Du ska älska din nästa som dig själv...

Ibland kan man beskriva den snällistiska Svenska kyrkan som ett sammanhang som gjort lagens bud, du ska älska din nästa över allting, till högsta norm. Sedan kan man ibland inse att det faktiskt finns olika och djupt motsatta normsystem som också härskar i Svenska kyrkan. Normsystem som förr eller senare måste mäta sig mot den gyllene regeln för att se vilken norm som är starkast. Det är inte alltid som detta blir tydligt. Men i sin debattartikel kring anställningen av en imam i Sofia församling i Stockholm visar Annika Borg och Johanna Andersson att de har en annan norm som den högsta tänkbara. Nyheten om imamens anställning kan man bl.a. läsa om här och här. Debattartikeln rubriceras "En kyrka i fritt fall" och den kan man läsa här eller i citerade delar ned.

 

Vi menar att beslutet att anställa en imam är olyckligt. Det har skett för hastigt och utan eftertanke. Det här är en fråga för hela kyrkan, och inte enbart för en enskild församling och några nyckelpersoner där.

Om kyrkan inom sig även kan låta andra religioners ledare förkunna sin tro – och dessutom betala för det – är detta en stor förändring i Svenska kyrkans lära, som behöver genomlysas av läronämnd, biskopsmöte och kyrkomöte.

Kritiken mot beslutet har varit massiv från kyrkans medlemmar. Men ifrågasättandet har av de ansvariga för beslutet misstänkliggjorts som ett uttryck för islamofobi. Men frågor kring religioner och religionsdialog måste kunna få belysas och sakligt diskuteras utan att kritiken avfärdas på det sätt som skett.

Det här är alltså samma Svenska kyrka som i åratal kämpat för en gemensam värdegrund vad gäller människosyn, inte minst när det handlar om kvinnosyn och inställningen till homosexualitet.

Som anställd i Svenska kyrkan har det fram till nu gällt, för såväl vaktmästare som alla andra, att man ska dela kyrkans värdegrund. Exempelvis har man genom en allt mer utbyggd kontrollapparat sållat bort prästkandidater som inte bejakar kvinnliga präster. Men nu ska kyrkan alltså kunna härbärgera en annan religions synsätt, gudsuppfattningar och människosyner. Samma människor som har stridit för exempelvis homosexuellas rätt till att fullständigt bejakas i kyrkans sammanhang, kan nu plötsligt kompromissa med detta.

Det finns en rad frågeställningar som hade behövt bearbetas innan man valde att anställa en imam: Är kristendom och islam samma sak? Välsignar imamen homosexuella? Bejakar han kvinnliga imamer? Frågan om vem den manliga imamen i Sofia församling ska företräda är extra viktig eftersom det handlar om arbete bland ungdomar. Utifrån vilken värdegrund samtalar vi med ungdomar?

De som stödjer Sofia församlings agerande har gömt sig bakom ord som religionsdialog, och menat att anställningen är en konsekvens av viljan till dialog.Vi kommer alltså att få se kvinnliga präster i muslimska församlingar? Är alla religioner samma sak, så man kan och bör upphäva fler, i så fall konstruerade, gränser? Detta är i så fall en stor förändring som hade behövt föregås av djupgående diskussioner inom hela kyrkan.

Dialogen mellan religioner är viktig, men inte så viktig att grundläggande skillnader ska slätas över. Kvinnosyn och människosyn hör till de områden som tagit lång tid att utveckla i kyrkan och där inga landvinningar varit enkla eller självklara. Kanske är det med en kvinnlig imam vi ska föra dialog? Eller med de grupper som kräver förbud mot slöjor på minderåriga flickor?

Det är alltså inte längre älska din nästa och hörsamhet inför budet "När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom.34 Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, er Gud." som är aktuellt. Denna krock mellan normsystem är intressant eftersom det signalerar att ett inbördeskrig kan blossa upp inom Svenska kyrkan. Hur ska Svenska kyrkan kunna bedriva sin Ja till respekt kampanj när de tvingas göra avvägningar mellan människors och gruppers legitima intressen?