Den stora traditionen - del III

Några av de kyrkliga bruk reformationen aldrig syftade till att avskaffa

"Till en början måste vi här ånyo säga, att vi icke vilja avskaffa mässan, utan samvetsgrant bibehålla och försvara den. Ty hos oss hållas alla söndagar och övriga högtidsdagar mässor, varvid sakramentet utdelas till dem, som vilja mottaga det, sedan de förut blivit förhörda och fått avlösning. Och vi bibehålla de övriga offentliga kyrkliga bruken, ordningen för textläsning, böner, skrudar och dylikt."

Augsburgska bekännelsen apologi XXIV - Om mässan.

Inledningsvis kan det konstateras att artikel XXIV - Om mässan i den Augsburgska bekännelsens apologi är ett intressant stycke bekännelseskrift. I verklig mening är det inte en bekännelse som ju gäller trosfrågor. Det är ett försvarstal, inte bara av den Augsburgska bekännelsen som apologin försvarade mot kritik utan, mot de som i skildrat tillståndet i de reformerade kyrkoprovinserna på ett helt felaktigt sätt.  Alltså ett försvara och inte en bekännelse av de ordningar som man alltjämt praktiserade.

Just dessa bruk, sakramentens och de kyrkliga bruken med böner, skrudar och dylikt här ju just till det essensiellt högkyrkliga och katolska som Melanchthon har tar fasta på och försvarar. Reformationen handlar inte om omstörtandet av sakramentens bruk och de katolska ordningarna. Vi kan t.ex. notera att Melanchthon skriver att det hålles mässor menar han natorligtvis söndagligt nattvardsfirande. När det gäller de offentliga kyrkliga bruken exemplifierar han sedan det som ordningen för textläsningen (vem som läser, vad som läses och när det läser). Man ber med samma böner och bevara de tideböner som man varit van vid. Man firar mässa i skrudar efter allmänkyrkligt exempel och allt annat som hör till den västkyrkliga traditionsgemenskap som man tillhör. Allt detta är följaktligen, om inte essensiellt reformatoriskt, så i vart fall dess forma eller det uttryckssätt som man med nödvändighet ansågs sig förpliktigade att bevara. När den svenska högkyrkligheten lyfter fram dessa dra och pekar på deras gemenskap med den stora traditionen pekar man alltså egentligen på den evangeliska bekännelsetron med dess uttrycksformer och säger: Se, dess uttryckssätt är sanna, goda och en del av den stora Traditionen.

Hos den som inte till sin natur är övertygad om dessa kyrkliga bruks överlägsenhet men likväl bekänna att den evangeliska tron är den sanna kan då frågan formuleras: vad är det som gör just dessa kyrklig bruk särskilt förtjänstfulla? Också denna fråga besvara Melanchthon genom följade citat.

"Då emellertid de kyrkliga bruken böra iakttagas, dels för att människorna skola få undervisning i Skriften, dels för att de genom Ordets upplysning må komma till tro och gudsfruktan och så även lära sig bedja – ty detta åsyfta de kyrkliga bruken – behålla vi hos oss det latinska språket för deras skull, som lära sig och förstå latin, och blanda in sånger på tyska språket, för att även menigheten må få undervisning och härigenom uppliva sin tro och gudsfruktan."

Dessa kyrkliga bruk som man bevarat är överlägsna eftersom de är avpassade till att människor ska komma till tro. De tjänar därigenom nästankärlekens lag genom att de upplyser och undervisar människor i tron. Inte med nödvändighet genom det predikade ordet men genom bruken som ett sätt att formera essensen av det Kristna evangeliet: rättfärdiggörelsen genom tron. Därför är det en särskild nåd att den högkyrkliga rörelsen har fått verka i Svenska kyrkan för den har kommit att leda reformatoriska bekännare till bekantskap med och bejakande av reformatoriska bruk som också är en del av den Stora traditionen.