på samma sätt. Ett lika elegant sätt att visa den svenskkyrkliga katoliciteten och de svenskkyrkliga traditionernas gemensamma arv har jag svårt att finna.

För mer läsning om manipeln rekommenderas wikipedias artikel om manipeln (här) och Kyrkliga betraktelsers gamla inlägg om saken (här).